Vad säger en heldragen vit linje? Och vad betyder en övergång från plattor till asfalt? Dominerar det ena uttrycket över det andra? Utgör alla övergångar mellan olika material gräns mellan trafikslag, eller behövs tydligare ledtrådar än så i komplexa miljöer?
Från mässvimmel till trafikhänsyn
Låt oss titta på detta exempel i Göteborgs trafikmiljö:
Vad besökare från Svenska Mässan ser när de ska gå över Korsvägen in mot centrum.
När man går ut från Svenska Mässans huvudentré hamnar man på en rätt stor plattlagd yta. Det är utmärkt, för då kan man vänja sig vid ljuset, orientera sig och ta sikte på vart man vill gå. Den skyddade ytan kantas av stora blomlådor. Utanför finns en gångbana, sedan en cykelbana, en körbana och ännu längre ut ett kollektivtrafikområde med hållplatser.
Med huvudet fullt av mässans intryck, och kanske i samtal med vänner, styr många sina steg rakt fram i bildens riktning. Det finns en målad cykelsymbol bortom den korsande körbanan, men med gåendets låga fart och i konkurrens med andra intryck har man ingen intuitiv drift av att syna detaljer så långt bort. Vägen verkar fri rakt fram, och det nöjer sig oftast vår autopilot med som underlag för sitt val av väg.
Stora ljudliga fordon kan lätt stjäla uppmärksamhet. I bilden närmar sig en stor hajtandad buss. Den ser man mycket bättre än hur ytan hitom är fördelad.
Men är den närmaste asfaltytan gångbana och ytan på andra sidan linjen cykelbana? Eller är båda cykelbana? Den som har fokus på trafiklösningen och misstänker att så kan vara fallet kan titta åt sidorna. Där, utanför bild och bakom de stora blomlådorna, finns förklarande cykelsymboler. Frågan är bara hur många gående från mässan som ifrågasätter autopilotens spontana vägval.
För att pinga medvetandet behövs antingen tydlig utformning eller så mycket cykeltrafik så att ytornas funktion blir uppenbara även i det perspektiv som den gående råkar ha. Annars kan man tro att enstaka cyklister som kommer kör i fel bana. I bilden ovan är den vita linjen nämligen inte en skiljelinje utan en mittlinje på cykelbanan. Skiljelinjen mot gångbanan är den diskretare gränsen mellan plattor och asfalt. Ändå är det asfalt för gående på hela resten av gångstråket över Korsvägen, så det vore inte konstigt om även första delen efter plattorna var gångbana.
Perspektivets betydelse
Perspektivet har stor betydelse för hur man tolkar trafikmiljön. De som går eller cyklar längs g|c-banan har säkert passerat en eller flera cykelsymboler och ser banorna i hela deras längd med mestadels streckad mittlinje på cykelbanan. Då blir allt självklart och man tar för givet att det fortsätter likadant tills något tydligt markerar att det ändras. Sammanhanget förklarar då att det är materialskillnad som utgör gräns mellan gång och cykel. Att den uppbrutna mittlinjen tillfälligt övergår i heldraget förändrar inte intrycket.
Men de som kommer in från ett annat håll (som Galenskaparna sjunger) har inte fått denna pedagogiska introduktion. De behöver något som tydliggör att denna materialskarv inte är som alla andra de kan ha passerat och som ofta bara är estetiska. Här händer något som man måste uppmärksamma för att kunna träda in i ett samspel. Smekmånaden är över. Nu gäller trafikregler.
Två liknande exempel inom 800 m
En halvt separerad gc-bana tvärs över Heden. Är närmaste cykelriktningen superbred?
Cyklister på cykelbanan över Heden störs nog inte av att banans gräns ”hitåt” plötsligt upphör på en ca 100 m lång sträcka längs en byggnad. De upplever det nog som självklart att bredden ska anses vara samma som före och efter detta gränslösa parti, eftersom de blickar längs en pedagogisk siktlinje.
Men de som kliver ut från affärerna får den vy som bilden ovan visar. Vill vi att de bara ska gå rätt ut i tron att det är en ren gångyta ända fram till linjen? Eller borde gående alltid vara oroliga för att de var som helst omärkligt kan hamna rätt ut i en cykelbana och därför hela tiden behöver spana aktivt efter alla ledtrådar?
Tydlighet för alla är bra. Samma otydlighet för alla kan möjligen vara bra om det får alla att se sig om noga. Men tydlighet för cykel i kombination med falsk tydlighet för gående är nog den sämsta strategin. Det skapar bara dåligt samspel och obehagliga överraskningar som blir en grund för irritation och polarisering.
Favorit i repris: Valhallagatan vid Burgårdens gymnasium.
På Valhallavägen tror nog många gående att cykelbanan går till vänster om den vita linjen. Men då skulle cyklister hamna rätt in i en jättestor blå skylt med stolpe längre fram! Det behövs verkligen en tydligare avgränsning av cykelbanans högra sida som kan konkurrera med den vita linjen till vänster. Och varför finns det inte ens cykelsymboler i banan? Cyklister förstår visserligen ändå, eftersom de blivit tydligt inledda av tidigare utformning. Men gående som ansluter från alla möjliga håll får ingen ledtråd som kan tillrättavisa den tydliga vita linjen. Enbart blek materialskarv är alldeles för tamt.
Mellan oreglerad gång/vistelseyta och reglerad – ja t.o.m. separerad – trafikyta borde det finnas en tillräckligt tydlig gräns för alla som ”kommer in från ett annat håll”. Det kan leda till ögonkontakt, samspel, hänsyn och glädje istället för överrumpling, försvarsreaktioner och sura insändare.
Galenskaparna och After Shave får sammanfatta
i sitt klarsynta nummer Överraskningarnas man:
…
Överraskningarnas man
Dyker aldrig upp där man har kontroll
Överraskningarnas man
Dyker alltid upp från ett annat håll
…
Så om vi nu ska få till’et
Så får vi nog skärpa snillet
Så vi får igång en liten kommunikation
Ja ja ja jaaaa!
…