Har vi koll?

Visst tror vi att vårt medvetande har god koll när vi är ute på gator, cykelbanor eller trottoarer. Men hjärnan kanske inte fungerar riktigt som vi föreställer oss. Kanske chansar den hej vilt. Och medvetandet kanske bara är en omständlig konsult som anlitas när något extra komplicerat har dykt upp. Vad innebär det i så fall för oss i trafiken? Och vad ställer det för krav på utformningen av gaturummet?

Blinda fläcken
Titta med vänster öga på det ensamma lilla korset i bilden nedan. Justera ditt avstånd till bilden utan att släppa korset med blicken. Vid ett visst avstånd hamnar ringen i ögats blinda fläck och ringen försvinner.

Figur för att demonstrera blinda fläcken.

Fenomenet är välkänt. Det märkliga är att vi inte upplever något hål i synfältet, utan att det verkar fyllas igen med troligt bildmaterial. Pröva gärna att lägga ett mynt på en tidningssida eller på en mönstrad bordduk och rikta ögats blick mot ditt pekfinger som du håller på ytan lagom långt till höger om myntet. Myntet försvinner men hjärnan lurar sig själv att det istället finns lite typisk tidning eller bordduk där. Den tar det liksom för givet trots att medvetandet vet att där finns ett mynt.

I bilden ovan är det inte bara ringen som försvinner. Hjärnan sammanfogar också de två lodräta linjerna till en, trots att de är både separata och förskjutna i sidled. Vilayanur Ramachandran, professor i neurovetenskap, är pappa till dessa linjer som med retfull enkelhet avslöjar hur ogenerat hjärnan chansar för att skapa enhetlighet och mening i ofullständiga sinnesintryck.

Vår hjärna svänger raskt ihop en trolig helhet i många sammanhang. Det är en del av vårt snabba, omedvetna sätt att tänka. Ofta fungerar det bra, men inte alltid. Om vi exempelvis inte ser eller hör annan trafik, tror vårt omedvetna ibland att den inte finns. Vi kan aningslöst kliva ut i gatan från ett skymt läge eller göra en plötslig gir i skidbacken utan att känna något som helst behov att titta efter före. Då utgår vårt omedvetna från att faror anmäler sig själva i god tid, och gör de inte det så finns de inte. Jämför med vad ekonomipristagaren Daniel Kahneman skriver om den mänskliga egenheten WYSIATI.

Förändringsblindhet
Om vi omväxlande visar två nästan likadana bilder på exakt samma plats på bildskärmen, ser vi omedelbart vad som skiljer. Skillnaderna kommer att blinka i takt med bildväxlingen. Men om vi lägger in ett helt kort tidsmellanrum mellan bilderna, blir vi plötsligt förändringsblinda (change blindness). Även om det saknas viktiga detaljer mitt i den ena bilden, tar det oftast många bildväxlingar för oss att upptäcka det.

Samma sak händer om man byter bild samtidigt som ögat gör en sackad, dvs hastigt flyttar blicken en aning till en annan punkt i bilden. Sackader är människokroppens snabbaste rörelser och vi gör dem hela tiden utan att vara medvetna om det.

Vi må sväva i uppfattningen att vi har full koll på det som finns framför våra ögon, men experimentet visar att vi inte tar in och kommer ihåg särskilt många detaljer. Därför missar vi ofta förändringar om vi inte såg på precis när de skedde. Det verkar som om vi främst tar in själva essensen av det vi tittade på. Essensen kan vi i efterhand fylla i med fantasins hjälp på samma bedrägliga sätt som i blinda fläcken. Vi känner oss trygga med att detaljerna finns därute, så om vi får behov av dem kan vi alltid titta efter en gång till.

Den kände filosofen Dan Dennett demonstrerar vår bristande koll, vårt självbedrägeri och vår förändringsblindhet i sin underhållande föreläsning The illusion of consciousness på TED talks. (Vid 8:14 i föreläsningen visas ett antal bildväxlingar där vår förändringsblindhet sätts på prov.)

