Mina kommentarer till Göteborgs gc-principer. (Till början)
3.2 Separering mellan gående och cyklister
”Att blanda gående och cyklister på en gemensam bana medför sällan allvarliga olyckor. De gående uppfattar dock ofta cyklisterna som en säkerhetsrisk. Separering på skilda ytor är därför i första hand en trygghetsfråga för många gående och bör eftersträvas.”
Separering efterfrågas minst lika mycket av cyklister, eftersom gående både kan uppträda i hindrande grupper och bete sig oberäkneligt på grund av sin korta framförhållning. De två trafikslagen har olika behov. God separation på de övergripande lederna är mycket viktigt för cykelns möjligheter att bli ett attraktivt alternativ till bilen i stan. Men mellan dessa leder kan man mycket väl ha stora sammanhängande gångfartsområden.
Det finns sträckor som uppvisar ett betydligt bättre separationsbeteende än genomsnittet, därför att de krafter som påverkar trafikanternas vägval är gynnsamma just där. Om trafikforskning och beteendevetenskap kunde klarlägga dessa krafter skulle utformarna kunna utnyttja dem för bättre fungerande separation.
”I Göteborg bygger vi i princip alla gång- och cykelbanor i gångbanenivå […] En separation utan nivåskillnad är också bra för snöröjningen, underlättar omkörningar samt minskar snubbel- och vältningsrisken.”
Att ha tre olika nivåer för bilar, cyklar och gående skulle krångla till speciellt korsningar väldigt mycket. Olika nivåer överallt skulle dessutom göra nivåskillnad som uttrycksmedel mindre tydligt. Två nivåer i trafiken är nog i allmänhet tydligast och mest intuitivt. Ibland kan det vara bättre att placera cyklar på den nedre nivån.
”Separeringen mellan gång- resp cykeldelen skall i första hand göras med en grund ränndal. Detta ger en tydlig gräns som inte är farlig att passera för t ex äldre eller handikappade gående. Ränndalen innebär inte heller någon olycksrisk för cyklisterna. Andra separeringar som kan användas där ränndalen är olämplig är en markerad vit heldragen 10 cm bred linje, tre rader storgatsten alternativt fem rader smågatsten.”
Om separeringen ska fungera måste gränsen vara tydlig, annars kommer många gående att hamna på cykelbanan. Att bara avgränsa med olika material är helt otillräckligt eftersom gaturummet har så många materialskarvar som inte betyder något. Dessutom saknar de den vita linjens lagliga kraft. Se undersökningen Ett vitt streck gör skillnad.
Det finns undersökningar som försöker mäta olika materials separerande effekt. Ofta kommer de fram till att gående har viss preferens för plattor. Men gående som har resväskor på hjul, rollator eller andra hjulförsedda hjälpmeden verkar i praktiken stötas bort av allt som har kanter och skarvar. De dras till cykelbanans jämna och obrutna sträckning. Att undersöka olika materials attraktionskraft är inte fel. Man vill inte ha den kraften emot sig. Men ännu viktigare är att ge materialen betydelse genom konsekvent användning. Varje gång man använder ett material inkonsekvent förmedlar man att materialet inte är betydelsebärande.
Om en cykelbana har vit mittlinje eller vit kantlinje mot gatan, är det förrädiskt med en gräns mot gående som använder ett annat och otydligare språk, se vidare Separation cykel – gång.
”För att inga missförstånd skall uppstå om vilken den av banan som är vad skall cykeldelen förses med en streckad mittlinje”
Att använda streckad mittlinje för cykeldelen är utmärkt. Den syns utefter hela banans längd, vilket är viktigt inte minst för gående som kan ansluta var som helst på sträckan där det varken finns skylt eller cykelsymbol. Den är också en markering som har laglig kraft att definiera en cykelbana på ett sätt som är uppenbart för de flesta. Men att kombinera mittlinjen med gångsymbol är att punktera dess uttryckskraft totalt. Det kan undvikas genom att markera oseparerade gc-banor med den kombination av gång- och cykelsymbol som finns i påbudsmärke D6, påbjuden gång- och cykelbana, men utan mittlinje.
Trafikverkets gcm-handbok anger på sid 77 att mittlinje ska markeras ”på cykelbanor där ingen gångtrafik förekommer”.