Spelar det någon roll om gångbanan separeras från cykelbanan med vit linje eller bara med olika material? Vissa menar att asfalt för cyklister men plattor för gående separerar bättre än vit linje på asfalt för bägge trafikantslagen.
Det beror på. En ensam målad linje mellan två ytor som ser likvärdiga ut blir rena gisseleken som få orkar lägga energi på. Då kan plattor göra lite skillnad. Men om cykeldelen är dubbelriktad med mittlinje blir budskapet plötsligt väldigt mycket klarare.
En bana med målade cykelsymboler kan också bringa klarhet. Hur effektivt det blir beror på hur tätt det är mellan symbolerna, och framför allt till vem de riktas och därmed var de är placerade. Som gående kastar man nog bara ett öga, och sen går man. Vita mittlinjestreck finns hela vägen som påminnelse att det är en cykelbana. Ska cykelsymboler fungera lika bra, måste de finnas i just de punkter där trafikanterna gör sina val.
Bastard mellan två separationssätt
En bastard som ofta förekommer i Göteborg är cykelbana med målad mittlinje, fast där gränsen mot gångbanan bara utgörs av materialskillnad. Materialgränsen blir extra otydlig när den måste konkurrera med de målade linjerna, och den kan förlora sig än mer om lagningar i asfalten tillför ovidkommande gränser, eller om gångmaterialet inte begränsas strikt till själva den gångbana som matchar cykelbanan. Att beläggningen på ett större område måste ta slut någonstans är självklart, och det behöver inte alltid betyda att det är cykelbana på andra sidan skarven.
Cykelbanan har mittlinje, men just här bara materialseparation mot gångbanan, som i sin tur använder samma material som intilliggande torgyta. Längst borta på bron används linje istället.
Gående verkar inte lägga märke till den diskreta gränsen mot cykelbanan som går till vänster om det runda järnlocket. Istället tror de nog att cykelbanans mycket mer iögonfallande mittlinje utgör gräns mot gångbanan. Är inte asfalten också ganska bekväm och inbjudande att gå på jämfört med plattorna?
Undersökning
Längs Örgrytevägen i Göteborg löper en gångbana och en dubbelriktad cykelbana som har streckad mittlinje. Vissa sträckor separeras med tydlig vit kantlinje, men på ett avsnitt separeras gående och cyklister enbart med materialskillnad. Den 26 juni 2012 vid 18-tiden räknade jag trafiken i ett snitt på en plats med enbart materialseparation och därefter på en plats med separerande vit kantlinje. Jag ville se om trafikströmmen följde de två separeringssätten lika bra. De gula prickade linjerna i fotona nedan visar i vilka snitt jag räknade trafikanter. Bägge snitten täckte 3 meter av banans längd.
Under 15 minuter vid enbart materialseparation passerade 152 fotgängare och 71 cyklister. Alla cyklisterna höll sig på rätt bana, men av fotgängarna var det 32 % som gjorde intrång på cykelbanan.
Plats för räkning vid enbart materialseparation strax väster om Mölndalsån.
Under 15 minuter vid linjeseparation 35 meter längre österut passerade 141 fotgängare och 83 cyklister. Alla cyklisterna utom en höll sig på rätt bana. Av fotgängarna var det 11 % som gjorde intrång på cykelbanan.
Plats för räkning vid linjeseparation på bron över Mölndalsån.
Gående gick alltså i fel bana tre gånger så ofta när banan separerades med materialskillnad, jämfört med när vit linje användes.
Jag kan inte se någon annan faktor än utformningen som kan förklara denna stora skillnad. Vit linje bör alltså inte utelämnas även om materialen skiljer.
Det var också tydligt att cyklisterna höll sig nästan ofelbart på sin egen bana, medan
10-30 % av de gående använde cykelbanan helt eller delvis. Cyklister får ofta utstå klagomål om att de cyklar på gångbanor, men här var det sannerligen inte berättigat. Klagomålen beror kanske på ett litet antal hänsynslösa cyklister som drar till sig all uppmärksamhet, eller på observationer vid platser där det finns gång- men inte cykelbana.
