Rött ljus i onödan

Hur mycket grönt ljus får cyklisterna i Alléns cykelbana i Göteborg? Och hur mycket rött får de trots att det är fritt? Jag har mätt framkomligheten vid olika tider och ser att signalerna är ganska ineffektiva mot cykeltrafiken.

Ett pendlingscykelstråk
Alléns cykelbana i Göteborg är utpekad som pendlingscykelstråk, högsta klassens cykelbana i cykelprogrammet. Här ska cykelpendling gynnas och minsta medelhastigheten ska vara 20 km/h på en sträcka av 2 km. Största hotet mot det är röda trafikljus, och sämst är det förstås om cyklisterna får rött utan att det finns någon annan trafik som motiverar det.

Jag har mätt rödljustider i ett antal korsningar längs hela Allén, från Järntorgsmotet till Ullevigatan. Det är en sträcka på strax över 2 km. En korsning har jag kollat både morgon, lunch och kväll, några har jag kollat morgon och lunch, och övriga bara vid lunchtid. Mättiden var i genomsnitt 11 min per gång. Mätningarna är gjorda i maj och juni 2017 innan Vasabron stängdes av för ombyggnad.

Mätplatser för cykelrött i Allén

Från sid 40 i Cykelprogram för en nära storstad 2015-2025. Mina mätplatser är markerade med röd ring. De är från vänster: Järntorgsmotet, Sprängkullsgatan, Aschebergsgatan, Södra Vägen och Ullevigatan.

 

Andel grönt för cykel

Plats kl 8 kl 12 kl 18 Max väntetid
Järntorgsmotet 21 % 72 s
Sprängkullsgatan 27 % 20 % 24 % 54 s
Aschebergsgatan 12 % 35 s
Södra Vägen 48 % 47 % 49 s
Ullevigatan 18 % 18 % 60 s

.
I flera fall får alltså cyklisterna längs Allén bara grönt i runt 20 % av tiden och rött i 80 %. Södra Vägen är enda ”jämlika” korset där cyklisterna får grönt halva perioden.

Hur påverkar väntetiderna medelhastigheten?
Ja, hur fort måste man cykla längs denna 2 km-sträcka för att trots alla stopp ändå komma upp i medelhastigheten 20 km/h? Färden ska hur som helst kunna klaras av på 6 minuter.

Om man kan köra hela 2 km-sträckan utan att behöva stanna, räcker det förstås att hålla just 20 km/h.

Om man har riktig otur och tvingas till max väntetid i varje kors av dem jag mätt, förlorar man 4,5 minuter. Det måste man kompensera genom att cykla i orimliga 80 km/h. Och det finns ytterligare fyra rödljus längs sträckan. Ger de likartade fördröjningar tvingas man stå still i totalt 8 minuter. Ingen fart i världen kan då ge en totaltid på 6 minuter.

Mera sannolikt är att man får grönt ibland och rött ibland, beroende på hur stor rödandel varje korsning har. Ger signalen 20 % grönt är risken 80 % att man anländer någon gång vid rött och att man i så fall i genomsnitt tvingas vänta halva rödtiden. Räknar vi så för de korsningar jag klockat, förlorar man sammanlagt drygt 1,4 min, vilket kräver att man cyklar i 26 km/h. Men om fördröjningarna är likartade även i de fyra korsningar jag inte mätt, blir totala fördröjningen 2,6 min, vilket kräver att man cyklar i 35 km/h. Det är bortom rimlighetens gräns för de flesta.

Tid för inbromsning och acceleration
Jag har mätt tidsskillnaden mellan att cykla en fri sträcka i jämn fart och att mitt i sträckan bromsa till stillastående och omedelbart därpå accelerera igen. För det är ju inte bara stilleståndstiden som fördröjer en färd. Även inbromsnings- och accelerationsfaserna innebär att man cyklar långsammare än sin marschfart och därmed förlorar tid.

När jag cyklade i 30 km/h, bromsade hårt och axade med all kraft förlorade jag 8 s på att stoppa. Om jag bromsade och axade mera normalt förlorade jag 12 s. Men om jag cyklade som en som till varje pris vill undvika att bli svettig, kom jag aldrig upp i 30 km/h. I 25 km/h förlorade jag då 11 s på att behöva göra ett stopp.

Vi kan alltså lugnt räkna med 10 s tillkommande tidsförlust för varje stopp man tvingas göra. Hur många stopp tvingas vi till på sträckan? Risken för att tvingas stanna i de korsningar jag mätt är 0,77 + 0,74 + 0,63 + 0,50 + 0,80. Risken är alltså störst i första och sista korset, de vid Järntorgsmotet och Ullevigatan. Sammanlagt kommer vi att stanna 3,44 gånger i medeltal i dessa fem kors. Och lägger vi till de kors jag inte mätt, lär vi tvingas stanna drygt 6 gånger i medeltal. Med 10 s per stopp ger inbromsningar och accelerationer en tidsförlust på sammanlagt 1 minut.

Om vi lägger till den minuten till den sannolika fördröjningen på 2,6 min för själva rödljustiderna, blir totala fördröjningen 3,6 min. Då krävs det att man cyklar i 50 km/h för att nå 20 km/h medelfart. Det är långt bortom rimlighetens gräns.

Rött fast det inte finns korsande trafik
Att man måste stanna ibland för att släppa fram korsande trafik går att förstå. Värre är det att tvingas stanna för ingen. Vid de korsningar som jag mätte, kollade jag också hur länge cykelbanan längs Allén hade rött när det inte fanns korsande trafik. Jag räknade bara med perioder på minst 10 s trafikfritt mitt inne i en rödperiod, samt perioder på minst 5 s i anslutning till att det varit eller skulle bli grönt. På så sätt tog jag lite höjd för att det krävs tömningstider innan man kan ge cyklisterna grönt utanför sina ordinarie perioder.

Andel av rödperioden där det inte kom någon korsande trafik:

Plats kl 8 kl 12 kl 18
Järntorgsmotet 60 %
Sprängkullsgatan 37 % 50 % 28 %
Aschebergsgatan 45 %
Södra Vägen 43 % 90 %
Ullevigatan 36 % 35 %

.
Som ni ser handlar detta inte om småpotatis. I flera fall är halva rödtiden helt meningslös. I ett fall är hela 90 % av rödtiden en oförstående rödögd buffel som bara står och glor till glädje för ingen men till hinder för cykelstaden Göteborg – åtminstone för de cyklister som respekterar trafikljus.

Det är ganska klart att kravet på 20 km/h medelhastighet skulle bli oerhört mycket enklare att nå om inte trafiksignalerna styrde och ställde så här ineffektivt. Enklaste lösningen på detta problem är säkert att stänga av signalregleringen när biltrafiken inte är så tät så att den verkligen behövs.

Avstängda trafikljus på Packhusplatsen

Avstängda trafikljus har fungerat bra i flera månader på packhusplatsen nära Stenpiren.

Använd trafiksignalerna när alla kan se att de gör nytta, men fresta inte på trafikanters förtroende för dem när regleringen bara är klumpig och skadar trafikflödet! Här kan Göteborg med enkla medel gynna de trafikslag som ska prioriteras enligt stadens egna uttalade mål.

Det här inlägget postades i Förslag, Ljussignaler, Mätning. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Rött ljus i onödan

  1. Stefan skriver:

    Vad du inte har nämnt är den av Trafikkontoret sen många år implementerade gröna våg som råder för motorfordon i Nya Allén. Den finns fortfarande kvar trots att man införde KomFramsystemet för den korsande kollektivtrafiken i form av spårvagnar och bussar. Nya Alléns gröna våg är anpassad för en hastighet på lite över 40 km/h. Så kör du din bil i 45 km/h så möter du inga rödljus om det nu inte kommer en jämrans spårvagn.

    Så det går att med cykel få en grön våg mellan korsningen med Sten Sturegatan och korsningen med Sprängkullsgatan. Jag har själv lyckats med detta vid fem tillfällen på 90-talet då jag nästan dagligen cyklade denna väg, men det gick kanske bara var tionde försök och då var det bara då vinden var gynnsam som jag ens prövade. Det var också så att enda inbromsning under vägen gjorde att jag inte hann fram.

    Först måste du planera in första grönljuset vid passagen över Sten Sturegatan, så du kommer i mycket hög fart precis när ljuset slår om. Du hinner inte fram till nästa grönt, om du startar från stillastånde här. Det är svagt uppför mot korsningen med Södra vägen, men med fortfarande pigga ben och låg ställning för luftmotståndets skull så är det inte så svårt att hinna fram och över på grönt.
    Nästa korsning med Kungsportsavenyn är värre, här är det ofta personer som korsar cykelbanan och den hatsten som är underlaget här är besvärlig att passera i plus-40-tempo. Nu börjar benen protestera lite över att dra runt på tyngsta växeln så länge och om du har tur så är det ingen som är ute och går med hunden i cykelbanan och de omkörningar du måste göra går utan problem.
    En bit fram till korsningen med Raoul Wallenbergs gata. Det var här försöken oftast slutade med att jag inte kom fram i tid. Jag orkade inte trampa på i maxfart så länge, i fartställning på min hybridcykel.
    Men till nästa korsning med Viktoriagatan var det svagt utför, så det underlättade lite och hade jag tur så klarade jag mig från spårvagnsväntan även här.
    Nu var det bara Sprängkullskorsningen kvar trots mjölksyra smärtande i låren, så gick det ibland att inspirera sig fram innan den gula cykelsignalen blev röd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *