Hänsyn trumfar trafikregler?

För runt tio år sedan såg jag en tankeväckande kommentar av signaturen Fredrik i Krister Isakssons dåvarande blogg. Fredrik menade att ”hänsyn trumfar regelefterlevnad”. Ett intressant ämne för eftertanke som jag burit med mig i alla år. Så här alltså:

Det handlar inte om att strunta i regler. Istället tänker jag att det är viktigt att man normalt följer regler och tar ansvar för både sig själv och andra i trafiken. Det skapar förutsägbarhet. Men så upptäcker man att regelverket i en viss speciell situation försvårar för de inblandade. Om det underlättar för alla och inte har några negativa bieffekter skulle ett hänsynsfullt regelbrott kanske vara förlåtligt och rentav fördelaktigt.

Jag ska ge några exempel.

En person med begränsad rörlighet som går i cykelbanan

Södra Vägens västra gc-bana

Scenen: En jämn cykelbana med en ojämn och sidolutande gångbana bredvid.

En gammal person med rullator tar sig långsamt fram på den släta cykelbanan istället för på den stensatta och sidolutande gångbanan intill. Jag ser att det skulle vara svårt för personen att gå på gångbanan, så jag väljer att cykla förbi på den lediga gångbanan och lämnar god marginal istället för att be personen flytta på sig. Men enligt lag får jag inte cykla på gångbanan (TrF 3:6.4), och gående får inte använda cykelbanan om det finns en gångbana (TrF 7:1).

Jag har beskrivit just en sådan händelse i min Jag måste gå på cykelbanan.

Ge en gående fritt i T-kors för gc

Cyklande V-N lagligt vs genande

Två sätt att svänga med olika mycket hänsyn till en mötande gående.

Jag ska svänga i en T-korsning för cykelbanor. Den gående på gångbanan skulle behöva stanna och vänta om jag håller mig inom cykelbanans markeringar när jag svänger. Men om jag svänger tidigare – via den närmaste gångbanan – ger jag den gående fritt att korsa. Tänk dig att den gående i fotot är så nära korset så att det spelar roll vilken av de två svängmöjligheterna jag väljer.

Genom hur jag styr kan den gående tidigt se hur jag tänker. Det ger trygghet. Ingen behöver stanna. Win-win. Men om jag väljer att svänga olagligt via gångbanan är det förstås viktigt att jag försäkrat mig om att det inte finns gående bakom hörnet som blir skrämda.

Jag har beskrivit olika situationer med cyklande och gående i just detta T-kors i min Den genande människan.

Laxa på enkelriktad cykelbana
Att laxa betyder att cykla mot trafikriktningen så som laxen simmar uppför forsar. Normalt sett tycker jag inte att man ska laxa. Man vet aldrig om det i nästa korsning dyker upp en eller flera cyklister som man kommer att möta på halva vägen. Man tar inte så mycket ansvar om man chansar på att det inte kommer att bli några möten som kan inskränka deras frihet.

Men ska du bara en kort bit in på den enkelriktade banan, uträtta ett ärende där och sedan köra tillbaks åt andra hållet, har du överblick och kan undvika olägenheter för andra cyklister.

Orimligt snäv cykelsväng
Det är vanligt att cykelbanors kopplingar till cykelpassager över körbanor svänger alltför snävt utan att kompensera det med ökad bredd. Då kan man på inga villkors vis hålla sig på sin egen bana. Utformningen kan tvinga oss att ta ut svängen både över motriktad cykeltrafik och intilliggande gångyta. Här ett exempel där svängen dessutom är en del av Göteborgs högst prioriterade cykelnät:

Typisk kurvtagning

Pendlingscykelbanan korsar Skånegatan vid Korsvägen i Göteborg. Blått är den banhalva som man då egentligen borde hålla sig inom. Men det är ett orimligt krav.

I denna utformning finns en inbyggd förutsättning att cyklister både får nagga gångbanan i kanten och cykla över heldraget. Givetvis har gående första tjing på sin yta och cyklister på sin. Kommer man samtidigt måste man lösa det med hänsyn och förhandling.

Denna lösning diskuteras närmare i min Alltför trång cykelsväng.

