Har man en mental karta över stans viktigaste cykelvägar vet man i grova drag hur man bäst tar sig till alla målområden. Cykelvägar längs storskaliga linjer med väl synliga landmärken i stadsbilden kan stärka allas mentala karta och gynna valet att ta cykeln.
Den mentala kartans fördelar
Det har många fördelar för cyklandet om din hjärna kan greppa de stora dragen av världen som ligger inom cykelavstånd. För det första kan du då föreställa dig hur enkelt det kan vara att ta sig till nya mål med cykel. För det andra kan du cykla dit utan att hela tiden krångla med mobilen eller en papperskarta under resan, eller chansa på att skyltar kommer att vara ett synligt och tillförlitligt stöd överallt. Först vid finliret nära målet kan du kanske behöva någon form av extra vägledning. Och det skulle du ha behövt även om du tagit bussen och fått gå sista biten.
I regn, blåst eller kyla är det skönt att slippa stanna, ta av vantarna, torka av glasögonen, hala upp mobilen och greja med den för att se hur man ska fortsätta färden. Kanske behöver man dessutom spara på batteriet. Och tänk om du – Gud förbjude – upptäcker att du har glömt mobilen hemma. Har du en inre, mental karta, så finns den alltid med.
Två olika bra sätt att hitta vägen
Människor är olika bra på att bilda sig en mental karta. SvD-artikeln Invånarna i Norden har världens bästa lokalsinne från 2021 går med hjälp av forskare som Giuseppe Iaria och Holly Taylor på djupet med vår varierande förmåga att bilda och använda mentala kartor.
Människor använder två omedvetna strategier för att hitta vägen:
- En spatial strategi: Då ser man objekt i omgivningen i förhållande till varandra, som i ett fågelperspektiv, som på en karta.
- En egocentrisk strategi: Då utgår man mer från sig själv där man står – jag tar höger vid kyrkan.
Den spatiala strategin är generellt sett effektivare för orientering i stan. Den kräver inte att du står på en viss plats när du startar. Den egocentriska vägbeskrivningen å andra sidan är en känslig kedja där varje länk innebär en risk att göra fel och därmed tappa spåret. Om en väg är spärrad eller en byggnad som du skulle ta till höger vid är riven, kan hela korthuset falla.
Skyltar för vägvisning bygger på det egocentriska perspektivet. De visar inte var målet ligger, utan bara vilken väg i labyrinten som tar dig till nästa skylt mot målet. Och den skylten måste du hitta för att få nästa pusselbit. Skyltar fungerar bäst för dem som kan tänka spatialt, för de kan improvisera när skyltkedjan brustit av en eller annan anledning.
Hur får man spatial förmåga?
Olika personer är olika bra på att orientera spatialt respektive egocentriskt. Män verkar i något större utsträckning använda det spatiala perspektivet och kvinnor det egocentriska, men man hittar inga belägg för att det skulle vara genetiskt. Det kan bero på hur vi tränat vår spatiala förmåga under tusentals timmar av barnlek. Att leka med klossar tränar förmågan att tänka ut hur vi ska vrida objekt så att de passar i förhållande till varandra. Lek med dockor kräver mycket mindre spatialt tänkande. I den mån lekar fortfarande är könsrelaterade kan det ha påverkat vår spatiala förmåga.
Men hjärnan är plastisk. Det går att träna upp den spatiala förmågan. I SvD-artikeln ger forskarna ett antal råd för träning av lokalsinnet. Det handlar mycket om att intressera sig för tydliga landmärken, gärna sådana som syns lång väg. Var ligger de i förhållande till varandra? Vilket område i staden står de i? Var förväntar du dig att de ska finnas när de inte syns? Stämde det när du sedan får syn på dem? Att tänka i sådana banor övar upp den spatiala förmågan.
Jag har stor hjälp av långa raka ledstänger som Göta Älv, Mölndalsvägen, Säröleden och bilarnas Söderled i Göteborg. Mest lurad blir jag av slingriga gator utan fri sikt till storskaliga landmärken. Även nästan raka gator som omärkligt och manipulativt förvrider det jag tror är deras ursprungliga riktning kan desorientera mig.
Ledstången Göta Älv med landmärken som Masthuggskyrkan och Eriksbergs bockkran.
(Förlåt tråkiga färger i den gråa vårvintern)
Att se ut över staden från olika utsiktspunkter kan vara en både trevlig och nyttig övning. Masthuggskyrkans bergstopp är en sådan bra plats att spana ifrån. Först hittar man några väl synliga landmärken. Kolla hur de ligger i förhållande till varandra. Men sedan kan man också försöka räkna ut var man borde hitta mindre synliga objekt. Man vet var de ligger i stan, men var hamnar de i detta nya perspektiv? Letar man i rätt sektor kanske man upptäcker dem halvt skymda bakom vegetation eller andra byggnader.
Vilka cykelvägar är lätta att föreställa sig?
Jag tror att ett litet urval av långa cykelvägar med enkla former som följer tydliga ledstänger är vad som lättast kan fastna i skallen. Den enklaste formen är rak, och den näst enklaste är en stor cirkelbåge.
