Trafik i stan

Struntar cyklister oftare i rött ljus än gående? Är det bättre att gå än att cykla mot rött? Gäller bara de lagar som har specifika bötesbelopp? Vad är själva syftet med rött ljus?

Mätningar
Jag har mätt rödljusbeteendet i korsningen Södra Vägen/Parkgatan 2008 och 2010, och jag gjorde det igen 2017. Korsningen valde jag därför att många gående och cyklister använder den, de har rött samtidigt och de utsätts för samma korsande trafik. Det gör deras respekt för rödljuset jämförbar.

Passagen går över en flerfilig väg med bilar som kommer i vågor och som kan hålla hög fart.

Gående och cyklister vid passagen över Parkgatan. Fyra gående och en cyklist trotsar rött.

Jag observerade passagen över Parkgatan torsdagen den 29 juni 2017 kl 8:17-8:39. De cyklister och gående som anländer vid grönt lämnar man därhän. Det intressanta är förstås att se hur de som anländer vid rött gör. Då anlände 102 cyklister och 108 gående. Skulle de vänta ända tills det blev grönt eller skulle de trotsa rödljuset vid första bästa lucka? Av dem körde 21 % av cyklisterna och gick 50 % av de gående mot rött. Här är resultatet från alla mina mätningar:

2008: 72 % av de gående och 10 % av cyklisterna trotsade rött
2010: 82 % av de gående och 30 % av cyklisterna trotsade rött
2017: 50 % av de gående och 21 % av cyklisterna trotsade rött

Mätningarna 2008 och 2010 beskrivs närmare i De cyklar ju mot rött!

Tydligt resultat trots variationer
Siffrorna varierar. Det kan bero på många saker, t.ex. biltrafikens intensitet, om de gående och cyklande har bråttom, om en bryter isen och får fler att följa med eller om polisen nyligen bötfällt rödljuskörande cyklister. Kanske hade siffrorna varit mer stabila om jag tagit mig tid att mäta fler trafikanter. Denna korsning har dessutom byggts om mellan 2010 och 2017, vilket kan förändra beteendet.

Även om siffrorna varierar, är det tydligt att andelen gående som trotsar rött alltid var betydligt större än andelen cyklister. Det måste finnas anledningar till det.

Varför är det så tydlig skillnad?
Jag tycker att man hör klagomål om rödljuskörande cyklister betydligt oftare än om gående. Ändå trotsar gående rödljuset mycket oftare än cyklister i alla mina mätningar. Varför riktas strålkastarljuset mot cyklister men inte mot gående?

– Avvikarna sticker ut: Är vi så vana vid att folk går mot rött så att vi inte lägger märke till dem? Lägger vi bara märke till rödljuskörande cyklister för att de avviker från mängden? Effekten att man bara lägger märke till dem man retar sig på var tydlig i min mätning av trottoarcyklare. När jag väl upptäckt trottoarcyklandet kändes det intuitivt som att de var pinsamt många, kanske uppemot 20 %. Men när jag disciplinerade mig att räkna, visade det sig att de gång på gång bara var 3 %. De som cyklade rätt gjorde liksom inget väsen av sig och märktes därför knappast, se min artikel Trottoarcyklare. Rödljuscyklare tar fokus trots – eller tack vare – att de flesta inte rödljuscyklar. Flertalet visar att det finns en norm och fåtalet bryter mot den och sticker därmed ut på ett provokativt sätt.

– Tillåter lagen gående mot rött? Finns det en utbredd uppfattning att det faktiskt är tillåtet att gå mot rött men förbjudet att cykla mot rött? Det är hur som helst fel. VMF 3 kap 8 § anger att röd gubbe betyder ”Förbjudet att beträda en körbana, cykelbana eller järnvägs- eller spårvägskorsning”. Det kan knappast misstolkas.

– Gående mot rött straffas inte: Tänker folk att det visserligen är förbjudet att gå mot röd gubbe, men att man kommer undan därför att det inte finns något specifikt bötesbelopp för den förseelsen, som det finns för cyklister? Och i praktiken åker man nog heller aldrig fast för att gå mot rött, vilket cyklister mycket väl kan göra. Budskapet från lagmakten blir att gående favoriseras och att cyklister slipper böter om de hoppar av och leder cykeln vid rött istället för att cykla, trots att man på så sätt vistas längre tid i korsningen. Det känns säkert så korkat för många cyklister att de snart övergår till att verkligen cykla istället, eller stå på pedalen och rulla i hopp om att det inte ska räknas. Ända tills de får en bot vill säga. Och när de får det tror jag inte de känner att de gjort något värre än en rödljusgående, utan snarare att de behandlas orättvist jämfört med dem.

– Cykeln är ett fordon: Ibland hör man att cyklister måste följa regler för att cykeln är ett fordon, underförstått att gående kan ta lätt på regler. Men om trafik ska vara ett samspel måste alla delta. Och om människan kan göra misstag måste bägge parter vara beredda så att åtminstone en av dem kan se till att en fara undviks. Så är också många lagar formulerade. Även när lagen kräver att en part ska lämna företräde brukar det finnas ett motkrav på andra parten att bedöma situationen och avvärja fara om det behövs. Det är visserligen så att det bland gående även kan finnas blinda, döva och små barn. Det måste andra ta hänsyn till. Men alla behöver ta det ansvar de är i stånd till. Att strunta i det vill jag jämföra med smitning. Det är en dålig attityd om man tycker att andra måste visa hänsyn medan man själv bara kan gå på. Det förstör samspelet, glädjen och säkerheten i trafiken. Det är som Erik Sandblom skrev en gång:

Trafiken är lite som en fest.
Det blir roligare om man själv är lite trevlig!

