Motion: Enhetliga korsningar

Jag har läst motionen Nationellt enhetligt utformade och markerade cykelbanor och cykelvägar på sträckor och i korsningar av Kerstin Nilsson (S). Tipstack till Gbgcyklaren.

Motionen är kort och lättläst. Följande klipp tror jag kan fånga dess tyngdpunkt:

I korsningar med annan trafik kan utformning och skyltning vid cykelöverfarter, passage och genomgående cykelbanor ske på många olika sätt. Trafikanter, både bilister och cyklister, misstolkar därför lätt de olika markeringarna. Detta leder till brister i cyklisternas säkerhet och föranleder också olyckor.

Ett slående exempel är cyklisternas väg mellan Lund och Malmö. … På en sträcka på ca 2 mil bör cyklisten, för sin egen säkerhet, vara insatt i fyra kommuners olika utformningar av cykelbanor och korsningar.

… Eftersom vi med hänsyn till både miljö- och hälsoaspekter gärna ser fler cyklister är det också viktigt att vi värnar om deras säkerhet.

Även jag tycker att enhetlighet i utformningen av korsningar mellan cykel och bil är en mycket viktig fråga där det spretar idag. I mitt remissvar till Göteborgs cykelplan 2025 skrev jag avsnittet Inga tvetydiga korsningar. Det passar som hand i handske in på Kerstins motion men borrar djupare, så läs gärna min text om detta. Där tar jag också upp fallet där cykel och gång korsar varandra. Även det är värt lite uppstramning.

Men motionens ämnesområde rymmer fler fall som jag vill kommentera.

Cykelbanor på sträcka
I detta fall ser jag två viktiga aspekter.

För det första måste cykelbanan vara ändamålsenlig, dvs tillräckligt jämn, tillräckligt bred och inte ha för skarpa svängar för att kunna locka till cykling. Men det är kanske inte något som man kan lagstifta om.

För det andra måste banan vara lätt att skilja från andra ytor. Cyklister måste förstås själva hitta sina banor. Men det stora problemet är att otydlig utformning alltför lätt får andra trafikanter att hamna på cykelbanan på ett sätt som de inte gör på körbanor. Framför allt är avgränsningar mot gångbanor oftast väldigt mycket otydligare än mot körbanor. Det är som gjort för oavsiktlig sammanblandning. Man ser en vildvuxen flora av diffusa utformningar som gör trafiklagstiftningen svår att applicera, och de domineras ofta av andra ambitioner än trafikseparering. Eftersom cyklar är mycket tystare än bilar, behöver de mer hjälp av utformningen än så för att få god framkomlighet.

Man ser ibland mätningar om att asfalt för cyklister och plattor för gående har viss separeringseffekt. Men plattor/asfalt kan aldrig föreskrivas i lag. Och fortfarande beläggs många gångbanor med asfalt. Så länge det sker kan gående inte lära sig att reflexmässigt se sig om innan de kliver ut på asfalt, och enbart skilda beläggningsmaterial är då inte heller någon bra metod för att klargöra separering.

I många fall saknar utformaren ambitioner att skilja gångbanor från cykelbanor på något distinkt sätt. Ointresset märks också på det seglivade bruket av ordet ”gång- och cykeltrafik” där de två trafikslagen avhandlas som om de nog egentligen vore ett och samma även på platser där de på pappret har skilda ytor.

I Göteborgs trafikstrategi 2035 står föredömligt nog att ”Cykel är ett eget trafikslag som behöver en egen struktur”. I svenska städer med sådana avsikter borde det synas på ett så tydligt och enhetligt sätt i utformningen så att även en gäst från en annan ort kan förstå språket. Det är ju meningslöst att ha lagar om cykelbanor om folk inte kan känna igen en cykelbana.

Cykelfält
Cykelfält berörs inte i motionen, troligen för att det redan är tydligt i VMF (vägmärkesförordningen) hur cykelfält ska markeras. I grunden är vägmarkeringar ett tydligt sätt att anvisa plats för trafikanter, och de ligger mycket mer i trafikantens blickfält än skyltar.

Ett problem är att markeringar kan vara slitna eller dolda av snö eller annat. Det är något som gäller all vägmarkering. Man skulle möjligen kunna ställa krav på en minsta synlighet vid barmark för markering av cykelfält. Det kan höja säkerheten.

Ett annat problem är att breda cykelfält lätt kan förväxlas med bilkörfält. Det skulle kunna finnas krav på utformningen för att förhindra förväxling, t.ex. att breda fält måste ha speciell ytfärg, ha många cykelsymboler eller kanske indelas i flera smalare cykelfält intill varandra. För bilar är flera parallella fält vardagsmat.

Ett tredje problem är om cykelfält leds över körbanan på ett oväntat sätt. Cyklistbloggen visar ett skräckexempel på det i Sveriges farligaste cykelfält. Se och häpna!

Enhetlighet kan bromsa utveckling
I mitt översiktliga schema Människa, utformning, norm indikerade jag bl.a. att krav på enhetlighet i utformningen har både för- och nackdelar.

Fördelar är att man kan känna igen utformningsgestalter och ta med sig förståelse och erfarenheter från en plats till andra platser av samma typ. Enhetlighet minskar också risken för att man blir vilseledd av förrädisk likhet med andra platser där samma formelement har en annan funktion. Med det i ryggen kan man alltså med säkerhet säga ”Nej, det här kan inte vara en cykelpassage, för de har alltid xxx och yyy. Detta måste självklart vara en genomgående cykelbana, för det är bara de som har zzz”. Med tillräcklig enhetlighet blir man snart duktig på att läsa och förstå infrastrukturen även på okända platser.

Nackdelen med enhetlighet är att ingen kan testa nya idéer om allt är standardiserat. Ska man införa något nytt måste alla vänta på att alla andra engagerar sig, kommer fram till samma sak och formulerar det som en gemensam överenskommelse. Det är baksidan av all standardisering.

Värst av allt är dock godtycke – när en enskild utformare slarvar med viktiga uttrycksmedel och använder dem i olika syften på olika platser inom ett och samma område, t.ex. i en kommun. Det är att frånta dessa uttrycksmedel sin uttryckskraft, att göra dem meningslösa. Det lär folk att bortse från dem för att slippa bli lurade. Sådana utformare sågar av sin egen gren, målar in sig i ett hörn eller vad man nu vill kalla det.

Vissa grundläggande uttrycksmedel borde därför alltid vara enhetliga, men vissa andra borde förbli fria eller ges alternativ i den gemensamma överenskommelsen.