Alla avbrott i strömmen av synintryck från det vi tittar på orsakar förändringsblindhet, det må vara blinkningar, vindrutetorkarens passager, en hastig blick på mobilen, på kompisen, i backspegeln osv. Dyker något oväntat upp just då, är risken stor att vi missar det.

Ouppmärksamhetsblindhet
Att uppmärksamma något innebär att vi riktar våra sinnen och vår mentala föreställningsförmåga på det. Men det innebär också att annat därmed uppmärksammas mindre eller inte alls. Vi kan titta koncentrerat på en grupp basketbollspelare men ändå missa att det går en gorilla tvärs igenom gruppen bara för att vi är upptagna med att räkna passningar. Läs mer om detta i Mental blindhet.

Vår uppmärksamhet fördunklas även när vi är upptagna av något som inte är här och nu. Så är det exempelvis när vi är involverade i ett engagerande samtal eller när vi grubblar på ett problem. Då sätter vår hjärna verkligheten i karantän (se Peter Gärdenfors bok Hur homo blev sapiens, kapitel 2.9). Andra kan kanske se att vi stirrar tomt ut i luften eller inte hör när de försöker prata med oss. Vi är helt enkelt så upptagna att vi inte uppmärksammar viktiga händelser i vår omgivning, men vi märker det sällan själva.

Naturligtvis försämrar det vår förmåga att fungera bra i trafiken. Det räcker med att titta på två fotgängare eller två cyklister i bredd som är engagerade i ett samtal. Deras förmåga att samspela med andra trafikanter är oftast obefintlig. De menar inget illa, de inser bara inte hur effektivt hjärnan stänger av verkligheten för att ge plats åt deras engagemang. Vi ser det lätt hos andra men tror det inte om oss själva.

Medvetet och omedvetet
Det är ett stort ämne inom kognitionsforskningen, men just nu nöjer vi oss med några ord fritt efter professor Georg Stenbergs artikel ”Tankens genvägar”:

Vårt omedvetna är en stark och enfaldig arbetshäst som löser den överväldigande mängden vanliga och välkända uppgifter på ren rutin. Det går snabbt, utan ansträngning och många saker behandlas samtidigt utan att vi har en aning om det. Rutinisering är ett viktigt och ofta försummat inslag i all inlärning. Men för att vi ska kunna utnyttja vårt omedvetnas kraft och snabbhet måste vi öva in färdigheterna med långsam, tålmodig träning. Vårt medvetna tänkande är en alldeles för begränsad resurs för att ta över uppgifterna själv. Det är snarast en sorts insatsstyrka eller personalpool som kan sättas in vid oförutsedda komplikationer – viktiga fall där våra automatiska processer märker att de inte räcker till.

Jag vill också hänvisa till Omedvetna val, där Peter Gärdenfors får Fredrik Lindström att plötsligt inse att han omedvetet valt något annat än hans medvetande tror.

Funderingar kring utformning
Inom all kommunikation är det viktigt att känna sin målgrupp. Utformaren av stadens trafikmiljö har alltså en målgrupp vars hjärnor till stor del arbetar omedvetet och rutinartat, struntar i massor av detaljer, missar förändringar, fabulerar ihop en föreställning om verkligheten som följer inlärda förväntningar men kan sätta denna verklighetsbild i karantän för att ge plats åt inre bilder som intresserar mer.

Hur ska man nå en sådan målgrupp? En utgångspunkt kan vara professor Stenbergs ord:

Rutinisering är ett viktigt och ofta försummat inslag i all inlärning. För att vi ska kunna utnyttja kraften och snabbheten i automatiska funktioner måste de övas med långsam, tålmodig träning.

Trafikanterna måste tilltalas med ett formspråk som används så konsekvent så att dess mening efterhand övas till självklarhet och kan förstås omedvetet, på ren rutin. De formelement som ska ha betydelse får aldrig missbrukas. De får inte användas motsägelsefullt, och de får inte heller utelämnas där de behövs. Dessa element uppträder alltid i konkurrens med tusen andra intryck i vardagen, varav vissa utgör motstridiga lockelser. Därför måste de uppträda pålitligt och tillräckligt tydligt.