Ett nålsöga på g|c-banan
En separerad gång- och cykelbana kan ha ett nålsöga – ett parti som är orimligt smalt, men ändå fortfarande separerat. Ett sådant fall finns i Nya Allén i Göteborg där banan passerar ett bygge som tränger ihop trafiken utmed ett konstnärligt målat plank.

Nålsögat förbi VL-bygget vid Allén-Haga

Nålsögat förbi bygget av järnvägstunneln Västlänken. Cykeldelen är dubbelriktad!!

Här är det fullständigt omöjligt för två cyklister att mötas på egen bana. Det är uppenbart att lösningen förutsätter att cyklister överskrider den heldragna linjen. Även gåendes del är så smal så att de exempelvis vid möte behöver låna cyklisternas utrymme.

Man kan verkligen ha åsikter om att Alléns pendlingscykelbana reducerats till denna getingmidja. Den bestod av en rätt bred cykelbana på andra sidan körbanan plus en separerad gc-bana med mittlinje på cykeldelen på denna sida. Nu återstår bara det som syns på bilden. Getingmidjan rymmer också fyra motortrafikfiler varav de två västergående syns i bild. Inte alls lika mycket geting för bilisterna. Men den prioriteringen är en annan diskussion.

Jag har inte gjort någon regelrätt mätning av hur väl separeringen mellan gående och cyklister fungerar här, men varje gång jag passerar märker jag att linjen gör en enorm nytta. Folk håller sig nästan alltid på sin egen sida när det går, och de visar stor hänsyn när de behöver låna yta av varandra. Jag är rätt säker på att det hade blivit betydligt sämre om detta parti gjort om till oseparerad gc-bana. Linjen skapar den grundförutsättning som ger förutsägbarhet och trygghet i mötet med andra. Den alltför smala banan tvingar trafikanterna att tillsammans hitta överskridande lösningar när de behövs. Se vidare min Heldraget mellan g och c.

Detta får bli mitt sista exempel på förhållandet mellan trafikregler och hänsyn till dem man behöver samspela med. Jag gillar devisen ”hänsyn trumfar regelefterlevnad”. Ordet hänsyn är ett mycket viktigt nyckelord. Det skapar god stämning och samarbetsvilja. Att istället tvinga till sig egna fördelar på andras bekostnad är något helt annat. Det orsakar ilska och oväntade situationer som kräver plötsliga åtgärder som direkt eller indirekt kan leda till olyckor. Det finns notoriska bufflar som värderar sig själva högre än alla andra, men i de flesta fall verkar klumpiga överskridanden bero på att man glömt att man är på ytor som kräver samspel, och då inte bara av ”de andra”. Autopiloten klarar inte den biten på egen hand. Att släppa kontrollen över autopiloten i trafikmiljön är som att släppa ut hunden på gatan att rasta sig själv.

Vad tycker du? – Kan hänsyn trumfa trafikregler?

Publicerat i Beteende, Lagmakten | 4 kommentarer

Fulparkerad cykel

Fyra cyklar står fastlåsta i cykelpollare framför Stadsbiblioteket. En ska bort. Man behöver inte fråga Brasse Brännström i Fem myror är fler än fyra elefanter om vilken. Det syns. Och för säkerhets skull har någon satt dit en tydlig röd skylt ”FUL-parkerad”.

Fyra cyklar fastlåsta framför biblioteket

Fyra cyklar som står fastlåsta vid pollare framför biblioteket. En med hängande kedja.

Jag cyklade till Stadsbiblioteket för att lämna en bok. Min cykel står allra längst till vänster. Den fick ingen pollare, för alla var upptagna. Kul att många cyklar! Men när jag såg cykeln med den totalt avhoppade kedjan, den hängande sladden till baklyktan och med resterna av en reklamskylt som suttit utanpå bakhjulet blev jag trött. Den cykeln var inte till för att cykla på, utan bara för att kringgå regler för uppsättning av reklam.

Men en sak tröstade mig. Någon hade fäst en stor röd skylt på cykeln som formulerade precis vad jag själv tänkte.

Den röda skylten på cykeln

Den röda skylten på cykeln.

Hur länge har cykeln stått parkerad här? Jag tror mig ha sett den för över två veckor sedan, men den kan ha stått här i månader. Nån som vet? Och troligen har samma fulparkerare placerat ut fler cyklar på andra platser.