– Är cykling mot rött trafikfarligare? Man kan också höra att det är trafikfarligare med cykling än med gående mot rött. Ett sådant påstående är lätt att häva ur sig, men riktigt så enkelt är det inte. Det är visserligen sant att man kan cykla fortare än man går, men det finns många fler faktorer. Titta på vad som händer när laglydiga cyklister och gående får grönt samtidigt. De gående kommer ögonblickligen upp i gångfart medan cyklisterna bygger upp sin fart betydligt långsammare. Den första bilfilsbredden leder de gående. Sen blir de omkörda av cyklisterna. Och får man för sig att bromsa eller väja, kan gående göra det på ett enda steg, medan cyklisten behöver mer tid för att ändra fart eller riktning. Det betyder att cyklistens rörelser blir mer förutsägbara och mindre överraskande än den gåendes. Och om en cyklist kommer med fart väcker hen uppmärksamhet därför att vi har en inbyggd förmåga att upptäcka rörelser. Vi ser att hen inte kommer att bromsa vid rött, medan det är betydligt mer svårbedömt vad en gående tänker företa sig i nästa steg. Det är främst när cyklister plötsligt dyker upp ur skymda lägen som oförutsebar fara kan uppstå. Så den som kategoriskt påstår att det är trafikfarligare med cykling än med gående mot rött måste underbygga sitt påstående.

– Olika parter ser olika på cyklister: På kombinerade gc-banor buntar utformaren ihop de två trafikantslagen som om de var ett. Det kan finnas fog för det, men det signalerar samtidigt att cyklister ses mera som gående än som fordonsförare. På separerade g|c-banor särskiljs de, men släktskapet är fortfarande tydligt. Separeringen kan vara väldigt diffust markerad, och vid passager över körbanor blandas de två ibland helt utan separation. Trafikpsykolog Sören Nordlund brukar säga att cyklisten upplever sig själv som en gående på hjul, att cyklandet sköts av våra urgamla omedvetna delar av hjärnan, precis som när vi går. Därför uppfattar cyklisten samma typ av regellöshet som fotgängaren. Och detta är inte något medvetet ställningstagande utan så som människan fungerar automatiskt. Jag tror att samlokalisering av cyklister och gående kan förstärka det, speciellt så länge vi accepterar gåendes känsla av regellöshet. Samlokalisering med regeltyngda bilister kan nog göra det motsatta. Tyvärr kan det nog även få en del att inte våga cykla alls. Lagmaktens olika krav på cyklister vs gående har berörts ovan. Om vi ska se spelet mellan cyklister och gående som en fotbollsmatch kan vi säga att domaren inte upplevs som rättvis och opartisk. Det skadar viljan till fair play.

Syftet med rött ljus
För att kunna ge någon trafikriktning grönt ljus måste trafik i korsande riktningar stoppas. Hur ska man annars kunna erbjuda fri väg? Det räcker inte med att bara stoppa bilister. Alla korsande trafikanter måste få rött för att man ska kunna ge grönt åt någon. Därför måste även gående lyda signalerna. Det är bara om man svänger som man kan möta annan trafik som också har grönt och som man måste lämna företräde. Principen är densamma som vid filbyte.

Problemet är att det kan bli väldigt ineffektivt med meningslösa väntetider om trafiken är gles men signalerna ändå kör på som vanligt. Vi kan uppleva trafiksignalerna som väldigt ointelligenta och därmed tappa förtroendet för dem om de envisas med att ge grönt till någon som inte finns.

Vi måste ställa krav på trafikljusen
Antag att du står ensam vid ett rödljus i öknen och ingen annan trafikant syns inom en kilometer. Hur länge står du och väntar innan du går trots att det fortfarande lyser rött? Detta är visserligen ett extremt tankeexperiment, men det problematiserar ändå trafiksignalernas funktion och vår tillit till dem. Finns det ingen trafik i vägen för vår väg anser nog många att signalen är ”dum” och att de själva skulle kunna lösa trafiksituationen mycket bättre utan signal. Vissa väntar ändå lydigt på grönt, andra kör/går mot rött om det är fritt.

Det är viktigt att noggrant överväga var och när det verkligen är motiverat med trafiksignaler. Jag tror att många trafikhållare är alltför ovilliga att stänga av signaler när trafiken är så gles att trafikanterna löser det bättre själva. Se på den komplexa och trafikerade Korsvägen! Den fungerar imponerande bra utan trafiksignaler, inte minst för gående och cyklister.

Intelligentare signaler med bättre koll på trafiken skulle kunna göra ett mycket smidigare jobb och vinna folks förtroende. Om det syns på trafiken varför man har rött är det mycket lättare att stå kvar och vänta på sin tur.