Ibland är det rimligt att cyklister får mingla långsamt bland gående. Men hur bra är det att anlägga mingelpartier på våra viktigaste pendlingscykelstråk? Ett tankeexperiment med spårvagnar kanske kan ge lite perspektiv.
Gående prioriteras på gågator
På gågator får man cykla, men bara i låg fart, och med stor hänsyn till de gående. I en stad är det viktigt att gående får ha ytor där de inte ska behöva bekymra sig om fordonstrafik. De ska kunna gå och tänka på annat, vika av utan omsvep, stå och prata med vänner, lapa sol, äta glass eller pilla med sin mobil.
Att cykla på gågator
Hur är det då att cykla på en gågata med mycket folk? Det är alltså tillåtet, men det måste gå långsamt och man måste invänta luckor där man kan rulla förbi. Man får aldrig kräva företräde. Det kan bli en väldigt slingrig väg. Så här skulle det exempelvis kunna bli på Kungsgatan i Göteborg:
Kungsgatans gågata västerut från Östra Hamngatan. En möjlig cykelväg är inritad.
I en bra cykelstad måste cyklister ha ett bra cykelvägnät, separerat eller integrerat med biltrafik. Där ska man inte behöva cykla så krångligt. Men för att kunna nå miljoner olika målpunkter mellan cykelnätets maskor tycker jag att det är bra att man även kan cykla den sista lilla biten, fast då på de gåendes villkor. Just den korta sträckan kan bli slingrig, men i gengäld kommer man ända fram. Det gör färdmedlet cykel mer attraktivt.
Gå- och stågator mitt på pendlingscykelstråket
Korsvägen är verkligen en plats där vägar korsas. Här möts t.ex. spårvagnsspår från fyra håll. Likaså möts här pendlingscykelbanor från samma fyra riktningar. Våra pendlingscykelbanor ska vara cykelvägnätets allra högst prioriterade leder. En solig morgontimme räknade jag cyklister och gående vid Korsvägen utanför Svenska Mässans huvudentré. Det blev drygt 900 cyklister och 264 gående i timmen. I framtiden blir det betydligt fler enligt plan.
Går det att föreställa sig att man vill blanda så stora flöden av cyklister med gående lika obekymrat som på en gågata typ Kungsgatan där nästan ingen cyklar? Att gående inte ska behöva bry sig om fordonstrafik, att de ska kunna gå och tänka på annat, vika av utan omsvep, stå och prata med vänner, lapa sol, äta glass eller pilla med sin mobil? Och allt detta mitt i flödet av betydligt mer än 900 cyklister som kaosartat slingrar runt dem kors och tvärs där det råkar finnas glipor? Den låga farten och slingrandets omvägar gör att varje enskild cyklist kommer att finnas kvar länge bland gående och andra kryssande cyklister innan den har kommit igenom ytan och kan fortsätta på normalt sätt. Den fotgängare som inte vill ha cyklister slingrande kring sig måste lämna hela området.
Jo, det är just så som en del av Korsvägen är tänkt att utformas efter ombyggnaden, närmare bestämt den nordvästra delen. Där kommer pendlingscykelbanan att förlora sig i en torgyta. Alla cyklister från Örgrytevägen som korsar Skånegatan för att komma till Södra Vägen in mot stan drabbas, liksom de åt andra hållet och alla gående och stående i detta område. Det blir ett snärjigt gc-mingel.
Pendlingscykelstråk och spårvagnsled
Genom samma gå- och ståprioriterade yta ska också spårvagnsspåren till Södra Vägen in mot stan gå. Tänk om spårvagnarna borde visa samma hänsyn till gående som cyklisterna. De är visserligen tvungna att följa sina spår, men med flera spår och växlar skulle även spårvagnarna kunna mingla så som cyklisterna ska göra. I så fall kunde spårnätet byggas ut ungefär så här:
Spår som möjliggör att spårvagnar väjer för gående. Bra eller dålig idé?
Jag ser inte detta som önskvärt, men som ett nyttigt tankeexperiment. Frågan är varför det skulle vara bra att tvinga det stora flödet av pendlingscyklister att slingra oorganiserat runt bland gående över hela ytan men att samla spårvagnstrafiken till en linje.
Utvärdering
Det som är bra med att samla en ytas fordonstrafik är att man vet var man har den. Det ger struktur och överblick. Det är därför vi brukar dela upp trafikrummet i gator och trottoarer. På trottoaren kan den gående koppla av, men på gatan måste man ha sin uppmärksamhet på trafiken och delta i samspelet. Gränserna är tydliga, så därför vet den gående när det är dags att vara uppmärksam, när man kan koppla av igen och vart man ska ta vägen om man vill slippa fordonen. Har man små barn vill man verkligen att det ska finnas platser som är fredade från både spårvagnar och cyklar.
Om spårvagnen ska vara ett attraktivt färdmedel får den inte gå i snigelfart. Därför prioriterar ljussignalerna kollektivtrafiken, därför får de numera nästan alltid egna och gena filer och därför tror jag att spårvagnsmingel enligt bilden ovan inte kommer att eftersträvas ens om någon rik knös skulle bekosta anläggandet.
Om cykeln ska vara ett attraktivt färdmedel får den gärna gå i snigelfart på gågator sista biten till målet. Men det verkar destruktivt att medvetet bygga in ett ostrukturerat mingelparti mitt i en viktig pendlingscykelled. Jag tror inte att det är bra för någon. Ytan blir mycket trevligare för alla med var sak på sin plats.
Det finns gångflöden som måste ges god framkomlighet tvärs genom flöden av spårvagnar och cyklar. Men det går att ordna på ett mer organiserat och överblickbart sätt än en enda stor mingelhärva. ”Tänk spårvagn, gör cykel” kan vara en utgångspunkt för Göteborgs allra viktigaste cykelstråk om man vill att många ska lockas att cykelpendla. Tänk refug om fordonsflödet är så stort så att gående behöver kunna korsa det i etapper. Dagens Korsvägen visar ett underbart exempel på väl genomförd etappindelning över körbanor och spårvagnsspår när man går från Svenska Mässan till Södra Vägen.
Slutsats
Använd inte gående och vistande som betonggrisar på pendlingscykelstråk. Mingel gör sig bäst på platser för enbart gående, och helst bara för gående som inte huvudsakligen är på väg någon annanstans. Det blir trevligast för alla.
