Alla behöver samspela

Göteborg föreslår en banbrytande cykelplan för 2015-2025. Cyklandet ska tredubblas! Så här har jag skrivit i mitt remissvar om problemet med dåligt samspel. Det skickade jag in den 26 sep, men fortsätt gärna kommentera ändå.

Eva Eriksson på Trafikkontoret i Göteborg sa i GP:

Det är ett hårt trafikklimat i Göteborg, där bilister, cyklister och gångtrafikanter klagar på varandra. Vi behöver hjälp med att få folk att respektera varandra och visa hänsyn.

Hennes ord plus mina farhågor i föregående avsnitt om Risk för polarisering aktualiserar frågan om vad man kan göra för att få ett bättre samspel. Det finns säkert ingen patentmedicin som ensam fixar det åt oss. Men Eva Eriksson säger att Trafikkontoret behöver hjälp, och jag är gärna med och vänder på alla stenar för att hitta vad som hittas kan.

Vad är det som gör att samarbetet fungerar dåligt?

Är det utformningens fel?
Visst bidrar utformningen. Jag har i tidigare avsnitt pekat ut en del förvirrande lösningar, t.ex. i Håller hela samarbetskedjan? (se bilderna), Enkelrikta bättre samt Inga tvetydiga korsningar. Där får trafikanter fel förväntningar på varandra vilket skapar irritation och misstro mellan dem. Man kan absolut förbättra utformningen, men det kommer inte att kunna lösa alla problem.

Är det lagarnas fel?
Lagsystemet är trögändrat med rötter i ett gammalt synsätt där cyklister värderas lågt. De ska ofta ge plats och företräde för både bilister och fotgängare. Cyklister har delvis betraktats som ett slags gående, fast med färre friheter, strängare regler och högre straff. Därför är det betydligt lättare att anklaga och bötfälla cyklister än gående som begår samma nedlåtenheter, t.ex. struntar i rödljus eller använder den andres ytor.

Men lagen har den intrikata uppgiften att både vara stabil över tid, logiskt sammanhängande, rimma med folkets värdegrund, och trots allt detta även möjliggöra en önskvärd utveckling i samhället. Det är ingen lätt uppgift, och många problem mellan trafikanter beror på att de struntat i lagen där den faktiskt varit relevant.

Är det ordningsmaktens fel?
Ordningsmakten är väldigt frånvarande på Göteborgs gång- och cykelvägar. Det kan lätt tolkas som att lagar som gäller för dessa trafikantslag inte är viktiga. Gör som ni vill, vi bryr oss inte. Lagen får bara betydelse om det hänt en allvarlig olycka som behöver utredas.

Det är förstås svårt att fånga upp alla incidenter som hela tiden sker eftersom de är så utspridda. Det är som ett glest duggregn – man vet aldrig när och var nästa droppe faller. Varje incident händer snabbt och de inblandade trafikanterna försvinner snart in i vimlet. Det skulle krävas en påtaglig och proaktiv närvaro av någon sorts ordningspersoner. På grund av starkt begränsad mantid i yttre tjänst ser ordningsmakten ut att stå maktlös inför gc-trafikens vardagsproblem. Detta i stark kontrast till stadens parkeringsbevakning.

I Göteborg har ändå under en längre tid avdelats två cykelpoliser, men deras uppdrag ”går i första hand ut på att bötfälla cyklister som bryter mot trafikreglerna. Under sina tio år på Göteborgs gator har de två cykelpoliserna bötfällt 10 000 cyklister” (tidningen Motor nr 3:2013). Om man ska se trafikproblemen som samarbetsproblem, ifrågasätter jag starkt en sådan ensidig uppdragsformulering. Det är som en match mellan IFK Göteborg och AIK där domarens uppdrag i första hand går ut på att sätta dit AIK:are. Hur bra är det för spelet på plan och för publikreaktionerna på läktaren? Våra lagar lägger tyvärr grunden till denna ojämlika behandling genom att i praktiken nästan ansvarsbefria en av parterna.

Är det trafikanternas fel?
Krister Isaksson beskriver hur kommun efter kommun tar fram material för att uppfostra enbart cyklister. Men han sammanfattar samtidigt de viktigaste lagarna vid samspel med cyklister. Då framgår det tydligt att även gående och bilförare har ansvar. Det verkar dock finnas en tendens till att spontant bortse från eller bortförklara andras ansvar vid interaktion med cyklister. Mina resonemang om trafikanter handlar om alla – såväl gående, cyklister som bilister – i det följande med viss tonvikt på gående och cyklister.

