Det går en enkelriktad cykelbana över Järntorget, rakt i siktlinjen från öst till väst. Intill går en gångbana, men efter att ha blivit lurad in på den, utsätts man för flera flaskhalsar som bara har några få decimeters bredd. Då behöver man cykelbanan för att komma förbi.
Järntorget sett från ovan. Cykelbanan är det smala, mörka bandet från Öst till Väst.
Från Öst
Siktlinje från Pustervik i öster med banan rakt fram utan synliga hinder. Ett stråk åt höger går genom Olof Palmes gröna plats till hotell Draken. Båda är här framhävda med ljusa band.
Gåendes insteg till den allt smalare gångbanan t.v, och till Olof Palmes plats t.h.
Samma insteg, men som det ter sig för gående från norr. De leds av ljus stenbeläggning.
Gångbanans hopsnörpningar
Rak och jämnbred cykelbana i svart asfalt, men en högst oregelbunden gångyta.
Från Väst
Två tydliga siktlinjer som gående väljer mellan beroende på deras mål.
Mätning
(Rättelse 262024: Jag hade förväxlat två siffror i underlaget. Rättat nu.)
Tisdagen den 25 aug gjorde jag en inte särskilt ambitiös räkning av gående och cyklister. Jag filmade från väst i en kvart med start kl 16, i samma perspektiv som bilden ovan. Kameran fångade 115 gående och 125 cyklister.
Alla cyklister följde cykelbanan, sånär som på två som svängde in till cykelställen precis innanför häcken bortom statyn. Längs cykelbanan gick också 17% av de gående, medan övriga gick intill fasaden (69%) eller ut/in bakom häcken där cykelställen finns (14%).
Det tar typ 4 gånger så lång tid att gå längs cykelbanan som att cykla på den, så även om de bara var 20 fotgängare mot 123 cyklister, så får man en bättre uppfattning av interaktionsbehovet om man tänker sig att de var 80 gående, dvs ca 40% av den banans totala flöde.
En anläggare kom fram till mig
När jag filmade, kom en man i gul väst fram till mig och frågade:
-Hej! Nyfiken fråga: Vad händer?
—Jag kollar hur gående fördelar sig.
-Dom fördelar sig åt helvete ibland!
—Men många går ändå längs fasaden.
-Tanken är att dom ska gå där. Dom får inte gå på cykelbanan.
—Nej, men det ser ut som en gångbana bredvid.
-Den är inte byggd som en gångbana. Man ska bara gå på torgytan, eller över gatan.
Naturliga mänskliga beteenden
Jag har avhandlat nio naturliga mänskliga beteenden i en tidigare bloggartikel. När jag nu ögnar igenom den listan, tycker jag att minst sju av punkterna är högst relevanta vid planering för gående som vill ta sig mellan öst och väst på Järntorgets norra sida. Här är listan:
- Vi föredrar slät yta framför ojämn
- Vi vill gena
- Vi håller oss gärna mitt i den bana vi följer
- Vi vill gå i bredd med våra vänner
- Vi har koll framåt men knappast bakåt
- Vår upptagenhet påverkar hur långt framåt vi har koll
- Risk för överrumpling ökar kravet på marginal
- Vi gör som andra gör
- Vi gör som vi brukar göra
Kolla listan ovan och fundera över vilka beteenden du själv tycker är relevanta här! Och vill du se närmare beskrivningar av de olika beteendena så ligger min bloggartikel Naturliga mänskliga beteenden bara ett klick bort.
Hur som helst tror jag att siktlinjer har stor betydelse för vad vi ser och inte ser, och hur vi väljer väg i en komplex stadsmiljö. Insteg kan se inbjudande ut, men håller de vad de lovar? Jag tror att om vi vill göra en sträcka bra för cyklister, behöver den göras bra även för gående.
Till sist: Det är lätt att komma med synpunkter när allt är färdigbyggt och man kan uppleva det irl, både med cykel och på apostlahästar från olika håll, och med alla andra trafikanter flödande omkring. Men hur mycket skulle jag ha sett bara från ritningarna, speciellt om man riktat mitt fokus mot andra mål med utformningen som ansetts särskilt viktiga?
Bra och värdefull observation. Och för att svar på din avslutande fråga:
Du skulle ha sett detta på ritningen, och ett antal av oss andra. För vi är ett antal som är engagerade och lärt oss hur människor väljer att röra sig när de går och cyklar. Det kräver engagemang, intresse, erfarenhet och att våga ifrågasätta form och design. Att ständigt fråga: hur kommer människor röra sig i denna utformning, och varför. Och är det så vi vill att det ska vara. Det är inte alltid så lätt att förena form och funktion. Och min erfarenhet säger att när det kommer till ”platser” i våra städer (som exvis Järntorget) är utformning och design många gånger högre upp i hierarkin än att det ska vara funktionellt för de som går och cyklar.
