För att trafiken ska fungera räcker det inte att alla bara tittar rakt fram. Men det är så lätt att missa att se sig om innan man gör manövrer som kan påverka andra och som kräver samspel. Det är en kognitiv brist hos både oss själva och andra.
Jag ger fyra exempel från Göteborg som radade upp sig under min cykling måndag den 17 januari. Bilderna är tagna på de aktuella ställena och från min synvinkel på cykelsadeln. Däremot är de inte tagna just vid de tillfällen när det hände.
I alla dessa fall är det jag som ser hur andra missar att se sig om. Man märker sällan när man själv är ouppmärksam, speciellt inte om man hade sådan tur så att det inte kom någon just då, eller om den andre parerade så att man aldrig hamnade i problem. Någon annan får beskriva mina misstag, även om jag anstränger mig för att de inte ska uppstå.
Fall 1 – Korsvägen
Korsvägen utanför Svenska Mässans huvudentré. Jag cyklar längs ljusblå linje.
Jag cyklar från Ullevihållet och ser en cyklist komma från höger. Hen tittar inte alls åt mitt håll. Jag anpassar farten så att hen kan passera framför mig. Av hens rakt korsande bana tror jag att hen ska cykla in mellan blomkrukorna till Mässans torgyta. Jag fortsätter rakt fram. Men då svänger hen tillbaks till cykelbanan, korsar den heldragna linjen och tränger mig. Jag bromsar för att undvika sammanstötning. Hen ser mig aldrig utan kör bara på.
Det hade varit lämpligt att hen noterat mig redan när hen skulle korsa cykelbanan, på samma sätt som jag noterade hen då. I så fall hade hen vetat om att hen inte var ensam utan behövde se sig om innan hen svängde in på cykelbanan efter sin utflykt.
Fall 2 – Gamla Allén
Gamla Allén längs Södra Vägen. Jag ser hur den omkörande (blå linje) får panikväja.
En cyklist med uppfälld luva cyklar mitt i Gamla Allén, precis så som man blir placerad av Engelbrektsgatans cykelpassage och som Parkgatans cykelpassage förväntar sig längre fram. Hen cyklar enligt röd linje. Så placerar sig de flesta cyklister om inte vattenpölar eller gående tvingar dem att välja andra spår. Men denna gång finns inga andra trafikanter framför. Däremot närmar sig en elsparkcyklist och jag på cykel bakifrån. Elsparkcyklistens väg är inritad med blått.
Elsparkcyklisten är mitt uppe i en omkörning av cyklisten med luva som plötsligt och oväntat svänger vänster utan att se sig om. Luvan hindrar effektivt sidoblickar och jag ser tydligt att hen inte vrider huvudet det minsta. Elsparkcyklisten tvingas väja ut i gräset men fullföljer omkörningen. Då parerar cyklisten med luva lite men svänger sedan åter vänster utan att se sig om. Jag vill också köra om men avvaktar när jag ser hur hen tränger elsparkcyklisten.
Cyklisten med luva gjorde alltså en plötslig och oannonserad sväng utan minsta tanke på trafik bakifrån. Sådan tanklöshet kan drabba vem som helst någon gång. Men inte ens när hen sånär hade kört rätt in i elsparkcyklisten föll det hen in att det kan komma fler cyklister bakifrån, exempelvis jag.
Fall 3 – Örgrytevägen
Örgrytevägen mitt emot Liseberg. Föräldrar med ett barn går enligt de röda linjerna. Jag har lagt in en smal vit linje på cykelbanans vänstra sida för att tydliggöra gränsen mellan asfalterad cykelbana och plattlagd gångbana där våra vägar möts.
En pappa och mamma med ett barn mellan sig korsar Örgrytevägen på det breda övergångsstället från Liseberg. Samtidigt närmar jag mig med god fart på pendlingscykelbanan. De behöver även korsa cykelbanan för att nå gångbanan. Jag saktar ner en aning så att de ska hinna över innan jag kommer fram. Men det bygger på att de korsar min bana någorlunda rakt, vilket de kanske också hade gjort om de hade lagt märke till mig.
Istället böjer trion av så att pappan och barnet börjar gå i cykelbanan med ryggen mot mig. Mamman ligger steget efter och är den enda som hör mig bromsa kraftigt och växla ner. Hon stannar precis före kantstenen mellan cykelbana och Mässans infartsväg och ropar till sin man att det kommer en cyklist. Jag balanserar praktiskt taget stillastående i väntan på att han ska flytta sig själv och barnet från cykelbanan. Jag kan inte köra om så länge jag inte vet åt vilket håll han tänker gå, och om barnet följer med honom eller går tillbaks till mamma. Det dröjer innan han till slut väljer att fullfölja korsandet med barnet i hand så att det blir fritt på cykelbanan. Jag sänder mamman en tacksam blick och fortsätter.
Varför såg jag dem men de inte mig? Vi hade länge samma vinkel till varandra. Pappan gick närmast mig och verkade vara den som styrde deras vägval. Ändå var han inte uppmärksam. Han såg varken mig eller asfaltbanan med cykelsymboler rakt framför sig. Kanske tittade han bara längre bort och missade därmed cykelsymbolerna. Kanske är asfalt för cykel och plattor för gående inte en tillräckligt tydlig ledtråd. Kanske var han upptagen av att prata med sitt barn. Kanske tänkte båda föräldrarna att den andre håller uppsikt. Och kanske är man koncentrerad när man korsar en körbana men slappnar av så fort man kommit över den. Kantstenen upplevs kanske som en mållinje där allt allvar tar slut. Cykelbanan är dubbelriktad och jag kom från det onaturliga hållet. Har man just gått över en körbana där all trafik kommer från höger kanske man bara är inställd på att det även på cykelbanan bara kan komma trafik från höger.
Fall 4 – Olof Skötkonungsgatan
Olof Skötkonungsgatans uppförsbacke. Röd linje är en gående, blå är jag på cykel.
Jag cyklar i Olof Skötkonungsgatans uppförsbacke. Framför mig på trottoaren går en person åt samma håll. När jag kommer ikapp beslutar hen sig helt plötsligt och oväntat för att korsa gatan utan att se sig om. Men på själva gatstenskanten får hen ändå syn på mig i vitögat och hejdar sig med ett nödrop.
Inget hände. Jo, hen fick kanske en insikt om att trafik kan vara annat än brummande motor och tungt rasslande däck.
Ögon bara framåt
I trafiken skulle man behöva ha ögon i nacken. Det är därför som bilar har backspeglar. Med hänvisning till Naturhistoriska riksmuseets ögonsida: Betande djur har ögonen på huvudets sidor, vilket ger dem ett synfält som går nästan hela varvet runt. Det behöver de för att upptäcka predatorer i alla riktningar. Predatorer å andra sidan har sina ögon framtill för att få bättre stereoseende, hög upplösning och snabb avståndsbedömning just i jaktriktningen. Vi människor är inga rena predatorer, men vi är utvecklade från trädlevande apor som behöver samma förmågor för att snabbt kunna slänga sig i 3D mellan trädgrenar. Vi kan vrida på huvudet, men inte jättemycket.
Vår hjärna tror jag är utvecklad för att i första hand uppleva den halva av världen som våra ögon serverar. För att inte missa hot bakifrån använder vi hörseln som varningsklocka. Dels hör vi om det rasslar i djungeln, dels hör vi om fåglar eller apor ropar varningsläten eller om alla ljud plötsligt tystnar, och dels observerar vi varandra. Om någon stirrar, följer vi dennes blick eller räknar på annat sätt ut vad det kan ha för orsak.
Vi kan också lära oss vad vi måste ha extra koll på, dvs bli erfarna och förutseende så att vi avsöker rätt saker tillräckligt ofta. Därför lär vi våra barn hur de ska titta innan de korsar en gata. Men gator brukar vara distinkta. Man går sällan ut på en gata utan att veta att det är en gata. Sen händer det ändå ofta att man slappnar av när man väl är ute på en mindre gata om den inte var trafikerad när man klev ut. Man förväntar sig nog att höra i god tid om det skulle närma sig ett fordon.
När man går, hör man om man har en gående bakom sig. De låter kanske inte så mycket, men när farten skiljer så lite får man god tid på sig att registrera ett steg, en knastrande sten, fraset i ett klädesplagg eller ett andetag. Cyklister kan å andra sidan vara väldigt ljudlösa, speciellt om de slutat trampa därför att de uppfattat en som ett potentiellt osäkerhetsmoment.
Av någon anledning är det lätt att omedvetet anta att cyklister inte närmar sig fortare än gående. Och om man överraskas av att de faktiskt dyker upp snabbare kan man kanske bli arg på dem eftersom man ogärna blir arg på sina egna misstag. Här finns ingen illvilja, bara ett automatiskt försvar av ens eget beteende. Sådana omedvetna antaganden passade bra på den urtida savannen där alla människor självklart gick till fots.
Men poängen med att cykla, och att bygga separata cykelbanor och vägar är att man ska kunna färdas fortare än om man lämnat cykeln hemma och gått till fots. Hur går det ihop med hur våra gamla hjärnor fungerar? Vore samspelet enklare om cyklisten hade kört en tung och ljudlig bil?
Jag tror att vi alla behöver vara uppmärksamma på hur trafikutformningen visar hur vi ska agera och vilket ansvar var och en behöver ta på olika ytor, men också förstå att det är mänskligt att fela trots de bästa intentioner. Att rikta sin uppmärksam på något är att välja, men också att välja bort.
