Var på banan placerar sig de flesta cyklisterna spontant? Hur lätt blir det då att köra om? Och hur förändras placeringen om banan har någon form av diskret indelning? Ett tillfälle att undersöka det uppenbarade sig nyligen.
Bakgrund
Det verkar som om många cyklister gillar att cykla ungefär mitt i cykelbanan oavsett om den är smal eller så bred så att omkörning borde vara möjlig. Det förtar lite av poängen med att bygga breda cykelbanor. Se min Testa omkörningsbredden!
Vid Göteborgsvarvet målas en blå linje längs körbanor och cykelbanor i stan. Linjen bleknar så småningom bort, men innan dess har jag tyckt mig se att cyklister ogärna cyklar på själva linjen. Även där banan är rätt smal föredrar de flesta att hålla till höger eller till vänster om den. Jag anar att det styrs av omedvetna instinkter, och att det kan gå att utnyttja. Kan denna ”kraft” användas för att göra breda cykelbanor mera omkörningsvänliga? Jag behövde en mera renodlad situation för att kunna göra mätningar.

Göteborgsvarvets blå linje på Avenyn verkade minska folks tendens att cykla mitt i banan.
Mätningar på Delsjövägens pendlingscykelbana
Längs Delsjövägen i Göteborg går en dubbelriktad, bred och slät pendlingscykelbana. Jag mätte var på banan cyklister placerade sig i den ostliga trafikströmmen. Det är den sidan som ligger längst från körbanan och som gränsar till gångbanan. Mätningarna gjordes på två ställen under ett par dagar i augusti 2020.

Cyklist med typisk placering för den ostliga trafikströmmen på Delsjövägen, mitt emellan Delsjögrillen och Bögatan. Placeringen är bekväm men inte idealisk för den som vill köra om, i synnerhet inte om det samtidigt blir möte.
Jag fotograferade alla cyklister som passerade och mätte sedan på bilderna deras placering i procent av banans bredd. Mittlinjen räknas som 0 % och linjen mot gångbanan som 100 %. För att inte själv påverka cyklisternas placering fick jag stå ett stycke vid sidan av banan, på den intilliggande gångbanans bortre sida. Men när en cyklist passerat och om ingen kom efter, kunde jag gå ut på banan och ta en bild mera rakt bakifrån.
Jag ville mäta på fria, opåverkade cyklister. Därför uteslöt jag situationer där cyklister påverkades av möten, omkörningar eller gående nära cykelbanan. Jag mätte visserligen kompisar som cyklade bakom varandra liksom personer som cyklade i bredd, men dem redovisar jag separat.
Mätning där banan inte har någon indelning
Jag mätte 128 placeringar mitt på raksträckan mellan Delsjögrillen och Bögatan. Där finns inget som kunde uppfattas som indelning förutom själva mittlinjen. Bilden ovan är tagen vid den platsen. Cyklisterna fördelade sig på banans bredd enligt följande diagram:

Cyklisters placering på cykelbanan mitt emellan Delsjögrillen och Bögatan. Mittlinjen ligger vid 0 % och kanten mot gångbanan vid 100 %.
Man noterar att väldigt många ensamma cyklister ligger mitt i sin bana trots att den är bred. Övriga håller hellre lite åt höger än vänster. De som cyklar i par fördelar sig på två separata grupper för ytter- respektive innercyklist. De upptog mellan 43 och 80 % av banans bredd mellan sina hjul, utom ett särskilt tättcyklande par som bara upptog 31 %.
Mätning där banan är diskret indelad
På raksträckan mellan Lillkullegatan och Delsjögrillen finns en diskret indelning av banan. Entreprenören hade nämligen målat gränslinjen mot gångbanan fel och varit tvungen att fräsa bort den och måla en ny. Denna fräsning syns som ett diskret band som delar banan i 2/3 mot mitten och 1/3 mot gångbanan. Det känns knappt någon skillnad om man cyklar på fräst eller ofräst asfalt, så det är nästan bara en visuell påverkan.
Mitt på denna raksträcka mätte jag 202 placeringar. Cyklisterna föreföll vara starkt påverkade av det frästa bandet.

Cyklister på den ostliga trafikströmmen på Delsjövägen, mitt emellan Lillkullegatan och Delsjögrillen. Här finns två frästa band, varav ett i den ostliga banan. Delen till höger om bandet användes rätt sällan, utom vid parcykling som på bilden.

Cyklisters placering på cykelbanan mitt emellan Lillkullegatan och Delsjögrillen. Mittlinjen ligger vid 0 % och kanten mot gångbanan vid 100 %. Det grå bandet markerar det frästa bandet i banan.
Här ser man att väldigt få trivs med att cykla på det frästa bandet trots att det inte alls är obekvämt. Och delen till höger om bandet används rätt sällan, utom av innercyklisten vid parcykling. De som cyklar i par upptog mellan 45 och 99 % av banans bredd mellan sina hjul, utom ett extremt tättcyklande par som bara upptog 20 %.
Jämförelse
Låt oss jämföra de två diagrammen för fria cyklister. Här är de igen, hopklippta från ovan. Bilden talar för sig själv!