Borde de som inte visar hänsyn skärpa sig? Hur många av dem vet om att de bryter regler och agerar på bekostnad av sina medtrafikanter? Skulle de ändra sig om de insåg det? Eller skulle de raskt producera förklaringar för att rättfärdiga sitt beteende och argumentera för att andra borde anpassa sig till dem? Hur svårt kan det va att ge mig lite fördelar? Det är inte konstruktivt men ändå mänskligt att reagera så.

Borde de som blir utsatta säga ifrån oftare? Och även de som ser att andra utsätts? Det är väl ofta bättre att samtala direkt om problem än att ruva på dem? Men är alla människor såpass säkra på vad som gäller på varje plats så att de vågar yttra sig? Är allt tillräckligt tydligt och lika självklart från alla håll? Skulle man i så fall hinna säga något meningsfullt innan den hänsynslöse är för långt borta? Och vilka utsikter har man som part i målet att på kort tid få en vettig kontakt och dessutom åstadkomma förståelse och förbättring?

Lars Åberg, professor emeritus i trafikpsykologi, påminner oss om det fundamentala attributionsfelet inom psykologin: ”Alla gör fel någon gång. När man gör det själv har man överseende och ser det som oturliga omständigheter. När andra gör samma typ av fel är man inte lika förlåtande utan tolkar det som att det tillhör deras personlighet” (GP 2013-10-25). Därför tror vi också att andra gör mer fel än vi, vilket även Trafikkontoret konstaterade i en färsk attitydundersökning (Göteborgs stad 2014-05-23). Det är lätt att inse att denna mänskliga snedvridning kan vara en orsak till aggression och ilska i trafiken, inte minst emellan olika trafikantkategorier.

Psykologer och neurologer har blivit allt klarare över att väldigt mycket av det vi gör är omedvetet. Det trodde man inte förr, och allmänheten kanske fortfarande inte inser hur fundamentalt det är. Läs gärna Kraften i det omedvetna. Även vårt trafikbeteende styrs till stor del av omedvetna beslut, speciellt när vi gör så enkla saker som att gå och cykla.

Trafikpsykolog Sören Nordlund skriver ”Vi människor använder samma delar av hjärnan när vi går och cyklar” (Malmö stad 2013) och ”En cyklist … uppfattar sig själv som en gående person, fastän på hjul, dvs det är samma typ av regellöshet eller regelfrihet för cyklisten som för fotgängaren” (Helsingborgs dagblad 2013-07-17).

Det hänger ihop med att vi har en förmåga att internalisera verktyg när vi blivit tillräckligt vana vid dem. Vana datoranvändare tänker t.ex. inte på hur de ska manövrera datormusen, utan det uppstår en direkt koppling från viljan till muspekaren på skärmen. Cykeln kan lätt bli ett lika internaliserat verktyg som datormusen. Visst kan vi medvetandegöra verktyget, men hjärnan tröttnar snabbt på det. Det känns som en onödig omväg, och medvetandet är en starkt begränsad resurs.

Om hjärnan styr människan likadant när hon cyklar som när hon går, är det kanske inte så välbetänkt att kräva samspel mellan parterna men lägga allt ansvar på cyklisten.

Den sociala kraften
Om ingen vågar eller hinner reagera på andras dåliga beteende kan det misstolkas som att det anses vara ok. Trafikpsykolog Sören Nordlund säger ”Cyklister upplever inte något nämnvärt socialt tryck på att övervaka sitt eget uppträdande i trafiken” (SKL:s cykelkonferens i Västerås 2011, bild 6 i bildspelet) och ”[Det är] inte socialt ifrågasatt att bryta mot cykelreglerna” (Helsingborgs dagblad 2013-07-17 igen). Jag vågar påstå att precis samma sak gäller gående. Tänk bara på röd gubbe. Hur många gående tar den på allvar? Och hur många ser sig om innan de väjer ut i cykelbanan?

Jag tror att medtrafikanternas reaktioner är en viktig nyckel. Det är nog få saker som påverkar oss så mycket som hur vår sociala omvärld reagerar. Sören Nordlund igen: ”Människan är en starkt social varelse som tar starkt intryck från andra” (Trafikverket 2011, sid 67).

Oftast handlar nog dåligt beteende om att man inte ser sitt agerande utifrån. Man utnyttjar bara instinktivt de egna fördelarna som dyker upp utan att reflektera över vilka nackdelar det tillfogar andra och vad de kan tycka om det. Möten i trafiken är oftast så korta och anonyma så man hinner inte alltid känna några sociala förpliktelser.

Reaktioner från medtrafikanter kan leda till att vi öppnar oss och förstår, eller sluter oss och avfärdar. Utfallet beror på många saker, inte minst på hur konstruktiva och inkluderande vi upplever att de andras reaktioner är. Är det inte en väldig skillnad på att få höra ”flytta dig från cykelbanan din idiot” och att bli tilltalad med ”ursäkta, kan jag få komma förbi”? Hur länge hade vi fortsatt med ett tanklöst beteende om varenda person på ett vänligt sätt hade bett oss ändra det? Kanske känner vi då ett tryck på att övervaka vårt eget beteende lite.

Men jag tror inte att det räcker med att många reagerar på mitt beteende. Jag måste också få deras gillande när jag ger prov på mer omtanke, annars driver det bara fram polarisering. Om jag gjort fel utan onda avsikter måste jag få förståelse och bli ursäktad, annars tvingas jag in i försvarsställning. Och framför allt, jag måste kunna vara säker på att det finns rättvisa och ömsesidighet i de personliga uppoffringarna jag ombeds göra för andra – att de är beredda att göra samma för mig. Jag samarbetar bara om jag kan lita på att de andra också gör det.

Alla parter behövs
Utformningen måste hjälpa oss. Lagarna måste hjälpa oss. Ordningsmakten och kanske även andra typer av ordningspersoner måste hjälpa oss. Och vi trafikanter måste förstås också göra vårt bästa. Varje part och varje individ som inte ställer upp på det känsliga samarbetet försvårar för alla andra.

Och vad är det då som verkligen är viktigt i trafiken? Det är inte att vi slaviskt följer lagar, utan att vi verkligen tar hänsyn till varandra. Lagarna hjälper oss att fatta snabbare och mer förutsägbara beslut i alla samspelen, men när vårt beteende inte påverkar andra är lagarna irrelevanta. Att slå ner på cykling mot rött i en tom korsning eller på gående i en tom cykelbana är att flytta fokus bort från väsentligheterna – samspelet med människor – till blind regelefterlevnad för reglernas egen skull. Där saknas helt den förtrollande kraften och värmen i ögonkontakten mellan två trafikanter i samspel. Trafik är inte en fråga mellan mig och skylten utan mellan mig och mina medtrafikanter. Skylten kan underlätta samspelet och förutseendet men aldrig ersätta det.

När Eva Eriksson efterlyste mer respekt och hänsyn sa hon inte att någon annan får fixa det. Och hon utsåg ingen syndabock så att hon och alla andra skulle kunna skaka av sig sin del av ansvaret. Hon sa att Trafikkontoret inte klarar det ensam utan behöver hjälp. Hela problemet faller tillbaks på att det finns de som inte bidrar, och att de kommer undan utan att behöva erkänna det ens för sig själva. Svikarna måste bli färre, och bland dem vill vi förstås varken se lagråd, ordningsmakt eller väghållare. Om vi ska vinna har vi inte råd med att förlora en enda god spelare.

Tillägg 1/10
Det finns en facebooksida som heter Tack för visad hänsyn. Som namnet anger, handlar den om en inställning bland oss trafikanter som kan skapa en god spiral istället för den onda spiralen som arga tillrop, gester och demonstrativa beteenden leder till. Ju oftare man visar lite tacksamhet för vad andra gör eller undviker att göra, desto mer upptäcker man att väldigt många av ”dom andra” faktiskt visar hänsyn och att de man retar sig på trots allt är ganska få.

Det här inlägget postades i Beteende, Cykelplan 2025, Dokument, Lagmakten, Sociala normer. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Alla behöver samspela

  1. HannaO skriver:

    Jag brukar upplysa gångtrafikanter om att de går på cykelbanan, och möts vanligen av oförstående. Jag har pekat på de diskreta som cyklarna i beläggningen på Linnégatan, och jag har pekat på de bra mycket större cyklarna på Heden, men ingen verkar ha sett dem. Jag har frågat föräldrar med barnvagn om de på allvar tror att deras barnvagn är en sorts cykel (vilket säkert är odiplomatiskt, men ibland tröttnar jag bara). Vanligen är jag på rätt dåligt humör i dessa situationer, och vanligen möts jag av defensiva förklaringar. Jag tror på en modell inspirerad av Nederländerna, med konsekvent röda cykelbanor och gott skydd för cyklister och gångtrafikanter i lagen. Vi har det moraliska, klimatneutrala övertaget, och vi är oskyddade. Samtidigt ska gångtrafikanter bli medvetna om att det kan innebära livsfara att gå på cykelbanan, liksom de redan nu fattar att det är farligt att gå bland bilarna (något som verkar vara självklart exempelvis i Amsterdam).