Hoppas att den som satt dit ”FUL-parkerad” ser min uppskattning, men även att fulparkeraren själv får sig en tankeställare. Vi som cyklar blir inte glada åt dem som tar ifrån oss bra lägen att låsa fast våra cyklar. Kanske är det tio cyklister om dagen som blir denna reklammakares ovän.

Tillägg 26/8: Cykeln borttagen
När jag besökte biblioteket den 23/8 var fulcykeln äntligen borttagen. Men den hade stått där ett par dar innan när jag var där och beställde en bok. Undrar om det är ägaren eller Göteborgs Stad som trollat bort den. Och undrar om det var min lilla kommentar om detta på fb Cykla i Göteborg dagen innan som hade tagit skruv.

Publicerat i Cykelparkering | Lämna en kommentar

Var slutar gångytan?

Vad säger en heldragen vit linje? Och vad betyder en övergång från plattor till asfalt? Dominerar det ena uttrycket över det andra? Utgör alla övergångar mellan olika material gräns mellan trafikslag, eller behövs tydligare ledtrådar än så i komplexa miljöer?

Från mässvimmel till trafikhänsyn
Låt oss titta på detta exempel i Göteborgs trafikmiljö:

Vy från Svenska Mässan

Vad besökare från Svenska Mässan ser när de ska gå över Korsvägen in mot centrum.

När man går ut från Svenska Mässans huvudentré hamnar man på en rätt stor plattlagd yta. Det är utmärkt, för då kan man vänja sig vid ljuset, orientera sig och ta sikte på vart man vill gå. Den skyddade ytan kantas av stora blomlådor. Utanför finns en gångbana, sedan en cykelbana, en körbana och ännu längre ut ett kollektivtrafikområde med hållplatser.

Med huvudet fullt av mässans intryck, och kanske i samtal med vänner, styr många sina steg rakt fram i bildens riktning. Det finns en målad cykelsymbol bortom den korsande körbanan, men med gåendets låga fart och i konkurrens med andra intryck har man ingen intuitiv drift av att syna detaljer så långt bort. Vägen verkar fri rakt fram, och det nöjer sig oftast vår autopilot med som underlag för sitt val av väg.

Stora ljudliga fordon kan lätt stjäla uppmärksamhet. I bilden närmar sig en stor hajtandad buss. Den ser man mycket bättre än hur ytan hitom är fördelad.

Men är den närmaste asfaltytan gångbana och ytan på andra sidan linjen cykelbana? Eller är båda cykelbana? Den som har fokus på trafiklösningen och misstänker att så kan vara fallet kan titta åt sidorna. Där, utanför bild och bakom de stora blomlådorna, finns förklarande cykelsymboler. Frågan är bara hur många gående från mässan som ifrågasätter autopilotens spontana vägval.

För att pinga medvetandet behövs antingen tydlig utformning eller så mycket cykeltrafik så att ytornas funktion blir uppenbara även i det perspektiv som den gående råkar ha. Annars kan man tro att enstaka cyklister som kommer kör i fel bana. I bilden ovan är den vita linjen nämligen inte en skiljelinje utan en mittlinje på cykelbanan. Skiljelinjen mot gångbanan är den diskretare gränsen mellan plattor och asfalt. Ändå är det asfalt för gående på hela resten av gångstråket över Korsvägen, så det vore inte konstigt om även första delen efter plattorna var gångbana.

Perspektivets betydelse
Perspektivet har stor betydelse för hur man tolkar trafikmiljön. De som går eller cyklar längs g|c-banan har säkert passerat en eller flera cykelsymboler och ser banorna i hela deras längd med mestadels streckad mittlinje på cykelbanan. Då blir allt självklart och man tar för givet att det fortsätter likadant tills något tydligt markerar att det ändras. Sammanhanget förklarar då att det är materialskillnad som utgör gräns mellan gång och cykel. Att den uppbrutna mittlinjen tillfälligt övergår i heldraget förändrar inte intrycket.

Men de som kommer in från ett annat håll (som Galenskaparna sjunger) har inte fått denna pedagogiska introduktion. De behöver något som tydliggör att denna materialskarv inte är som alla andra de kan ha passerat och som ofta bara är estetiska. Här händer något som man måste uppmärksamma för att kunna träda in i ett samspel. Smekmånaden är över. Nu gäller trafikregler.

Två liknande exempel inom 800 m

Gränslös g|c-bana tvärs över Heden

En halvt separerad gc-bana tvärs över Heden. Är närmaste cykelriktningen superbred?

Cyklister på cykelbanan över Heden störs nog inte av att banans gräns ”hitåt” plötsligt upphör på en ca 100 m lång sträcka längs en byggnad. De upplever det nog som självklart att bredden ska anses vara samma som före och efter detta gränslösa parti, eftersom de blickar längs en pedagogisk siktlinje.

Men de som kliver ut från affärerna får den vy som bilden ovan visar. Vill vi att de bara ska gå rätt ut i tron att det är en ren gångyta ända fram till linjen? Eller borde gående alltid vara oroliga för att de var som helst omärkligt kan hamna rätt ut i en cykelbana och därför hela tiden behöver spana aktivt efter alla ledtrådar?

Tydlighet för alla är bra. Samma otydlighet för alla kan möjligen vara bra om det får alla att se sig om noga. Men tydlighet för cykel i kombination med falsk tydlighet för gående är nog den sämsta strategin. Det skapar bara dåligt samspel och obehagliga överraskningar som blir en grund för irritation och polarisering.

Burgården-Vallhallavägens cykelbana

Favorit i repris: Valhallagatan vid Burgårdens gymnasium.

På Valhallavägen tror nog många gående att cykelbanan går till vänster om den vita linjen. Men då skulle cyklister hamna rätt in i en jättestor blå skylt med stolpe längre fram! Det behövs verkligen en tydligare avgränsning av cykelbanans högra sida som kan konkurrera med den vita linjen till vänster. Och varför finns det inte ens cykelsymboler i banan? Cyklister förstår visserligen ändå, eftersom de blivit tydligt inledda av tidigare utformning. Men gående som ansluter från alla möjliga håll får ingen ledtråd som kan tillrättavisa den tydliga vita linjen. Enbart blek materialskarv är alldeles för tamt.

Mellan oreglerad gång/vistelseyta och reglerad – ja t.o.m. separerad – trafikyta borde det finnas en tillräckligt tydlig gräns för alla som ”kommer in från ett annat håll”. Det kan leda till ögonkontakt, samspel, hänsyn och glädje istället för överrumpling, försvarsreaktioner och sura insändare.

Galenskaparna och After Shave får sammanfatta
i sitt klarsynta nummer Överraskningarnas man:


Överraskningarnas man
Dyker aldrig upp där man har kontroll
Överraskningarnas man
Dyker alltid upp från ett annat håll

Så om vi nu ska få till’et
Så får vi nog skärpa snillet
Så vi får igång en liten kommunikation
Ja ja ja jaaaa!

 

Publicerat i GC-separering, Motstridigt | Lämna en kommentar

Kurvmätning

Man kan behöva mäta kurvradier på cykelbanor. Svängars snävhet påverkar framkomligheten och möjligheten att möta andra cyklister på ett säkert sätt. Här beskriver jag mina två mätmetoder som bara kräver tillgång till området närmast kanten.

Jag mäter alltid radien i kurvans innerkant. Det är där cyklistens utmaning är som störst, och det är också där man kan behöva cykla om man har möte, blir omkörd eller om den resterande delen är upptagen på något annat sätt. Den som vill mäta radien längre ut behöver förklara varför den svåraste delen inte ska räknas, men varför den ändå har byggts. Särskilt lådcyklar kan behöva styra med ett hjul nära innerkanten. Vet man innerkantens radie är det bara att plussa på den eventuella marginal man kan tänkas vilja ha när man redovisar kurvradier. Det kan ju läsaren få göra själv!

De två mätmetoderna jag vill beskriva har en gemensam grund men stör cykeltrafiken olika mycket. Jag kallar dem kordametoden och tangentmetoden.

Kordametoden

Exempel på kordametoden

Måttbandet ligger som en korda på cykelbanans innerkant. I mitten min tumstock för mätning av max avvikelse. Engelbrektsgatan vid Park Avenue i Göteborg.

