Om cyklister och gående ska kunna samspela, måste utformningen tydligt visa bägge parterna att den andra finns där deras vägar korsas. Här är ett exempel från Avenyn i Göteborg där utformningen dolt detta mycket effektivt.
Jag cyklar ofta både på Avenyn och Vasagatan, men just nu går jag dessutom en hel del till fots längs Avenyns trottoarer. Jag tänker alltid på hur viktigt samspel och hänsyn är, både för flyt, gott humör och trafiksäkerhet. Men trots mina egna höga ambitioner upptäcker jag att jag som fotgängare missar något så välbekant som Vasagatans cykelbana där den korsar min promenadväg längs Avenyn. Jag märker inte att cykelbanan finns förrän jag står mitt i den. Den syns liksom inte. Varför?
Avenyn-Vasagatans östra gc-korsning ur gångperspektiv
Så här ser det ut på Avenyns östra trottoar när jag går där och håller på att korsa Vasagatan:
Som gående har vi ofta en ganska närsynt omvärldsuppfattning. Det betyder att vi sällan analyserar utrymmet framför oss särskilt noga. Ett omedvetet ögonkast räcker för att styra vårt vägval. Medvetandet känner sig fritt att tänka på annat. Eventuella problem tenderar vi att hantera utan framförhållning först när vi väl kommit dit. Och det är inte en medvetet vald strategi, utan bara så som vår hjärna fungerar när vi rör oss så långsamt och inte har ett fordon att manövrera. Se vad forskarna säger i min artikel Kraften i det omedvetna.
I bilden ovan är stenhällsremsorna det dominerande visuella formelementet. Dominansen beror mycket på att vi här ser dem i längsriktningen. De kommunicerar en rak och bekymmersfri väg som inte verkar vara något att fundera så mycket över. De säger bara Hakuna matata och inbjuder oss att istället lägga vår uppmärksamhet på annat, kanske på mobilen, kanske på någon förbipasserande eller på en affär. Eller så kan man som i mitt fall gå och fundera över ett problem som engagerar.
Men det finns ett avbrott i den raka linjen. Det är bilvägen. Och så brukar det vara. Bilarnas vägar sticker ut. De syns utan att man behöver leta. Detta avbrott lägger vi lätt märke till. Problemet är att det fångar det lilla fokus vi lägger på vår promenadväg så att vi än mindre ser att det finns en korsande cykelled innan. Vi blir bortfintade. Och skulle vi ändå se cykelleden, så antyder utformningen att gångvägen är prioriterad. Cyklisterna får allt ge oss företräde. Vi behöver inte bry oss. Eller?
Titta lite till höger i bilden. Där finns zebralinjer, både över cykelleden och bilvägen. Det borde betyda att det är där man ska korsa dessa leder, och inte bredvid.
TrF 7 kap 3 § säger nämligen att ”Gående skall korsa en kör- eller cykelbana på ett övergångsställe” om sådant finns. Och ”Utanför ett övergångsställe får gående korsa vägen endast om det kan ske utan fara eller olägenhet för trafiken”. Cykelbana ingår i begreppet väg, den är ”en väg eller del av en väg” enligt lagens definition. Men ska gående följa lagen, måste det vara tydligt för dem att de kliver in på en cykelled.
Om hela ytan ska betraktas om gångbana eller torgyta – varför finns det då ett övergångsställe här? Det verkar inte vettigt, om ens tillåtet. I alla händelser är det mycket förvirrande med ett övergångsställe mitt i en torgyta där ju trafik ändå ska ske på de gåendes villkor över hela området. Så hur ska vi tolka hela denna utformning? Är det torgyta eller cykelbana? Vad är det egentligen som utformaren vill förmedla? Det är som om utformningen slår knut på sig själv.
Vasagatan är en allé, så det finns en likadan bilväg för trafik i andra riktningen bakom kameran. Där finns också ett indraget övergångsställe. Den gående som följer TrF 7 kap 3 § korsar bilvägarna på zebralinjerna både före och efter cykelleden. Men utformningen med stenhällar kämpar emot detta och gör vad den kan för att man ska gå vid sidan om alla övergångsställena. Varför drar den inte åt samma håll som trafikförordningen? Man kunde ju flytta övergångsstället dit man leder folk att gå, eller utforma så att de lockas gå där övergångsstället faktiskt finns idag, eller bredda det för att ge gående bägge möjligheterna.
Kan det vara så att utformaren bara var så fångad av stenhällarnas storslagna linjer längs Avenyn så att hen inte ville förfula dem med zebralinjer? Vill hen inte störa Avenyns stone face där det ”bara” möter cykeltrafik? Prioriterade hen därmed bort trafikregler och samspel med cyklister av estetiska skäl? Är det för att Avenyn ska se snygg ut när den är folktom? Men om estetik är till för att människor ska må bra, tror jag att glädjen i ett gott samspel smäller högre. Tänk på Facebook som bygger helt på folks behov av att bli sedda och få reaktioner från andra. Det har ett enormt driv.
