Det går en enkelriktad cykelbana över Järntorget, rakt i siktlinjen från öst till väst. Intill går en gångbana, men efter att ha blivit lurad in på den, utsätts man för flera flaskhalsar som bara har några få decimeters bredd. Då behöver man cykelbanan för att komma förbi.
Järntorget sett från ovan. Cykelbanan är det smala, mörka bandet från Öst till Väst.
Från Öst
Siktlinje från Pustervik i öster med banan rakt fram utan synliga hinder. Ett stråk åt höger går genom Olof Palmes gröna plats till hotell Draken. Båda är här framhävda med ljusa band.
Gåendes insteg till den allt smalare gångbanan t.v, och till Olof Palmes plats t.h.
Samma insteg, men som det ter sig för gående från norr. De leds av ljus stenbeläggning.
Gångbanans hopsnörpningar
Rak och jämnbred cykelbana i svart asfalt, men en högst oregelbunden gångyta.
Från Väst
Två tydliga siktlinjer som gående väljer mellan beroende på deras mål.
Mätning
Tisdagen den 25 aug gjorde jag en inte särskilt ambitiös räkning av gående och cyklister. Jag filmade från väst i en kvart med start kl 16, i samma perspektiv som bilden ovan. Kameran fångade 115 gående och 188 cyklister.
Alla cyklister följde cykelbanan, sånär som på två som svängde in till cykelställen precis innanför häcken bortom statyn. Längs cykelbanan gick också 17% av de gående, medan övriga gick intill fasaden (69%) eller ut/in bakom häcken där cykelställen finns (14%).
Det tar typ 4 gånger så lång tid att gå längs cykelbanan som att cykla på den, så även om de bara var 20 fotgängare mot 186 cyklister, så får man en bättre uppfattning av interaktionsbehovet om man tänker sig att de var 80 gående, dvs 30% av den banans totala flöde.
När jag filmade verkade nästan alla gående försöka hålla sig på sidan så gott de kunde, men vid andra tillfällen har jag sett flera som gick aningslöst mitt i cykelbanan. Som gående är man van vid att ytbeläggningar varierar utan att det har någon trafikal betydelse. Tänker man på annat, är det lätt hänt att autopiloten styr en till mitten av den yta man har råkat hamna på.
En anläggare kom fram till mig
När jag filmade, kom en man i gul väst fram till mig och frågade:
-Hej! Nyfiken fråga: Vad händer?
—Jag kollar hur gående fördelar sig.
-Dom fördelar sig åt helvete ibland!
—Men många går ändå längs fasaden.
-Tanken är att dom ska gå där. Dom får inte gå på cykelbanan.
—Nej, men det ser ut som en gångbana bredvid.
-Den är inte byggd som en gångbana. Man ska bara gå på torgytan, eller över gatan.
Naturliga mänskliga beteenden
Jag har avhandlat nio naturliga mänskliga beteenden i en tidigare bloggartikel. När jag nu ögnar igenom den listan, tycker jag att minst sju av punkterna är högst relevanta vid planering för gående som vill ta sig mellan öst och väst på Järntorgets norra sida. Här är listan:
- Vi föredrar slät yta framför ojämn
- Vi vill gena
- Vi håller oss gärna mitt i den bana vi följer
- Vi vill gå i bredd med våra vänner
- Vi har koll framåt men knappast bakåt
- Vår upptagenhet påverkar hur långt framåt vi har koll
- Risk för överrumpling ökar kravet på marginal
- Vi gör som andra gör
- Vi gör som vi brukar göra
Kolla listan ovan och fundera över vilka beteenden du själv tycker är relevanta här! Och vill du se närmare beskrivningar av de olika beteendena så ligger min bloggartikel Naturliga mänskliga beteenden bara ett klick bort.
Hur som helst tror jag att siktlinjer har stor betydelse för vad vi ser och inte ser, och hur vi väljer väg i en komplex stadsmiljö. Insteg kan se inbjudande ut, men håller de vad de lovar? Jag tror att om vi vill göra en sträcka bra för cyklister, behöver den göras bra även för gående.
Till sist: Det är lätt att komma med synpunkter när allt är färdigbyggt och man kan uppleva det irl, både med cykel och på apostlahästar från olika håll, och med alla andra trafikanter flödande omkring. Men hur mycket skulle jag ha sett bara från ritningarna, speciellt om man riktat mitt fokus mot andra mål med utformningen som ansetts särskilt viktiga?
Bra och värdefull observation. Och för att svar på din avslutande fråga:
Du skulle ha sett detta på ritningen, och ett antal av oss andra. För vi är ett antal som är engagerade och lärt oss hur människor väljer att röra sig när de går och cyklar. Det kräver engagemang, intresse, erfarenhet och att våga ifrågasätta form och design. Att ständigt fråga: hur kommer människor röra sig i denna utformning, och varför. Och är det så vi vill att det ska vara. Det är inte alltid så lätt att förena form och funktion. Och min erfarenhet säger att när det kommer till ”platser” i våra städer (som exvis Järntorget) är utformning och design många gånger högre upp i hierarkin än att det ska vara funktionellt för de som går och cyklar.
Precis. Och var är rapporten med ”utvärdering”? Dels som Krister skriver ovan; att experterna som utformar skall vara kompetenta att se till att funktionen finns. Har de inte betalt för det? Jobbet innebär att göra kompromisser men det skall vara transparent. Och det skall ingå i jobbet att provgå, även med rullator och provcykla och skriva en kort rapport. Den utvärderingen av hur besluten tagits borde finnas i projektet som offentlig handling. Hur skall man någonsin bli bättre om man inte lär av tidigare projekt?