Kordametoden är lämplig om det inte finns hinder att lägga ut en rak korda. Marken under måttbandet bör vara någorlunda jämn och fri. Grästuvor krånglar till det, för att inte tala om träd eller elskåp. Cykeltrafiken störs minimalt vid mätning med kordametoden på innerkurva.

Lägg ett måttband rakt som i fotot. Sikta från ändan för att kolla rakheten och justera vid behov. Det är särskilt viktigt att kordans mitt inte är förskjuten. Mät hela kordans längd k och kurvans maximala avvikelse a på halva längden. Stoppa in i formeln nedan.

Härledning av kordametoden

Geometrisk figur med mått, kortfattad härledning och formel för beräkning av radien.

Tangentmetoden

Exempel på tangentmetoden

I denna metod tangerar måttbandet cykelbanans innerkant. Närmast ses min tumstock för mätning av avvikelsen som ska vara lika stor i en slutpunkt på andra sidan. Engelbrektgatan vid Park Avenue i Göteborg.

Tangentmetoden är lämplig om platsen bjuder problem med att använda kordametoden. Cykeltrafiken störs lite mer vid mätning på innerkurva.

Lägg ett måttband som en tangent enligt fotot. Sikta från ändan för att kolla rakheten och justera vid behov. Det är särskilt viktigt att tangentens ändar inte är förskjutna. Välj ut en punkt nära tangentlinjens båda ändar som har samma avvikelse a till kurvans kant. Mät a vinkelrätt mot själva kurvkanten, inte vinkelrätt mot måttbandets tangentlinje. Mät tangentlängden t mellan de två avvikelsepunkterna. Stoppa in i formeln nedan.

Härledning av tangentmetoden

Geometrisk figur med mått, kortfattad härledning och formel för beräkning av radien.

Några tips
Jag har ännu bara mätt några få radier med dessa metoder, men ändå fått en del erfarenheter. Styva måttband brukar ha en hake vid 0 cm. Det är säkert risk för punktering om en cykel kör över haken. Jag har mjukt band med platt ända och rulle med vev. Rullen är röd och syns bra.

Jag använder träklossar för att hålla ändarna på plats. Klossarna är klädda med tjock mjuk gummi (plast?) med friktion för att fixera bandet och inte glida på banan när jag sträcker upp måttbandet. Har man bara rent trä räcker en minimal ojämnhet på markytan för att bandet ska löpa oberört i en glipa.

Med tangentmetoden skulle man teoretiskt kunna nöja sig med att bara mäta åt ena hållet från tangeringspunkten vilket ger måttet t/2. Men då riskerar man mycket sämre noggrannhet, speciellt om banans kurvlinje inte är perfekt cirkulär. Enskilda kantstenselement har inte säkert samma rundning som kurvan i stort. Så jag rekommenderar symmetrisk mätning.

Mäter man många radier kan man föra in sina mätningar i en Exceltabell med en mätning per rad och fixa en härledd kolumn för beräknad radie enligt formel ovan.

Hur noggrann bestämningen av radien blir är svårt att säga. Att det långa måttbandet ligger rakt är förstås viktigt, så sikta noga från ändan för att hitta och justera krokigheter. Och att bestämma en stor radie med ett avvikelsemått som bara är en bråkdel är förstås alltid en utmaning. Så försök göra mätområdet stort, men inte så stort så att man hamnar utanför den del av kurvan som ser ut att vara cirkulärt rundad. På ett foto som mina ovan kan man i efterhand kolla måttbandets rakhet och justera sitt avvikelsemått om bandet inte ligger helt rakt. Känner man bandets bredd blir det en bra måttstock för hur mycket man bör justera sitt avvikelsemått.

Om man konstaterar att cykelbanans bredd är densamma genom kurvan kan man förstås lika gärna mäta ytterkantens radie. Mät i så fall gärna båda!

Ett par fulkurvor

Kantig kurvlinje

Går det att tala om radie i en kantig kurvlinje? Engelbrektsgatan vid Park Avenue i Göteborg.

Här har antagligen gångbanans stenhällar fått bestämma geometrin. Hade man inte krävt enhetlig bredd på gatstensremsan kunde cykelbanans högra kantlinje ha löpt lika mjukt som den vänstra. I mina ögon ser den nu rätt tillknycklad ut.

