Det vi inte ser eller hör drar inte till sig någon uppmärksamhet. Vi tenderar därför att gå eller köra lite aningslöst, som om vi visste att det inte kommer någon bakom ett döljande hinder. Vår egen omvärldsbild byggs upp av hjärnans omedvetna processer, och de fungerar inte riktigt som vi vill tro.
Jag får ofta bromsa för gående som sneddar över cykelbanan utan att de ser sig om, även där det är en rejäl nivåskillnad mellan trottoar och cykelbana, som på Avenyn vid Valand i Göteborg. Om de har luva är det särskilt uppenbart att ganska många inte tittar efter cyklar. Tänk om jag hade kunnat backa filmen och säga till dem ”Nu vill jag att du ska snedda över cykelbanan utan att kolla om det kommer någon cykel i full fart”. Då hade en möjlig cykel obevekligen funnits med som en risk i deras omvärldsbild och de hade för sitt liv inte kunnat gå över utan att titta.
Samma mentala brist gör att det är så farligt när en bil kör om en buss vid hållplatser där skymda gående kan vara på väg att korsa vägen, eller när ett övergångsställe korsar två filer där bilen i den första filen stannar för gående. Vi kan alla gå eller köra i fällan, för sådan är den mänskliga hjärnas grundfunktion även om vi sällan vill tro att det gäller mig.
Det är ju när vi inte tänker på det som vi inte tänker på att vi inte tänker på det !! Utformningen måste ta hänsyn till detta mänskliga problem. Det är exempelvis därför man tagit bort många övergångsställen som korsar flera filer utan refug emellan.
Tillägg 27/10 2016: Ekonomipristagaren Daniel Kahneman skriver om den mänskliga egenheten WYSIATI – What you see is all there is. Det betyder att våra beslutsprocesser främst utgår från det vi ser eller på annat sätt vet, men vi tänker sällan på sådant som vi vet också borde ha betydelse men som vi saknar information om. Därför kan vi gladeligen bortse från faror i skymda lägen, och vi kan svänga utan att se oss om först.
Att bli bättre på att förutse dolda faror är något man försöker nöta in hos bilförare vid körträning, men de som inte tar körkort får ingen sådan träning. Och även om vi tränat, tappar vi väldigt lätt bort det så snart något intressant fångar uppmärksamheten, eller om vi är inbegripna i ett samtal. Man kan också lära sig av egen skräckupplevelse, men då kanske man bara blir vaksam vid just den plats där det skräckfyllda hände. Det är då våra associationer gör oss påminda om vad vi varit med om.
I Betalstation fara för cyklister beskrivs det nyuppsatta kontrollskåpet som skymmer sikten för cyklisterna i en kurvig backe. Där behöver man antingen ha tur eller utveckla mer förutseende än vanligt för att slippa råka ut för en olycka.
Tänkvärt, Gängse uppfattning är att ”en cykel kan ju inte vara så farlig…” men;
Fullt lastad från jobbet väger nog hela mitt cykelekipage inkl mig själv ca 130kg som kommer cyklandes i 25-30km/h. Det är en rejäl massa energi som ska ta vägen nånstans om man kör in i nån och man underskattar nog hur stora krafter det är i rörelse. Tror nog man kan jämföra det med att få en en rejäl hockey tackling utan att själv ha några skydd… Så fråga nästa sengångare om de skulle uppskatta en foppatackling i ryggen 😉