    Jag har förut framfört idén att cykelpoliserna kan förbättra sin goodwill bland cyklister genom att hjälpa till att hålla cykelbanorna cykelbara även före och efter fotbollsmatcher. Har själv blivit hotad då jag har plingat på de ”glada” supportrarna, och min man har fått en smäll för ett par år sedan.

    • admin skriver:

      Anmärkningar av typen ”Du gör fel” leder nog i allmänhet till just defensiva förklaringar. Den tendensen har vi nog alla mer eller mindre. Jag håller med om att man lätt blir på dåligt humör av andras bristande hänsyn, men det märker de obevekligen och då stängs musslan ännu hårdare. Kanske kan sådana tillsägelser ändå ge avtryck, fast man inte får skörda någon vinst själv.

      Jag brukar ofta plinga på så långt håll att de inte kan vara säkra på att det är dem jag plingar på. Men de känner ändå omedvetet att det finns cyklister. Eller så knäpper jag lite med växelväljaren eller handbromsen på närmare håll. Då märks jag utan att komma med anklagelser. Händer ändå inget så bromsar jag och ber vänligt om att bli förbisläppt. Då brukar de alltid säga förlåt och gå åt sidan. De känner att jag fått bromsa för deras obetänksamhet utan att klaga, och då tror jag den sociala kraften kräver ett lika hänsynsfullt svar. Jag brukar med ett ord eller en hand visa min tacksamhet för det.

      Bästa sättet att få ha cykelbanorna i fred är säkert att de är så fulla av cyklar så att det är uppenbart besvärligt att gå där. Eller att cyklar låter så mycket så att man alltid hör dem, ungefär som man alltid hör bilar (som inte är elbilar). Men en konsekvent och lätt igenkännbar utformning är till stor nytta, både för folks omedvetna vägval och vid eventuella dispyter om vem banan är till för.

      Angående att polisen kunde hålla cykelbanorna cykelbara även före och efter fotbollsmatcher: Det vore mycket intressant att höra polisens egen syn på det. Det är ju ett av få tillfällen då de verkligen är närvarande på stan – en masse till och med. Vad är då skälet att inte hjälpa de drabbade cyklisterna?

  2. Daniel skriver:

    Angående ordningsmakten så borde deras insatser för trafiksäkerhet vara baserad på trafiksäkerhetsforskning. Det är lätt att stoppa rödljuskörare eller de som saknar lyse men beror verkligen olyckor på dessa överträdelser? De flesta problemen verkar komma från eftersatt eller dåligt utformad infrastruktur, det bör kanske isåfall även ingå i polisens uppdrag att rapportera in problem med hinder i cykelbanan på ett liknande sätt som man åtgärdar hinder i vägbanan.

    Angående lagar tror jag det behövs flera ändringar för att anpassa trafikflödet och framkomligheten. Rödljus är ibland en för hård signal, kanske väjningsplikt är bättre t.ex. Anpassad hastighet för bilar i tätort är nog också nödvändigt. Jag tror även det kan behövas hastighetsgräns på cykelbanor som korsar vägar. Mopeder på cykelbanor kanske också behöver begränsas. Eventuella begränsningar måste vara baserade på att de verkligen gör stor skillnad tror jag. Ett tänk som ”better safe than sorry” leder troligen till minskad framkomlighet och minskar efterlevnad och respekt för regler.

    • admin skriver:

      Ordningsmakten kan inte följa upp all trafik hela tiden. De måste prioritera. Brandkårsprincipen är ett sätt att göra det: Välj ut det som har störst effekt och strunta i allt annat. Störst effekt är nog ibland en kombination av förutfattad uppfattning om skadlighet och hur många sådana fall man kommer åt med minsta möjliga insats.

      Ett annat sätt vore att till viss del stämma i bäcken, visa att inte heller ”mindre” lagöverträdelser är ok om de går ut över andra. Betona vikten av samspel och hänsyn där alla parter har ett ansvar. Lyckas man väcka den tanken tror jag det kan starta en god spiral.

      Ja, tänk om polisen kunde rapportera in problem i cyklarnas infrastruktur! Om de är ute på stan med uppdrag att övervaka trafiken borde de ofta ställa sig frågan varför folk beter sig som de gör, inte bara försöka samla så många bötespinnar som möjligt. Yttre orsaker som kan förbättras borde absolut fångas upp. För att se dem gäller det att inte ha för snäva glasögon och bara vilja skylla allt på trafikanten.

      Korsvägen har lösts utan trafikljus, och jag tycker att den fungerar häpnadsväckande bra med tanke på sin komplexa och livliga trafik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *