Så löd rubriken till Carl Fredrikssons insändare i tisdagens Göteborgs-Posten. Det finns delvis fog för den kritik mot cyklister som skribenten uttrycker där. Men en trafikregel som han menar att cyklister bryter mot finns inte, och att som gående begära mer respekt av cyklister än man själv är beredd att visa är nog utsiktslöst.
Jag skickade in en replik till GP. Den togs in idag, men ämnet behöver fördjupas mer än vad som ryms på GP:s Fria ord.
Carl Fredrikssons insändare den 18/3
Han och några andra trafikombud från pensionärsorganisationerna SPRF, SPF och PRO har frågat sina medlemmar vad de upplever för problem i den Göteborgska trafiken idag. Det genomgående svaret blev att samarbetet med cyklisterna är svårast.
Lagen säger att ALLA ska visa hänsyn, men insändaren nämner följande inte ovanliga exempel på motsatsen:
- Det cyklas på rena övergångsställen. Där menar skribenten att man faktiskt måste stiga av och leda cykeln. En intervjuad var nära att bli överkörd där av en cyklist.
- Gående blir åthutade när de råkar vara i vägen.
- På cykelöverfarter som går intill övergångsställen kan cyklisters hastighet vara så hög så att man blir orolig att bilar inte ska hinna stanna för att släppa förbi dem.
Även cyklister måste ta sitt trafikansvar och inte bara provocera andra trafikanter. Skribenten framkastar därför förslaget att det skulle behövas körkort för cykel.
Min replik den 21/3
Jag skickade samma dag in följande replik som publicerades idag den 21/3:
Jag håller med om att samarbetet mellan gående och cyklister inte alltid fungerar bra. Alltför många cyklister struntar t.ex. i zebralagen och tränger sig fram på övergångsställen. Fast det är tillåtet att KORSA en gata med cykel på ett rent övergångsställe. Man behöver inte alls stiga av. Att samtidigt äventyra gåendes säkerhet är däremot hänsynslöst.
Gåendes bristande hänsyn på cykelbanor, cykelöverfarter och icke-övergångsställen är ett motsvarande problem för cyklister. I båda trafikslagen är det alltså många som gör fel, och det måste vi erkänna om diskussionen ska bli konstruktiv. Carl säger mycket riktigt att ALLA ska visa hänsyn, men riktar ändå åtgärdsförslaget enbart till cyklister. Vill man ha förståelse så får man inte begära mer respekt av andra än man själv visar dem.
Utbildning behövs, men inte i form av cykel- och gåendekörkort. Poliser (eller kunniga trafikvärdar?) måste vara mer närvarande och korrigera just när det händer. Rättvisa och opartiska domare ute på plan kan göra underverk för samspelet.
Funderingar
Carl säger att samarbetet med cyklisterna är svårast. Det kan nog stämma, men jag tror att orsakerna är flera och att ansvaret vilar på alla inblandade parter.
Cyklister buntas ihop med gående
En gång i tiden lyftes cyklisterna upp från gatan till trottoaren. Från att ha varit ett fordon blev cykeln behandlad mera som ett slags fotgängare. Säkerhetsmässigt kanske det var bra att separera cyklar från bilar, bussar och lastbilar. Men det gjorde motortrafikens hastighet högre på sträcka och cyklisterna mera oväntade när de dök upp i korsningar. Det tog även bort cyklisternas känsla av delaktighet i den ”riktiga” trafiken och ströp deras möjlighet att praktiskt utveckla sin erfarenhet av hur samspel med tydlig teckengivning, placering, filkörning och avläsning av andra fordons rörelser fungerar. Det ökade alltså på flera sätt gapet mellan cyklister och bilister.
Med omlokaliseringen till gångbanan skolades cyklisterna istället in i de gående anarkistiska trafikkultur. Gående behöver inte hålla till höger, de behöver inte se sig om när de ska kliva åt sidan eller ta av i en ny riktning, de kan plötsligt stanna utan förvarning, de kan gå flera i bredd, de behöver inte bry sig om rött ljus och de kan ägna sig åt absorberande samtal, mobilpill, musiklyssning eller vara frånvarande i djupa tankar.
Denna kultur kan fungera så länge trafiken enbart består av gående. De kan ju stanna på ett enda steg, och en krock blir sällan hårdare än när två människor kramas. Ett förläget hoppsan bara, och så är den krocken avklarad.
Cyklister separeras från gående igen
Gåendes obekymrade förhållningssätt fungerar dock illa när man måste samspela med cykeltrafik eller med någon annan fordonstrafik på samma yta. Det går bara om fordonstrafiken åläggs mycket speciella restriktioner. Så är det t.ex. på gångfartsområden.
Om man vill att cykeln ska kunna fungera som ett bra alternativ till bil och buss i stan, kan man inte ha sådana tuffa restriktioner som standard för cykeltrafiken. Därför har man mer och mer delat upp GC-banor i separat cykeldel och gångdel, och övergångarna är uppdelade i cykelöverfarter och övergångsställen. Och det är bara början. I Göteborgs förslagshandling till trafikstrategi för 2035 står på sidan 33:
Cykel är ett eget trafikslag som behöver en egen struktur. Göteborg har idag ett relativt väl utbyggt cykelnät, vilket inte är samma sak som att det alltid är lätt att vara cyklist. Genhet, separering och prioritering i trafiknätet är avgörande för cykelns attraktivitet, men cykel som trafikslag är också mer än andra trafikslag beroende av en helhetssyn. Cykel ska betraktas som ett eget trafikslag och ska som huvudregel vara tydligt separerat från övriga trafikslag. Det betyder att även cykel- och gångtrafik separeras istället för att blandas. I områden där cykel- och motorfordonstrafik måste blandas eller mötas, prioriteras cykeltrafiken och hastigheten anpassas till cykelfart.