Radie noll

Radie noll. Stora Badhusgatan vid residenset nära Stenpiren i Göteborg.

Den som tror att man kan cykla så här kantigt bör testa själv. Effekten av en så vass utformning är i praktiken en kraftig avsmalning, motsvarande en getingmidja om banan hade varit rak. Ska man hålla sig innanför banans gränser i detta parti, måste man utnyttja hela bredden och svänga betydligt kraftigare än om linjeföringen hade varit mjuk.

Man ska säkert finna att bilar i parkeringsfickan bredvid inte heller kan svänga på detta kantiga sätt när de ska köra ut. En morgon med lite nysnö kan nog berätta en hel del om det. Med andra ord skapar denna utformning dödutrymmen för både cykel och bil.

Publicerat i Mätning | Lämna en kommentar

Redbergsplatsens cykelrött

Redbergsplatsen i Göteborg är ökänd för sina långa rödljustider för cyklister. Jag tryckte på knappen åt dem, men det dröjde ändå 1,5 minuter, ibland över 3,5 minuter innan de fick grönt. Trots gles motortrafik! Orsaker? Möjligheter? Många grönljusviljor konkurrerar.

Platsen
Redbergsplatsen ligger lite drygt 2 km öster om Göteborgs central och är en viktig knutpunkt för kollektivtrafiken. Ett dubbelriktat pendlings­cykelstråk från centrum till öster passerar här och tvingas byta sida i en besvärlig signalreglerad korsning.

Flygfoto med cykelbana från A till B

Pendlingscykelbanan, här markerad med rostfärg. Den korsar från A till B vid Redbergsplatsen. En röd ring anger cykelsignalen vid A. Flygbild: Google maps.

Det finns planer på att bygga om platsen rejält, men det är ändå lärorikt att studera hur den fungerar idag. Vad är det som gör att Göteborgs mest prioriterade klass av cykelbanor kan få över 90 % rött här trots att jag hela tiden trycker på knappen?

Min mätning
Jag filmade korsningen från en punkt under träden strax före cykelbanans sväng till A. Därifrån såg jag alla trafikljus för bil, cykel och gång från A till B. Det var tisdagen den 9 jan 2024 kl 14:47-15:35. Filmen fångade 31 grönljusperioder à 9 sekunder för cykel.

Filmruta med korset från A till B

En ruta ur min mätfilm med punkterna A och B inlagda.

För att cykel ska få grönt här måste man trycka på knappen. Under filmandet gjorde jag det varje gång så fort det inte fanns någon korsande trafik i sikte. På så sätt ville jag efterlikna en oreglerad korsning där korsande bilar lämnas företräde men där man kan cykla så fort det blir fritt. Förr fanns en rörelsedetektor för cyklister nära min kameraposition, men inte längre.

Varför inte 50% grönt?
I en vanlig signalreglerad fyrvägskorsning skulle cykel mellan A och B kunna få grönt 50 % av tiden, tillsammans med den parallella biltrafiken. Riktigt sant är det inte, för signalerna måste ha en tömningstid så att all trafik ute i korset hinner undan innan en ny trafikriktning utlovas fri väg.

Den parallella, enkelriktade biltrafiken från A till B fick 43% grönt medan cykel trots min ständiga hjälp bara fick ynka 9%. När man vet det, blir man sugen på att styra över till körbanan och njuta av deras generösa gröntid.

Den prioriterade kollektivtrafiken åt öster är en viktig orsak till problemet. Spåren korsar inte bara körbanan norrut, utan även den åt öster. Därför vill man att båda körbanorna ska ha grönt samtidigt och så länge som möjligt för att avverka eventuella köer. Då kan bägge ges rött så fort en spårvagn vill passera eller en buss köra österut, och då kan bilar och bussar från öster förbi B samtidigt få grönt. Alltså blir det aldrig fritt för cykel genom hela korset i ett svep, och någon etappindelning med väntyta för cyklister finns inte.

Hela korsningen är alltså en stor fläta där parallella flöden av spårvagnar, bilar och cyklar leds att slingra sig om varandra, och där kollektivprion och därnäst bilflödena är king.