Alla våra ljussignaler använder rött för stopp och grönt för gå eller kör. Rött sitter dessutom alltid överst. Detta uttrycksmedel används så konsekvent så ingen behöver någonsin tveka om det har någon mening och i så fall vilken. Men som jag påpekat i tidigare texter, uttrycks separering av cyklister från gående med en betydligt mer kaotisk användning av formelement, se Förslagen om gc-separation. Tänk om varje korsning skulle använda sin egen färguppsättning i sina ljussignaler så att stopp ibland anges med blått, orange eller rentav grönt, och kanske inte alltid överst. Det skulle fullständigt slå ut vår möjlighet att snabbt och omedvetet uppfatta vad utformningen försöker kommunicera.

En bilist undviker att köra upp med något hjul på trottoaren eftersom det är mycket obekvämt och dessutom kan skada hjulen. Utan nivåskillnad hade gåytan ofta naggats i kanten av bilar på samma sätt som de gående själva naggar våra cykelfiler på trottoarnivå. Men nu kan gående instinktivt känna att de är i säkerhet för bilar på den upphöjda ytan eftersom den är såpass konsekvent genomförd i staden. Att istället konsekvent höja upp körbanorna hade förmodligen fungerat lika bra, men inte att ömsom göra si, ömsom så. Utformaren har varit konsekvent och därför kan vi följa budskapet utan att engagera medvetandet.

Hjärnan försöker alltid hitta sammanhang i de intryck den får. Uppfattar vi en helhet, t.ex. en korsning, känner vi igen oss genom den generella föreställning vi har om korsningar. Det hjälper oss att förstå dess delar, att få rätt förväntningar och bli uppmärksamma på rätt saker. Korsningen är en gestalt. Utformaren måste vårda gestalter och se till att varje enskild förekomst, t.ex. en viss korsning, cykelbana eller gångfartsområde inte luras genom att omärkligt bryta det invanda mönstret. I Röd gubbe kanske inte gäller diskuterar jag två ljusreglerade korsningar där ett av övergångsställena saknar ljusreglering för gående i en del av den ena riktningen, vilket är mycket oväntat för andra trafikanter.

Ett helt annat exempel på gestalter är ytterdörren. Om vi kliver ut genom en ytterdörr men upptäcker att det inte finns någon mark utanför utan bara ett stup rakt ner, har vi blivit rejält lurade. Det bryter mot de förväntningar som gestalten ger oss och kan vara livsfarligt.

En konsekvent användning av formelement kan ändå varieras. Precis som i talspråk kan man skapa omväxling med hjälp av synonymer. Det går t.o.m. att skapa poesi. De formelement som inte ska bära betydelse kan ofta användas fritt utan att det skadar budskapet. Ju friare, desto bättre uppfattar vi att sådana element inte förmedlar några budskap. Men det gäller för utformaren att vara klar över vilka element som verkligen ska vara betydelsebärande i trafiken och vårda dem noga. Ett slags språkvård med andra ord.

Naturliga händelser lämnar ofta flera olika spår. Även om spåren ibland är svaga kan vi påverkas av dem därför att vi omedvetet märker flera spår samtidigt, eller genom att de erbjuder oss flera möjligheter att upptäcka åtminstone ett av dem. I trafiken är det också mycket värdefullt om utformningen ger flera samstämmiga spår, inte minst för att ett spår kan vara olika iögonfallande från olika håll. Och till sist – utformningen måste försöka eliminera alla spår som är motstridiga.

Jag tycker i detta sammanhang att Chalmersforskarnas fem råd till Trafikkontoret om utformning av spårvägsövergångar är mycket tänkvärda. Deras insikter borde tillåtas influera utformningsprinciperna även där det inte är ett måste pga många allvarliga olyckor. Och serien Din opålitliga hjärna i SVT:s Vetenskapens värld beskriver vår kognition på ett mycket intressant sätt. Försök få tillfälle att se det!