Korsvägens gc-korsanden

På Korsvägen måste gående korsa cykelbanan för att komma till hållplatserna. Utgör cykelflödet ett hinder för dem? Hade det varit bättre att blanda dem ostrukturerat? Vad kan en timmes flödesstudie säga om det?

Korsvägen är en stor korsning med mycket trafik, såväl kollektiv, bil, cykel som gång, men utan trafikljus. Jag filmade cykel- och gångtrafiken där under en timme i morgonrusningen fredagen den 8 juni 2018. Detta beskrivs närmare i Korsvägens cykelströmmar.

Nu har jag granskat filmen igen för att se hur svårt det var för gående att ta sig över den trafikerade cykelbanan. Under den timme jag filmade passerade drygt 900 cyklister och 266 gående korsade cykelbanan vid det övergångsställe som bilden nedan visar. Hur många hindrades av cykeltrafiken? Och hur länge behövde de i så fall vänta?

Det visade sig att 92 % av de gående inte hindrades alls eller möjligen fick dröja på stegen mindre än 2 sekunder för att komma över. Resterande 8 % fördröjdes i genomsnitt 5 sekunder av passerande cyklister. En enda gående under hela den observerade timmen fördröjdes så mycket som 9 sekunder. Trots detta stora flöde av cyklister var alltså deras barriäreffekt mot gående väldigt liten.

Detta kan jämföras med Östra Hamngatans korsning med Kungsgatans tätbefolkade gågata. Där blockerade kollektivtrafikflödet de gående som mest i hela 68 sekunder vid en kvarts filmning en vardag efter kl 17. Och den blockeringen berodde inte på något trafikstopp, utan bara på att det kom många kollektivfordon i två riktningar med för korta mellanrum för att man skulle kunna gå över lugnt och tryggt.

I mina ögon var det tydligt att de gående på Korsvägen var medvetna om cykelbanan och därmed kunde delta i samspelet. Att alla cyklister koncentreras till samma linje gör att man som gående blir uppmärksam just där och sedan kan koppla av när man tagit sig förbi.

En ögonblicksbild ur min film. De gående är medvetna om cyklisterna eftersom alla cyklande är samlade längs ett stråk som de gående korsar. Situationen blir överblickbar för bägge parter. De kan samspela.

Långa cykelköer kan visserligen i princip bli barriärer, men i denna rusningstrafik på drygt 900 cyklister/h och 264 gående/h var det alltså inget problem. Tack vare att korsningen inte är ljusreglerad sprids cykelflödena så att det nästan alltid finns luckor att utnyttja.

Hade det inte funnits en cykelbana utan varit mer som en torgyta där jag filmade, skulle cyklisterna ha fått diffundera bland de gående. Det hade säkert skett i lägre fart, men också i ett bredare område som blir svårare att överblicka. För gående finns då cyklister överallt. Kliver man undan för en hamnar man i vägen för en annan. Det blir ett vimmel vars täthet ökar av att cyklisterna måste hålla lägre fart och alltså befinna sig längre tid i området. Även gående saktas ner av vimlet och bidrar till att det blir tätare. Dessutom skulle ytan även populeras av stående personer om det inte är eller upplevs som en cykelbana. Att cyklister inte kan följa ett stråk utan måste kryssa sig fram individuellt gör deras kurs oberäknelig för gående. Och gåendes plötsliga pareringar gör dem oberäknelig för cyklister. Oförutsägbarhet försvårar samspel.

Jag tror att cykellösningen allmän torgyta med gångfart lämpar sig för låga cykelflöden, men att högre flöden inte bör infiltrera en torgyta brett utan kanaliseras till tydliga stråk så att alla vet var man har dem. Stråken ska inte bara vara tydliga för cyklisterna själva, utan även för gående och stående. Då dyker inte cyklister upp oväntat, och man vet var man ska ställa sig för att kunna koppla av och slippa ha cyklister farande runt omkring sig.

Korsvägen ska byggas om, och man planerar tyvärr att den ska bryta av pendlingscykelbanan för det allra största cykelflödet, det mellan Örgrytevägen och centrum. Där tänker man tvinga cyklisterna att diffundera igenom ett område med gående och stående. Med stöd av ovan tror jag att det kommer att bli sämre för alla parter, och att detta kommer att reflekteras av många irriterade insändare och inlägg på Facebook.