Jag noterar att stenhällsremsorna i alla fall får brytas av paviljonger för uteserveringar på flera ställen, av de flesta korsande körbanorna och att de även får vika undan för extrafilen utanför Stora Teatern. Mer heliga än så är de inte, men ännu mindre heliga verkar alltså cykelbanan vara.
Det finns en poäng med de tre övergångsställenas nuvarande placering. Det lämnar en buffert för både bilar och cyklar som måste stanna för att lämna gående företräde på övergångsstället eller invänta en lucka i korsningen som man vill köra ut i. Men det fungerar bara om man får gående att välja övergångsstället.
Pröva själv!
Jag tycker att alla, men speciellt ni som arbetar med Avenyns utformning själva ska pröva att promenera här och känna efter hur ni uppfattar den korsande cykelbanan. Gå minst ett kvarter före korsningen och testa både östra och västra trottoaren. De har samma problem men de känns ändå lite olika. Helst ska ni gå flera ihop mot ett mål och vara inbegripna i intressanta samtal, t.ex. gå till och från en lunchrestaurang. Eller räkna gående för att avgöra fördelningen mellan män och kvinnor. Då kommer er hjärna att vara upptagen av det och inte ha fullt fokus på cykelleden hela tiden, precis som i psykologen Daniel Simons dräpande video som du hittar i min artikel Mental blindhet. Rannsaka dig efter att du korsade: Uppmärksammade du den korsande cykelleden och i så fall när? Kom du på att se dig för i god tid och vara beredd på att samspela? Berätta i en kommentar nedan hur du upplevde passagen.
Samma kors ur cykelperspektiv
Att korsa Avenyn med cykel kräver god uppmärksamhet på korsande kollektivtrafik. Här kör många bussar och spårvagnar. De kommer även bakifrån och svänger så att de korsar ens väg. Själva korsningen har en härva av spårvagnsspår i olika riktningar som man får se upp med. Men det är nivåskillnad med ramp ner i gatan och sedan upp efteråt, så man behöver inte bli överraskad av att det är en korsning. När man väl kommit upp från körbanan och välkomnas av en röd platta med en ingraverad cykelsymbol, lockas man att pusta ut mentalt.
Nästa tydliga sak att fokusera på är ett brett övergångsställe för Avenyns alla gående. Att det dessförinnan finns en diskret smitväg för gående är väldigt lätt att missa. Det ingår inte i den förväntade gestalten av ett övergångsställe. Kanske uppfattar man det som lite materialflimmer för att man ska sänka farten vid zebralinjerna. Så är det på jättemånga andra ställen just på Vasagatan.
Funderingar
För att samspel i trafiken ska fungera bra måste alla inblandade göra samma tolkning av hur en plats ska fungera. Det ställer krav på utformningen. Den måste både följa lagens bokstav, dess bakomliggande syfte och samtidigt utgå från hur vi människor fungerar. Man kan inte frikoppla estetik från funktion bara för att ge utformaren större spelrum att skapa något fint för ögat. Det är att fuska. Göteborg är inte bara en fasad för vackra vykort, det är en stad att leva och samspela i. Och det är en stad som vill locka till ett tredubblat cyklande.
Om utformaren bygger in juridiska motsägelser eller förvirringar, uttrycker hen att på det här stället, i den här stan, för de här trafikantslagen är lagen inte så viktig. Så ni kan strunta i den.
Vårda uttrycksmedlet övergångsställe så att både gående och cyklister känner att det är på riktigt!
Ibland försöker utformare medvetet skapa otydlighet i hopp om att det ska få alla inblandade trafikanter att bli på sin vakt, upptäcka varandra och samspela. Tanken är god, men det gäller att alla trafikanterna uppfattar osäkerheten. Jag tycker att Skvallertorget i Norrköping är ett lyckat exempel på detta. Men en otydlighet som får båda parter att uppfatta egen fördel skapar bara risker och dåligt samspel. Otydligheten måste alltså vara tydlig för alla om den ska fungera.
När man ska utforma korsningspunkter mellan gående och cyklister i en stad måste man ta hänsyn både till lagar och till folks kognition och beteende. Och det är inte alltid som folk kan lagen, eller tänker på den när de gör något så ”enkelt” som att gå eller cykla. Just därför måste lag och utformning samverka, aldrig motsäga varandra så att de fintar bort trafikanterna.
En samstämmig och tydlig utformning har en pedagogisk effekt. Genom att utforma så att man naturligt gör rätt enligt lagen, tränas man i att uppleva sambandet mellan ett bra beteende och lagliga medel såsom vägmarkeringar och skyltar i korsningar. En sådan helhet ger folk en förförståelse för hur korsningen som grundgestalt brukar fungera. Pavlovs hundar lärde sig vad den ringande klockan betydde utan att få några instruktioner. Samstämmigheten mellan ringning och mat inpräntade ett omedvetet samband i deras hjärnor som påverkade hur de agerade.
Som vanligt mycket bra skrivet! Tack!
Tack själv! Det värmer.