Hur stort hinder utgör trafiksignalen för cyklisterna?
Enligt Göteborgs cykelprogram ska pendlingscykelbanor vara byggda för 30 km/h på sträcka mellan korsningspunkter, och man ska kunna uppnå 20 km/h medelhastighet inräknat stopp vid trafikljus och andra fördröjningar.

  • Utan hinder räcker det att cykla i just 20 km/h för att uppnå hastighetsmålet. Då cyklar man 1 km på 3 min.
  • En marschfart på 25 km/h är rimlig för många som vill komma fram hyfsat fort. Då cyklar man 1 km på 2:24 min, vilket ger en marginal på 36 sek som kompensation för långsamma partier och stopp.
  • Att hålla 30 km/h kräver att man tar i ordentligt. Men då cyklar man 1 km på 2 min blankt, vilket ger en marginal på 1 min för långsamma partier och stopp utan att hastighetsmålet missas.

Hur lång tidsförlust orsakar Redbergskorset? Cykelpassagen får i snitt nästan 1,5 minuter rött trots min ständiga knapptryckning så fort den korsande trafiken ebbat ut, vilket den gjorde efter i genomsnitt halva denna tid. Men det förekom rödtider på ända upp till 3,7 minuter trots min knapptryckning! Kollektivprion kan stjäla flera gröntider för cykel.

Kanske blir det ännu oftare långrött när inte jag alltid är framme och trycker på knappen, för då kanske en möjlig omslagstidpunkt hinner passera. Alla cyklister trycker inte på knappen så fort de kommer, eftersom automatiken brukar göra det själv i de flesta andra göteborgska korsningar.

I stort sett alla cyklister får alltså rött här och förväntas stanna. Att stanna och sedan accelerera ger i sig en fördröjning utöver själva väntetiden. Det kostar ca 12 s extra för den som cyklar i 30 km/h att först stanna och senare accelerera igen med normal ansträngning. Det tar även kraft. Rent psykologiskt är ansträngningen nog inget stort problem om man ser att stoppet behövs pga korsande trafik och om man upplever någon form av rättvisa i tidsfördelningen. Men när det är rött länge trots fri korsning ställs respekten för trafikljuset på hårda prov. Hälften av Redbergskorsets cyklister körde mot rött! Det är mer än dubbelt så stor andel som jag mätt i andra korsningar, inte minst över Parkgatan vid Södra Vägen.

Bland gående var rödljustrotset ca 70%, alltså mycket mer än för cyklister men helt i linje med mina mätningar av gående på andra platser. I detta kors får ändå gående mer grönt än cyklister. De har två etapper och får grönt i en etapp även om den andra visar rött.

Cyklister har också en hårnålskurva vid B som tvingar dem att bromsa rejält även om vägen i övrigt är helt fri och de har den stora turen att anlända vid grönt.

Sammantaget vågar jag påstå att de 36 s tillgodo som det ger att cykla 1 km i 25 istället för 20 km/h nästan aldrig räcker för att kompensera för korsningens hindrande effekter. Inte ens cykling i 30 km/h räcker såvida man inte har tur vid signalen. Den ostörda sträckan kring korset (mellan trafikljuskorsningarna Danska Vägen och Stockholmsgatan) är dessutom inte 1 km utan mindre än 0,6 km, så den kan inte ge mycket marginal för utmaningen att klara medelhastigheten 20 km/h.

Framkomlighet för trafik – inklusive gående – är en utmaning i stadsmiljö. Redbergsplatsen är visserligen en stor yta reserverad speciellt för trafik, men framkomligheten hänger också på prioritering mellan trafikslagen. Utformning och reglering är styrmedel för att gynna de trafikslag man helst vill ha. Jag skulle säga att man försökt uppmuntra cykel i österled, men att Redbergsplatsen förbrukar den fördelen med råge.

Underlätta för stadens aktiva resenärer
Olika förslag för att ge bättre framkomlighet för cykel:

  1. Undvik sidbyten, speciellt i komplexa miljöer.
  2. Etappindela passager så cyklister kan äta elefanten i bitar.
  3. Signalreglera inte. Då uppstår inga långa, döda tömningstider.
  4. Cykelöverfarter ger cykel prioritet, precis som övergångsställen för gående.
  5. Tillfällig signalreglering med precision för prioriterad kollektivtrafik.
  6. Pruta inte bort cykeln när stadens ytor och gröntider ska fördelas.

