Trafik i stan

Pendlingscykelstråket längs södra älvstranden i Göteborg låg förr väl skyddat mellan Oscarsleden och kajerna. Det har gjort att man kunnat pendlingscykla här ganska ostört. Men nya Skeppsbron kommer att ändra drastiskt på det.

Stenpiren
Första kilen slogs in av Stenpirens nya resecentrum. Det vann 2017 Sveriges arkitekters pris för bästa landskapsarkitekturprojekt. Men samtidigt blev det en konfliktzon mellan gående och cyklister med en utformning som i sin okonventionella skönhet suddar ut medvetenhet och samspel mellan parterna.

Skeppsbron
Jag har nu tittat på Skeppsbrons genomförandestudie från 2018-01-05. Skeppsbron är ett område som ansluter till Stenpirens västra sida. Tillsammans täcker de två områdena en sträcka på drygt en halv km cykelbana som förr var en obruten del av Göteborgs stomcykelnät, högsta klassens cykelbanor och föregångare till nuvarande cykelprograms flaggskepp ”pendlingscykelbana”. Banan är också utpekad som en del av det gällande cykelprogrammets pendlingscykelnät, ett nät som ska vara byggt för cykling i 30 km/h och erbjuda säkra omkörningar oavsett cykelvolymer. Studien konstaterar visserligen på sid C-4 att sträckan ingår i pendlingscykelnätet, men därefter lämnar de alla resonemang om pendlingscykelstråk genom Skeppsbron.

Planen för nya Skeppsbron ser ut så här:

Planerad utformning av nya Skeppsbron. En del av Stenpiren skymtar till höger.

Det är inte lätt att utröna var pendlingscykelbanan går i denna bild. Man ser ett stycke grå remsa som svänger sig runt en rund park till vänster. Det är cykelbanan. Den ser ut att förlora sig mellan husen mitt i bild. Till höger finns ett zebramönster som ska fånga upp cyklisterna och föra in dem mellan den breda buss- och spårvagnshållplatsen på ena sidan och färjelägen och vänthall på den andra. Men bilden visar liknande zebralinjerade sträckor i olika varianter åt andra håll som inte alls är avsedda att leda cyklister. Svarta zebralinjer är inte heller ett vedertaget sätt att markera banor. Man kan inte räkna med att folk ska tolka det som annat än vacker utsmyckning som man är fri att avnjuta eller att inte bry sig om. Mönstret har visserligen en förmåga att påverka oss omedvetet, men inte på ett sätt som underlättar ömsesidig varseblivning och samspel mellan gående och cyklister. Snarare tvärtom verkar det som på Stenpiren.

Cykelbanan framträder bättre i en bild där studien markerat med röd färg var fotgängarna ska vara prioriterade:

Röd färg markerar områden där fotgängare är prioriterade. Cykelbanan går tvärs igenom.

Inklämt mitt i ett fotgängarprioriterat område går alltså vårt pendlingscykelstråk. Det behöver inte alls vara något fel med en sådan lokalisering, men det blir uppenbart att cykelbanan måste framhävas tydligt om man som gående mitt i en bekymmerslös promenad ska märka att man kommer till en bana avsedd för högprioriterade cyklister som man måste korsa med uppmärksamhet. Banan får inte utformas så att man kan lockas att gå på den som om det vore en gångbana. Här ska gående och cyklister samspela, och det kräver att båda parter är beredda på det och att de vet vart man ska ta vägen vid interaktion.

En annan bild i studien visar siktlinjer genom området. Den är intressant ur cykelperspektiv:

Siktlinjer genom nya Skeppsbroområdet.

Nästan alla siktlinjer går tvärs cykelbanan. Det innebär att man som gående ser ett mål framför sig, men man har mycket svårare att se att en pendlingscykelbana korsar på vägen dit. Cyklister blir oväntade. De dyker plötsligt upp bakom hörnet av ett hus och försvinner strax bakom nästa. Detta accentuerar än mer behovet av att framhäva cykelbanan så tydligt så att gående kan upptäcka och känna igen den trots konkurrensen med den intagande vy som siktlinjen ger.

Titta nu på följande vy över en del av nya Skeppsbron. Tänk dig att du går och är inbegripen i ett intressant samtalar med en vän. Vad i utformningen får dig att upptäcka att det finns en cykelbana? Kan du förresten överhuvudtaget se var den går? Du är alltså inte detektiv som får betalt för att upptäcka den, utan du går bekymmerslöst men ska ändå bli varse var ett område för uppmärksamhet och samspel finns. Det är en rätt hög mental tröskel som utformningen har att överbrygga.

Vy över en del av området. Är det tydligt var cykelbanan går?

Nå? Kan du se var cykelbanan går i bilden ovan?

Personer som jag talat med har inte hittat den. När de gissat har de gissat fel! Cykelbanan går från höger till vänster bakom de två stora husen och träden. Man anar en liten bit av en grå remsa bakom högra huset. Det är den enda synliga ledtråden man får när man promenerar längs gångytans breda band av svarta zebralinjer.