Säröledens cykelbana är lång och rak. Den följer bilarnas Dag Hammarskjöldsled och därefter kustlinjen ända till kommungränsen i söder. Det blir en raksträcka på 1,5 mil vars huvuddrag är lätt att få in i sin mentala karta och relatera till platser som Järntorget, Slottsskogen, Frölunda, Askim och Stora Amundö. Den är dessutom så fri från hinder så ”cykelavstånd” är mycket längre där än längs många andra cykelbanor genom staden.
Bilarnas Söderled-Västerled-Älvsborsbro är en stor och enkel cirkelbåge på 1,3 mil. Cykelvägen längs denna form släpper dock ledstången helt i flera långa partier, men för orientering på längre sträckor kan korrelationen ändå ha ett värde. Den placerar in Mölndal, Frölunda, Kungssten och Biskopsgården i en och samma båge och skapar ett sammanhang som kan rymmas i skallen.
Har man själv kört bil på dessa trafikleder får man en bra känsla för hur ledstången går, och därmed hur man borde hitta om man cyklar istället. Men om man åker buss, lever man sig inte lika naturligt in i hur vägen går. Det blir mest lösryckta miljöer som fladdrar förbi utanför rutan.
Med Söderledsbågen, Säröledens cykelbana och cykelbanan längs hela södra älvstranden från Centrum till Saltholmen har vi vips fått en mental karta där vi kan föreställa oss många cykelresor. Genom att fysiskt cykla på dessa leder med öppna ögon kombineras den abstrakta föreställningen med upplevelser av lokala miljöer och avstånd. Det berikar den mentala kartan och gör den lättare att använda.
Sedan kan vi bygga ut vår mentala karta efter behov, både till andra områden och till en mer finmaskig uppfattning. När vi väl har ett skelett, kan vi knyta in våra nya erövringar i detta sammanhang.
Utformning som hjälper våra mentala cykelkartor
Jag tror som sagt att ett litet urval av långa cykelvägar med enkla former och som följer tydliga ledstänger är vad som lättast kan fastna i skallen. Det är värt mycket att värna sådana banor som vi redan har, men också att ge cyklisterna fler i strategiska sträckningar.
Men det är inte alltid lätt att lösa det i stadens målträngsel. Att Säröleden är så rak och hinderfri beror på att det är en gammal banvall som i 60 år paxat hela sträckan och sedan överlämnat den till cyklisterna. Och att cykelbanan längs södra älvstranden är relativt rak beror på all hamnverksamhet som steg för steg flyttats till Hisingens yttre hamnområden, dit Stena också kommer att flytta. Alltså även här en lång sträcka som varit upptagen men släppts fri så att cykeln kunnat nappa åt sig en strimma. Älvstrand i stadsmiljö är dock så attraktiv så det är oklart hur bra cykeln tillåts hålla ställningarna där i längden. Älven fungerar visserligen bra som ledstång även om cykeln flyttas in en bit, men där är kanske redan upptaget av annat. I värsta fall kan resultatet bli att cykeln berövas sitt flyt och leds krokigt slingrande hit och dit. Då förlorar den både ledstång och orienteringskraft.
En led är en tydligt anordnad, obruten färdväg mellan två punkter på relativt stort avstånd från varandra. Jag menar att det är lättare att minnas en liten grupp distinkta cykelleder än ett cykelvägnät med förgreningar hit och dit. Några få men väl valda strategiskt dragna cykelleder av god kvalitet kunde bli en utmärkt stomme för vår mentala bild av staden. De får inte vara för många, för då blir det så plottrigt så att man får mental översvämning och kanske aldrig lär sig mönstret. Men de ska vara långa och ha enkel form. Och varje led ska ha sin egen identitet, gärna ett lednummer på samma sätt som Europavägarna har sina nummer.
Cykelleder blir lättare att föreställa sig om de följer tydliga ledstänger. Ledstänger utgör visserligen ofta barriärer, såsom älven eller större trafikleder, men de samlar samtidigt ihop många cyklister som ska åt samma håll. Det gör lederna viktiga och väl inövade.
Vi kan lära oss en hel del av bilarnas Europavägar. De är inte många, men de brukar vara de bästa och genaste vägarna för lite längre resor. De skyltas tydligt. På många ställen räcker det med att skylta själva vägnumret. I kritiska förgreningar kan också vägmarkering M30 (Vägnummer) visa i körbanan vilken fil som leder till vilken led. Det finns skyltar i grannskapet som visar hur man hittar till leden. Många har nytta av leden även om de inte har en aning om vad som är dess slutstation. Det räcker att de har en uppfattning av den del av leden som de har nytta av. Skyltar visar avtag till lokala mål när man närmar sig dem.
Om en cykelled saknar en geografisk ledstång blir den inte riktigt lika lätt att föreställa sig i förväg. Men man kan göra mycket med utformningen för att den ändå ska bli lätt att följa under själva resan – med synligt god standard, få och överblickbara kurvor utan plötsliga fintar, och med tydligt lednummer. Särskilt viktigt är det att tydliggöra cykelleden i punkter där den släpper en ledstång som man annars hade försökt fortsätta följa. Det är också viktigt att tydligt visa hur leden trasslar sig genom komplexa korsningar för motortrafik, eller var man måste cykla över till andra sidan av en körbana för att inte komma ifrån sin cykelleds fortsättning.