Jämförelse av fria cyklisters placering på cykelbanan utan resp. med fräst linje.
Funderingar
Mina observationer har gjorts på en bana som är så bred att man enkelt ska kunna göra omkörningar inom den egna filen. Den är designad för att man ska kunna köra om samtidigt som det pågår en omkörning i mötande fil. Men det fungerar inte om den man vill köra om ligger i banans mitt.
Vid tät trafik kommer långsammare cyklister troligen att inse att de behöver hålla höger så att de snabba kan köra om. Men vid måttlig eller gles trafik kommer många att cykla i mitten och tvinga ut omkörare i mötande fil eller att plinga tills de får utrymme. Vi har en inbyggd aningslöshet både när vi går och cyklar, speciellt för vad som händer bakom vår rygg, och den kan göra samspelet i trafiken mindre smidigt.
Mina mätningar visar att någon form av indelning av banan kan påverka var man placerar sig. I detta fall blir högra delen mycket mindre attraktiv eftersom den är så smal. De flesta väljer bort den. Den fungerar mest som ett slags vägren att ta till i nödfall. Men en annan fördelning av bredderna skulle säkert kunna göra den högra delen mest attraktiv, varvid den vänstra normalt är fri och kan användas för omkörningar.
Gränsen behöver inte vara en vedertagen vägmarkering för att fungera. Det är snarast en fördel om den inte är det. Man ska ju inte kunna förväxla den med en mittlinje med alla regler och förväntningar som associeras med den. Den ska bara utöva lite omedveten nudging.
Den bana jag mätte på är nyanlagd och utan lagningar. Men när den blivit lappad och lagad kan en diskret nudging drunkna i lappverket. Speciellt om man grävt en lång sträcka för att exempelvis lägga en kabel, kommer den lagningen att fungera precis som vårt frästa band. Ska det överröstas, krävs ett högre tonläge, eller en riktigt snygg lagning, eller att väghållaren kräver att lagningar ska gå i nudging-linjen.
Göteborgs cykelfartsgator använder ett relativt tydligt formspråk för att uppmuntra cyklister att ta plats ute i gatan och inte stryka tätt intill parkerade bilar där de riskerar att bli dörrade eller omkörda med alltför små marginaler. Tyvärr rår inte utformningen på bilisters intryck av att vägen ändå egentligen är deras. Därför kan en del cyklister känna sig jagade eller flåsade i nacken, ibland med rätta. Där skulle det behövas något som får bilister att känna sig som ödmjuka gäster på en bana som upplevs bara vara avsedd för cyklister. Den känslan tycker jag förmedlas bättre på gångfartsområden och gågator.
Apropå nudging: På Chalmers webbplats för Design & Human Factors finns f.n. en videosnutt från EU-projektet MeBeSafe som handlar om nudging i trafiken. Videon finns även på YouTube, med omisskännliga Göteborgs- och Chalmersmiljöer.
Krister Isaksson tipsade om Emma Wiklunds studie Mittlinjer på dubbelriktade cykelbanor, Lunds Tekniska Högskola 2010, med mätningar av cyklisters placering på banan före och efter att mittlinje målades. Det var skillnad!
Tillägg 200918: Kommentar från chalmersforskare
Jag mejlade den institution Design & Human Factors på Chalmers som arbetade med MeBeSafe-projektet och berättade om denna artikel. Härom dagen fick jag följande väldigt uppmuntrande kommentar från Pontus Wallgren, forskare inom hållbara urbana transporter, Avdelningen Design & Human Factors, Chalmers. Och han gav mig tillstånd att publicera det:
Hej Rolf,
Som cykelentusiast och forskare så följer jag förstås din blogg och dina alltid genomarbetade studier med intresse. Visst är det kul hur mycket man kan få reda på genom att ställa sig vid en cykelbana och observera en timme eller så? Denna med linjerna var riktigt intressant och stämmer väl med vad vi också har noterat i vårt arbete.
I MeBeSafe försökte vi främst påverka hastighet, men vi har också tittat på beteende i stort, filplacering etc. och just som du säger så påverkar små detaljer i utformningen (t.ex. aldrig så svaga linjer) beteendet mycket. Precis som du säger betyder det också att allt möjligt som tillkommer på cykelbanan med tiden, såsom lagningar, slitage, etc. är viktigare än vad man kan tro. Min uppfattning är att det finns massor att göra här Jag försöker till exempel personligen lobba för att väglinjetejp är mycket bättre än koner och staket om man vill få ordning på tillfälliga omledningar.
Vänliga hälsningar
Pontus
Tillägg 17/1 2021: Blått fält påverkar cyklisters placering
Herbert Tiemens visar en bild på Instagram där mittdelen av en dubbelriktad cykelbana är blå, och där cyklister väljer att cykla i den omålade delen närmast kanten. Det underlättar uppenbarligen för omkörningar, vilket också är meningen.
Tack Erik Sandblom för tipset!