Alla förslag går förstås inte att använda på alla platser. Men om inget går, måste man fråga sig vilken trafik man egentligen prioriterar.

Sidbyten: Med kyrkogårdsmur och sedan spårväg på egen banvall som barrikaderar alla målpunkter på ena sidan, kan dubbelriktad cykelbana på andra sidan motiveras. Men det blir problem för cykel där staden kräver sidbyten.

Etappindelning: Gående har etappindelning med refug mitt i och oberoende trafikljus före och efter. Men cykelpassagen etappindelas inte. Man är rädd för att väntytan i mitten kan bli överfull av cyklister. Dessutom är den ytan ett övergångsställe, så där får inga cyklister stanna. Lång cykelpassage kräver lång tömningstid med rött för alla ”just in case”, vilket blir mycket ineffektivt.

Signalreglera inte: Om hastigheten på körbanan är måttlig, fungerar samspelet med gående och cyklister ofta bättre utan signaler. Så fort bilen passerat kan man korsa utan en massa död tömningstid. När luckorna utnyttjas effektivt behöver väntytor inte vara stora.

Cykelöverfarter: De prioriterar cykel utan att stoppa korsande trafik när det inte kommer någon cykel. De håller också nere farten på korsande trafik till cykelns nivå, vilket ökar cykelns konkurrenskraft. Kollektivtrafiken kan se det som en nackdel, speciellt snabbussar som är tänkta att få egen slät racerbana och aldrig hindras av något.

Tillfällig signalreglering: Kollektivfordon som anmäler och avanmäler effektivt kan tända trafikljuset tillfälligt, bara precis tills de har passerat. I övrigt kan ljuset vara avstängt och låta trafiken styras av samspel. Men om kollektivprion bygger på GPS med hängslen och livrem, blir det obegripliga rödljustider för andra. Vi behöver en teknik som kan se lika bra som en trafikpolis om en lång grönljustid eller tömningstid verkligen behövs, om gående och cyklister har fått vänta längre än rimligt, och om det är lämpligt att en kort stund samla ihop spridd trafik i en riktning för att en annan riktning ska få fritt. Det är trafikljusets idé, men det är bara ibland som dess fördelar överväger nackdelarna. Låt det gripa in bara när det verkligen gör nytta, men annars hålla tassarna borta.

Ytfördelningen mellan trafikslagen
Jag har mätt hur Redbergsplatsens yta fördelas mellan trafikslagen. Ytor där två trafikslag samsas fördelas med 50% på varje. Det gäller gc-banor, cykelpassager, övergångs­ställen och körbanor över spår. På bilden nedan visas vilket område jag mätt, vilka tre partier jag undantagit och resultatet i ett tårtdiagram.

Redbergs yta per trafikslag

Det område där jag mätt ytfördelning samt resultatet. Flygbild: Google maps.

Jag gick runt på det centrala hållplatsområdet för att bedöma om det borde undantas som park. Men det innehåller bara sådant som motiveras av kollektivtrafiken och är så avskuret av trafik och många omgångar staket där man måste röra sig labyrintiskt, så det hela måste räknas som enbart kollektivtrafikyta.

Man kan undra om den ytfördelning vi ser här och på flera andra platser i stan är bra. Pendlingscykelnätet och kollektivtrafiknätet har ofta behov av samma sträckor och knutpunkter. Om kollektivtrafiken inte prioriteras blir det mer biltrafik. Men om den prioriteras utan hänsyn, försämrar den cykelns attraktivitet. En utbyggnad för snabbussar genom stan kan kraftigt reducera vad som kan kallas cykelavstånd. Det får konsekvenser, inte minst för klimatet. Min egen jakt på livscykelanalyser (noga redovisad i Vilken trafik tål klimatet?) pekar på att Göteborgs elbuss ”Electricity” är 3 gånger så klimatbelastande som cykel per personkilometer. Motordrift uppmuntrar också till långa vardagsavstånd.

Så 3% marginaliserad cykelyta genom viktiga trafikknutar och häpnadsväckande långa rödljustider är ingen bra strategi för ett ökat aktivt resande.

Publicerat i Kollektivtrafik, Ljussignaler, Mätning | 7 kommentarer