Cykelns fördelar framför bilen i stan är så många och stora (miljö, hälsa, ytbehov, kostnader, buller), så det är inte alls konstigt att man vill uppmuntra fler att börja cykla genom att sluta bunta ihop dem med gående. Därför lämnar cykeln alltmer de oseparerade GC-banorna igen för att delvis köra på egna banor och delvis samsas med hastighetsdämpad biltrafik. Ett exempel på det senare är försöket med cykelfartsgata på Västra Hamngatan.
Samarbetsproblem
Även när cyklister och gående delas upp igen, uppstår samarbetsproblem.
Ett problem är att vissa cyklister vant sig vid att cykla på trottoarer. Epoken där vi lyfte bort cyklisterna från gatorna och buntade ihop dem med gående har mellan raderna sagt att körbanor är för farliga för cyklister, att cykling inte hör hemma där. Även om det bara är några procent som cyklar på trottoarerna, skapar de stor irritation genom att beröva fotgängarna tryggheten i den zon där man ska kunna slappna av och röra sig spontant.
På gågator och gångfartsområden är det däremot tillåtet att cykla, men bara i gångfart. Tyvärr är det ganska vanligt med cyklister som fräser förbi gående i alldeles för hög fart.
Ett annat problem är att gående hamnar på ytor avsedda för cyklar. Carl skriver att ”gående blir åthutade när de råkar vara i vägen”, och ofta är det nog just så att man inte märker att man hamnat fel, man bara råkar.
Ibland kan man skylla på utformaren som gjort separeringen alltför diffus så att den gående inte kan se att det är en cykelbana eller en cykelöverfart. Men det är inte heller ovanligt att gående kliver rakt över en tydlig cykelbanelinje eller cykelsymbol utan att dra några som helst slutsatser av det. När vi går är vi nog betydligt bättre på att undvika hundbajs än cykelsymboler. Det ena går automatiskt, men det gör tyvärr inte alltid det andra.
Ibland lockar cykelbanan bara för att den är jämnare eller genare. Då kan gående helt aningslöst dras till den. Gående med rullväskor eller andra hjulförsedda artefakter använder ytterst ogärna sten- eller plattlagda banor om det finns bekväm asfalt intill. Och när man närmar sig ett övergångsställe brukar gående kliva ut tidigt i cykelbanan bara för att det blir lite genare.
Ibland har fotgängaren på cykelbanan sett sig om först, men inte tänkt på att den blicken var färskvara. Tjugo sekunder senare kan man ändå ha en hel klunga cyklister bakom sig som måste bromsa och inte kommer förbi. En normal cyklist kör runt 100 meter på 20 sekunder, så en gående på cykelbanan som inte ser sig om var tionde sekund eller mer kommer garanterat att vara i vägen förr eller senare.
Slutligen kan jag konstatera att många cyklister inte lämnar gående ordentligt företräde på övergångsställen. En del plingar t.o.m. på gående för att få fri väg, och några kör om när en annan cyklist stannar för att släppa fram gående.
Samarbetet är allas ansvar
Vi trafikanter – och gående är också trafikanter – måste vara beredda på att alla människor kan göra misstag, att man någon gång faktiskt ”bara råkar”. Men alla måste också göra sitt bästa för att undvika misstag och inte bara göra det bekvämt för sig genom att lägga över hela ansvaret på andra. Råkar man göra samma misstag flera gånger är det dags att göra något åt saken. Vi måste också vara beredda på att en del har begränsade förmågor, exempelvis barn och gamla, och därför alltid hålla de säkerhetsmarginaler som krävs i olika situationer. Det ska alla parter anstränga sig för att göra. Vi får inte gömma oss bakom argument för att det bara gäller ”den andre”.
Utformaren måste se till att det är tydligt vad som är gångbanor, cykelbanor och körbanor. Det är också viktigt att gångbanorna är bra så att gående inte frestas att ta cykelbanan istället. Cykelbanenätet kan vara lite glesare, men det får inte sakna viktiga länkar. Annars frestas cyklister att cykla på gångbanan. Det får gärna finnas riktiga övergångsställen över cykelbanor på viktiga ställen. Men idag finns det också förrädiska utformningar som lurar en del gående att tro att det är ett övergångsställe fast det varken har zebralinjer eller herrgårman-skylt. Sådant skapar bara missförstånd och onödig irritation mellan trafikanter. Ska en plats vara avsiktligt otydlig, t.ex. en ”shared space”, så måste det vara lika tydligt för alla att det är otydligt.
Lagmakten måste vara mera närvarande. Jag ropar inte på straff, men på att vi alla ska vara beredda att stå för våra trafikhandlingar. Om jag gör något hänsynslöst som faktiskt drabbar någon annan, borde jag bli uppmärksammad på det. Då är det mycket bättre att en utomstående och kunnig person ber mig förklara mitt beteende än att den drabbade ska skälla ut mig. Det skulle utbilda den som behöver utbildning, och i just det man behöver förbättra. Jag tror att det i längden skulle göra oss mera medvetna, stärka den sociala kontrollen och dämpa oreflekterade egoistiska beteenden. Vi behöver få hjälp med att se oss själva lite utifrån ibland för att förstå. Vi människor bidrar bara till gemensamma värden om vi kan lita på att andra också bidrar. Därför måste vi kunna lita på att någon kollar att ”de andra” inte fuskar och kommer undan med det. Cykelkörkort löser inte det problemet bättre än vad bilkörkortet löser problemet med fortkörning.
