Mitt i Göteborg finns en plats där gående spontant väljer att undvika cykelbanan medan cyklisterna å andra sidan föredrar den. Det finns en skylt, men jag tror att den goda separeringen har en helt annan förklaring.
Bazarbron där separata banor inrättats för gående och cyklister.
Platsen
Bazarbron är en cykel-och gångbro från Kungstorget över vallgraven till Kungsparken. På grund av ett väldigt utdraget arbete med den närliggande Vasabron har Bazarbron sedan ett år tillbaka blivit en viktig passage för cyklister. Den har då delats upp i en gångdel och en cykeldel med en skylt som påbjuder åtskillnad mellan gående och cyklister.
Jag har sällan mina vägar över denna bro, men häromdagen var jag där och noterade då att separeringen fungerade betydligt bättre där än på andra ställen. Jag återkom ett par gånger och såg att det fungerade lika bra varje gång. Gående som spontant var på väg mot fel bana ändrade sig i sista minuten trots att ingen cyklist kom just då. Så hur kan man förklara den goda separeringseffekten?
En separerande egenskap
Bron har en yta av tvärgående träplankor som är bekväma att gå på. Men den halvan som nu blivit separat cykelbana har kompletterats med duk och ett lager grus ovanpå. Jag tror att det är underlaget som får gående att mer eller mindre omedvetet välja sida, att denna skillnad i underlag alltså har en starkt styrande effekt.
Man kunde undersöka effekten mera noggrant genom att räkna rätt- och felgående både här och på andra platser med jämförbara förhållanden fast utan skillnad i underlag. Bättre vore att efter en första räkning skylta om bron så att parterna fick byta sida. Då får man bara vänta med andra räkningen tills alla upptäckt bytet och inte väljer väg utifrån gammal vana. Allra bäst vore förstås att behålla skyltningen men flytta gruset.
Har det någon betydelse att bron dessutom har staket mellan gång- och cykeldelen? Jag tror att många gående skulle välja trädelen även utan staket, även om staketet säkert accentuerar behovet av att välja sida. På denna bro behövs staketet för att gruset ger de två banorna olika höjd. Själva gränslinjen är inte bra att gå eller cykla på, och gruset skulle också snart flyta ut över gångbanan. Annars är staket visserligen en bra metod att bibehålla en redan skapad separering, men samtidigt ett hinder för dem som ändå valt fel och vill korrigera sig.
Kan effekten användas?
Antag att vi kan visa att gruset verkligen har en god separeringseffekt. Hur kan effekten i så fall utnyttjas på andra ställen? Ska alla cykelbanor göras om till grusvägar? Knappast. Den som cyklat i Gamla Allén intill Södra Vägen utmed Heden vet hur vågiga, smutsiga och vattenpölsbenägna grusvägar kan bli, se min Grusgård eller cykelbana. De vet också att Göteborg utför utjämningsarbeten alltför sällan och att ojämnheterna visserligen minskar då, men de försvinner aldrig.
Grusbanan på bron har tre egenskaper som skiljer den från vanliga grusvägar:
- Den har trä i botten, ett fast och väldigt jämnt underlag.
- Den är väl dränerad genom att vatten enkelt rinner bort mellan träplankorna.
- Den utgör bara en kort sträcka – man tvingas inte cykla länge på grus.
Kanske skulle ett strategiskt placerat grusparti på cykeldelen i en i övrigt slät bana kunna förstärka separeringen. Det skulle förhoppningsvis få gående att välja sin egen bana utan att cyklisterna också svänger över dit av komfortskäl. Bäst nytta gör det säkert i en punkt där många gående kommer in på en väg som består av två tydligt separerade banor. Då kan det göra att man hamnar rätt från början. Vi talar alltså om ett enstaka kort parti med slätt grus, inte om ilskna gatstensvibratorer som Vasagatan är överfull av.
Även om det är intressant att leka med tanken, är de praktiska invändningarna många. Gamla Allén visar att övergången till grus lätt blir guppig, att gruset sprider sig till asfalten där det blir rullgrus, och att hela grusytan lätt bli vågig med tiden. Men i förlängningen blir en generell fråga vad det kan finnas för andra ytor som är bekväma att cykla på men som gående gärna undviker. Det kan vara särskilda material, eller kanske speciella mönster som kan präglas i asfalten.
Men bästa separeringseffekten får vi nog ändå av något annat – förekomsten av många cyklister på cykelbanan. Ett glest men riktigt bekvämt pendlingscykelnät kan få den effekten. Det kan attrahera cyklister så att de blir fler där, men samtidigt färre på andra banor till glädje för gående. Om utformningen är tydlig kan gående lära sig känna igen pendlingscykelstråken, förvänta sig att där kommer många cyklister och agera mer medvetet just på dessa platser.