Jag har inte sett någon anvisning om var kurvradier ska mätas på cykelbanor. Men det är konstigt att ange normer för radier utan att precisera hur det ska mätas. Jag anser att man ska mäta i kurvans innerkant, och jag ska försöka förklara varför.
Tre helt olika radier: A=banans mitt, B=innerfilens mitt, C=banans innerkant.
En cykelbana ska ha säkra sidoområden. Det innebär att man ska kunna cykla så att däcken löper nära banans kant. Det är särskilt viktigt vid möte, omkörning och för att väja för andra hinder på banan. Vill man inte att radien ska mätas från innerkanten, får det konsekvenser för vilken del som egentligen är cykelbana, avsedd för cykeldäck. Delen närmast kanten borde i så fall bara räknas som sidoområde. Då vore det strängt taget onödigt att hårdgöra den delen. Innersta kanten på cykelbanans kurva är den mest kritiska för cyklisten. Det är för den vi behöver normer.
Tänk på att en trehjulig lådcykel har två hjul i ekipagets yttersta sidor. De kan alltså inte köras så att armar, styre mm sveper över ett fritt sidoområde utanför hjulspåren.
Svängradie och bredd på banan hänger ihop. I kurvor behöver cyklister extra bredd, vilket blir tydligt i en svängande cykels spår i snön. Där går spåret från fram- och bakhjulet isär. Ju brantare kurva, desto större avstånd mellan spåren. Om svängen är måttligt brant räcker det med att öka banans bredd motsvarande de särade hjulspåren för alla cyklar som kan finnas där samtidigt, t.ex. vid ett möte. Men är svängen för brant, kan cyklisten inte följa kanten med något hjul, vilket betyder att det behövs ännu mera bredd för att kurvan inte ska fungera som en förträngning.
Cyklister liksom gående gillar att gena. Men det kan de bara göra om den lånade ytan inte är upptagen av andra trafikanter. I bilden ovan kunde man gena efter första kurvan för att få mindre branta svängar, ja nästan köra spikrakt – men bara om ingen mötte eller körde om.
Cykelbanor som är dimensionerade för en viss hastighet behöver radier som cyklisterna klarar utan problem i den hastigheten. I Göteborg ska pendlingscykelbanor dimensioneras för 30 km/h på sträcka mellan korsningspunkter, och det övergripande nätet för 20 km/h. Samtidigt ska bredden medge säkra omcyklingar.
Om en cykelbana inte har så mycket ökad bredd i kurvan som krävs, tvingas cyklisten ut på intilliggande utrymme. Ibland är det ”bara” utrymmet för omkörning. Men ibland måste man låna yta av motsatta körriktningen eller av gångbanan. Så tvingas cyklister ständigt göra där en cykelbana plötsligt leds över till andra sidan körbanan i en rät vinkel utan breddning. I glest trafikerade miljöer kan det vara acceptabelt. Men om det är så många gående och cyklister så att man måste hålla sig inom sin egen del av banan när man kommer till en kurva, är kurvans innerradie avgörande.
Pendlingscykelbana genom Korsvägen i Göteborg. Det blå området är vad du disponerar utan att låna yta av gående eller mötande cyklister. Det är nog bara riktiga ekvilibrister som klarar det. Övriga behöver låna andras yta.
Jag anser alltså att radien ska mätas där det är som mest kritiskt för en cyklist i tät trafik, inte där en ensam cyklist fritt kan välja hur hen vill disponera alla ytor.
(Frågan väcktes den 22 april 2022 av Jon Jogensjö i facebookgruppen Cyklistbubblan.)