Men vänta nu – var inte svarta zebralinjer markering för cykelbana vid anslutningen till Stenpiren? Jodå, det också. Men här är de en gångyta. Och zebralinjer används även för serveringsytor till höger och vänster i denna bild. Slutsatsen måste bli att de är ett estetiskt element som används i alla möjliga situationer och därmed inte kan förmedla något budskap som underlättar samspelet mellan trafikanter. Användningen i så många olika situationer tar bort linjernas eventuella uttryckskraft. Eller så uppfattas de som indikator för det som de används mest till – ytor för gående. Det blir rent vilseledande.

Smid medan järnet är varmt
Cykelprogrammet utpekar alltså stråket genom Skeppsbron som pendlingscykelstråk. Och eftersom området nu omformas totalt är det ett ypperligt tillfälle att se till att programmets kriterier för pendlingscykelbanor möts. Det är betydligt svårare i färdigbyggda områden.

Göteborg är nu i början på en stark tillväxtfas och behöver utnyttja varje tillfälle som bjuds till att bygga så att framtida hållbar trafik hanteras väl och konflikter minimeras. Just nu vet vi rätt mycket om var Göteborg kommer att växa och därmed vilka cykelstråk som är viktigast att reservera tillräcklig plats för. Staden siktar mot en tät blandstad. I en sådan kommer flera att kunna ha cykelavstånd mellan hem och arbete, och eftersom vi förtätar mest i centrala delar blir det kritiskt att reservera bra utrymme just för centrala pendlingscykelstråk. Cyklandets utveckling hänger på det.

Skeppsbrons utformning är inte bara en intern angelägenhet för området utan också en del av hur hela vår framtida stad ska fungera. Helheten måste därför finnas med i planeringen. Pendlingscykelstråk behöver planeras i milperspektiv, inte som lösryckta skärvor om några hundratals meter. När ett område är färdigbyggt är det mycket svårare och dyrare att lösa helhetsfrågorna.

Hur ser stadsutvecklarna på cykeln?
Pendlingscykelbanor ska som sagt vara byggda för en hastighet av 30 km/h. Specifika trafiksituationer kan naturligtvis kräva att man saktar ner, men jag undrar vilken hastighet på cyklister som utformaren egentligen har tänkt sig i denna lösning. Min slutsats är att Skeppsbron och Stenpiren prioriterat ned en halv km av högsta klassens cykelbana till i huvudsak ren gågata, alltså lägre än lägsta klassens cykelbana. Det liknar mest av allt Kungsgatans centrala delar, ett vardagsrum för gående där det är tillåtet att rulla fram på cykel, men bara i gångfart och på ett sätt så att gående inte behöver bry sig. Det är ett område som man med bästa vilja i världen inte kan kalla cykelbana.

Jag håller med om att många ytor i staden ska prioritera gående. Det ska finnas gott om trottoarer, torg och gångfartsområden där man antingen inte får cykla alls, eller bara får cykla på de gåendes villkor. Så är det i nya Skeppsbrons alla stora röda områden enligt bild ovan. Men staden måste också ha ett nät av cykelbanor, och för att dagliga arbetsresor med cykel ska bli attraktivt behövs ett glest men högt prioriterat pendlingscykelnät – så högt prioriterat så att det syns i verkligheten också. Det har fallit på nya Skeppsbrons lott att hantera en sådan högprioriterad cykelbana, men man har gjort det genom att anamma Stenpirens helt gångfokuserade lösning. Resultatet blir att en halvkilometer lång pendlingscykelbana snarast blir gågata. Ingen cyklist och ingen gående kommer att kunna se att någon enda del av denna sträcka är ett pendlingscykelstråk. Eller hur?

Vilket stadsutvecklingsprojekt står näst i tur att degradera en del av vårt utpekade pendlingscykelnät till gågata istället för att höja dessa leder så att de verkligen uppfyller pendlingscykelbanans kriterier enligt cykelprogrammet?

Den dag Stena lämnar Masthuggskajen tror jag att ytterligare en kilometer av samma pendlingscykelbana är i stor fara …

Naturligtvis finns det målträngsel i innerstaden, inte minst i en stad som ska förtätas och där kollektivtrafiken kräver större utrymmen och mer exklusiv rätt. Dessutom vill Göteborg ”möta vattnet”. Det är en lovvärd ambition, men den utmanar både kollektivtrafikens vägar och pendlingscykelstråken. Det är tydligt att kollektivtrafiken har VIP-kort i denna kamp, men vill man tredubbla cyklandet i staden är inte lösningen att snuttifiera vårt glesa men viktiga pendlingscykelnät med långa gångfartsområden trots att staden förtätas och fler får cykelavstånd till sina jobb. Elcyklarnas intåg gör dessutom att ”cykelavstånd” kan bli en allt längre sträcka. Pendlingscykelnätet kan förstås inte få prioritet överallt, men att göra om en halv km sammanhängande led till gågata är för dåligt. Blir denna behandling dessutom prejudikat för andra stadsutvecklingsprojekt – så som Stenpiren verkar ha varit för Skeppsbron – är cykelutvecklingen i Göteborg illa ute.