Vid inget enda tillfälle såg jag att gående vände sig om för att se om det kom cyklister innan de gick över till cykelbanan eller under tiden som de befann sig där. Däremot såg jag vid linjeseparation att många gående ansträngde sig för att kunna mötas utan att gå ut på cykelbanan. De valde hellre att stryka tätt intill broräcket när de mötte en barnvagn eller en klunga, även om det just då inte kom någon cykel. Det var nästan magiskt.
Om utformningen är tillräckligt tydlig, anstränger sig alltså många gående, medan några tar sig små eller stora friheter utan hänsyn till sina cyklande medtrafikanter. Det verkar som om både utformare och vissa fotgängare har en hemläxa att göra, samtidigt som andra verkligen är värda all heder i trafiken.
Tillägg 22/3 2015: Mölndal har undersökt vit linje
Mölndals stad har tillsammans med Viscando mätt hur gc-trafiken fördelas före och efter indelning av en bana i en cykeldel och en gångdel med vit linje. Före-mätningen gjordes på våren 2014 och efter-mätningen samma höst har jag fått veta. Mätresultatet illustreras med färgade spår för cyklister och gående. Där syns tydligt att cyklisterna redan före separering rätt ofta höll sig på ena halvan medan gående gick överallt. När linjer målats körde typ ingen cyklist på gångdelen. Några gående använde fortfarande cykeldelen, men betydligt färre än innan. Klicka upp artikeln och se själva! Deras resultat stämmer väl överens med mina egna.
Och i ett bildspel från Viscandos föredrag på VTI Transportforum helt nyligen beskrivs mätningen och resultaten närmare i bilderna 27-32.
Det är ju inte så konstigt att man inte bryr sig om eller uppfattar skillnader i markbeläggning. De varierar ju hela tiden det är väl därför vi har vägmarkeringar i form av vita streck. I annat fall så måste ju all markbeläggning i alla svenska städer vara helt homogen utom där det går en cykelbana. Det skulle kännas lite tråkigt att vara stenläggare i ett sådant land.
Jag gick genom Brunnsparken igår. Där har man lagt en massa olika mönster med olika stenar och material, det är ju trevligare än slät asfalt. Ett enda av dessa mönster har en betydelse för trafiken och skall tolkas som cykelbana. Hur någon skall kunna förstå att de går på cykelbanan och inte på en utsmyckning är obegripligt för mig. Ett annat skräckexempel är korsningen Olivedalsgatan-Vegagatan. Där har man valt att markera ett övergångsställe med ljusare och mörkare stenar. Det går att se om man kommer som gående, om man kommer i bil är de svåra att se på grund av annan vinkel och längre avstånd. Dessutom är frågan om man egentligen har gjort ett övergångsställe eftersom det inte finns några målade streck eller skyltar.
Brunnsparkens dunkla utformning vid Lejonbron har hånlett mot mig i många år. Olivedalsgatan / Vegagatan kollade jag via gatubilden på Hitta.se efter ditt påpekande. Usel kontrast mellan svart och vitt! Plattmönstret förtar också till viss del den klassiska gestalten för övergångsställe. Men gåytan är i gengäld upphöjd.
Som du påpekar saknas herrgårman-skylt. Det kan vara ett allvarligt krux. Kanske. Förordningen om vägtrafikdefinitioner säger att ett övergångsställe inte behöver ha både zebraränder och skylt. Ettdera räcker. Men vägmärkesförordningen säger i 4 kap 8 § att zebraränder bara ska finnas där herrgårman-skylt är uppsatt. Jag förstår inte anledningen till denna till synes motsägelsefulla konstruktion.
Eventuellt är det inget övergångsställe i strikt mening, men nivåhöjningen åstadkommer kanske ett ansvarsförhållande som är likvärdigt, vilket utformaren kommunicerar till gående med detta grå/gråa plattmönster. Kanske.
Det är ju just ”kanske” som man vill slippa i trafiken. Trafikkontoret kanske skulle ha krav på sig att gå ut med kungörelser i media om hur vissa korsningar skall tolkas. Eller kan man hitta i lokala trafikstadgarna vilka typer av korsningar man tror sig ha anlagt?
https://rdt.vv.se/rdt/defaultstfs.aspx
Här kan man se om något annat än högerregeln gäller i korsningarna, samt hastighetsbegränsningar (andra än bas). Försökte kolla efter föreskrifter om övergångsställen, men hittade inga sådana.