Stort tack Krister! Du tar upp den svåra konsten att förena form och funktion. Jag blir så glad när jag upptäcker lösningar som lyckats med det – inom alla områden. Form sticker ut, men funktion märks sällan när den är bra. Då smälter den liksom bara in och blir omärkligt självklar. Synd om dem som lyckas förena de två men inte får all cred som de förtjänar.
Precis. Och var är rapporten med ”utvärdering”? Dels som Krister skriver ovan; att experterna som utformar skall vara kompetenta att se till att funktionen finns. Har de inte betalt för det? Jobbet innebär att göra kompromisser men det skall vara transparent. Och det skall ingå i jobbet att provgå, även med rullator och provcykla och skriva en kort rapport. Den utvärderingen av hur besluten tagits borde finnas i projektet som offentlig handling. Hur skall man någonsin bli bättre om man inte lär av tidigare projekt?
Tack Eva-Lisa! Håller helt med om värdet av att utvärdera lösningar irl ur flera användarperspektiv. Har skaparen kämpat med att uppfylla vissa mål, är det lätt att hen bara försöker bekräfta att just de målen blivit bra lösta. Men om skaparen besöker och upplever platsen laddad med ett öppet sinne och de andras perspektiv, kommer hen nog att få nya insikter att ta med sig till nästa skapelse.
Jag var med och tog fram genomförandestudien för Masthuggskajen och vi tog höjd för att det skulle vara ett gångstråk längs cykelbanan. Den trafikkonsult som var med i GFSen var den konsult som tog fram Göteborgs fotgängarprogram så anledningen måste vara mellan skedena och att det går en förvaltningsgräns mellan cykelbanan och ”torgytan” och att förvaltningen som tog fram gestaltningen av Olof Palmes plats prioriterade anorlunda.
Tack Daniel! Det du beskriver får mig att tänka på viskleken. Man överför information till nästa person i kedjan, men det är svårt att överlämna allt. Mottagaren tolkar och anpassar budskapet utifrån sitt eget perspektiv. Vissa saker kan då bli bättre, andra kan bli sämre. Det är väl så vi människor fungerar.
Tack för inlägget, då slipper jag skriva det själv! Går regelbundet sträckan och har tänkt samma saker. Trängsta snittet är i alla fall där det står en ganska onödig vägvisarportal som tvingar gående ut på cykelbanan. Dessutom är enkelriktade cykelbanor ovanliga i Göteborg, så det cyklas en del åt fel håll också.
När jag filmade var det bortåt 10% av cyklisterna som cyklade mot enkelriktningen. Jag vet inte varifrån de kom och vart de cyklade sen, men för någon kan vägvalet göra stor skillnad. Tänk en som ställt sin cykel i cykelparkeringen vid min nål ”Väst” (vid baren Folk och Folkteatern) och nu ska mot Esperantoplatsen. Cyklar man mot enkelriktat får man en enda korsning. Cyklar man avsedd väg blir det väl 6 eller 7 rödljus (åt fel håll över Järnvågsgatan, över filen som svänger in till Första lång, tillbaks över Järnvågsgatans förlängning, rödljusen före och efter östra övergångsstället till hållplatsen, och så ett eller kanske två rödljus över Alléns körbanor).
I just det exemplet kommer den som tar genvägen att möta en C1-skylt – den rödgula (=) – först framme vid sin enda korsning. Väldigt snopet att bli hindrad så nära friheten.
Jag bodde ett antal år i Lund, där cykelbanorna alltid har varit byggda för enkelriktad trafik, och gjorde två iakttagelser:
1. Ungefär 10 % av trafikanterna cyklar mot körriktningen.
2. Oavsett orsak så måste trafiksystemet vara utformat så att en rimlig andel felaktiga beteenden inte orsakar problem utöver lätt irritation.
3. I vilket fall som helst så innebär 90 % efterlevnad av det enkelriktade beteendet att antalet möten (och därmed risken för möteskollisioner) reduceras med ca 2/3.
Jag kan dock på rak arm inte komma på någon korsning i Lund där man faktiskt vinner något på att cykla åt ”fel” håll. Det finns däremot några sträckor där cykelbanorna är byggda för att trafikeras enkelriktat men där det i praktiken är svårt eller omöjligt att korsa körbanan och där det samtidigt är så långt till närmsta användbara korsning att det är självklart att man cyklar åt ”fel” håll åtminstone en bit om man har start- eller målpunkt på sträckan.
Ja, svårighet att korsa körbanan är nog de enkelriktade cykelbanornas största problem. Långa sträckor med spårvagnsspår och mittstaket är ett typiskt exempel på det.
Jag upplever att ”laxande” cyklister oftast vet om att de kör mot trafikriktningen och att de försöker hålla åt sidan när jag möter dem. Så länge de är få så funkar det oftast ok.
I Göteborg har vi nästan ingen strikt enkelriktad cykelbana, däremot massor av C1-skyltar som man inte får passera cyklandes. Att cykla åt rätt håll, (uträtta ett ärende) och sedan vända mot trafikriktningen är egentligen inte olagligt.