I större städer är det vanligt att utformaren separerar cykeltrafik från gående längs viktiga stråk, men lägger banorna intill varandra på samma nivå.
En sådan separering ger gående ökad trygghet och cyklister bättre framkomlighet än en oseparerad yta. Det ger oss i princip också möjlighet att låna varandras utrymmen när den andres är ledigt. Men det är egentligen inte tillåtet. Lagen säger att cyklister och gående inte får använda varandras banor om de har egna. Man skulle önska att det kunde tolkas om till att lån är ok bara man ser till att inte vara till olägenhet för den trafik som banan är avsedd för. Om lagens mening är viktigare än dess bokstav borde en sådan tolkning av TrF 7 kap vara möjlig. Men den som lånar tar i så fall också på sig ett ansvar att visa hänsyn.
Ett gott samspel sprider glädje, ökar säkerheten och gör att stadens begränsade ytor utnyttjas bättre. Tyvärr fungerar det inte alltid särskilt bra när vi lånar varandras ytor. De flesta problemen uppstår när gående lånar cykelbanan. Varför?
– Jag förstod inte att det var en cykelbana
Den här killen går faktiskt i cykelbanan.
Två av de tre tjejerna går i cykelbanan.
I båda bilderna syns vita linjer, så det är nog klart för de flesta att det finns en cykelbana. Men gränsen mot gångbanan saknar linje. Där har utformaren på en del av sträckan plötsligt bytt språk och använder bara olika ytmaterial. Det är otydligt eftersom det finns massor av ytskarvar i stan som inte betyder något. I vänstra bilden finns t.ex. en skarv mitt i ena cykelfilen och flera materialskarvar på gångbanans högra sida.
På platserna ovan kan gående lätt få uppfattningen att gångbanan går fram till den vita linjen. Man kan inte begära att de ska lägga så mycket koncentration på detektering av gångbanans gräns som denna utformning kräver. Att sådan utformning får konsekvenser visar min mätning i Ett vitt streck gör skillnad.
– Jag märkte inte att jag råkade komma över på cykelbanan
Ett socialt sammanhang absorberar.
Genare väg och slätare yta kan förföra.
Här är utformningen tydlig, men andra krafter tar över uppmärksamheten. Problemet är ganska litet om cyklarna kommer tätt, för då påminns vi hela tiden om deras existens. Risken att någon ska störas är förstås också liten om det väldigt sällan kommer någon cykel. Men mellan dessa extremer orsakar vi lätt situationer där cyklisterna tvingas göra något åt vår oaktsamhet.
– Jag valde cykelbanan medvetet men märkte inte att det kom cyklar
Om det skulle komma en cykel kan jag alltid gå upp på trottoaren …
I vår värld med bullrande biltrafik litar vi omedvetet på att öronen ska väcka vår uppmärksamhet i tid. Men cyklar låter inte, vilket gör att upphinnande cyklister ofta upplevs komma från ingenstans. Vi går också betydligt långsammare än cyklarna. På 30 sekunder avverkar en maklig cyklist runt hundra meter, och de snabba hinner mer än det dubbla. Även om vi såg oss om noga innan vi gick ut på cykelbanan, är den blicken inget värd 15 sekunder senare.
– Utformaren lurade in mig på cykelbanan
Trottoarens stenremsor leder till frontalkrock.
Gångfartsgatan för oss för långt ut.
När vi går kan vi stanna eller byta riktning på ett enda steg. Därför har vi inget behov av någon noggrannare framförhållning för vårt vägval på gångbanan. Vi tänker hellre på annat och låter oss ledas av de intryck som når oss omedvetet. Men då blir vi lätt lurade av förrädiska utformningar som på bilderna ovan, trots att cykelbanan är väl markerad.
På ett gångfartsområden får gående befolka hela gatan. I högra bilden leder den rakt ut på en lockande bred och slät yta som inte är bilväg. Alternativet som bjuds är en smal, ojämn och belamrad trottoar bakom en kant. Då krävs det ett medvetet engagemang för att styra stegen in på trottoaren.
– Jag anser att jag har rätt till cykelbanan
Anser man att cykelbanan inte är till för cyklar i första hand, utan att cyklister bara ska släppas fram i den mån de plingar och gående väljer att ge dem plats, så är man i konflikt åtminstone med lagen och med utformaren som investerat i separata banor för gående och cyklister.
Cyklisterna
Cyklister kan också orsaka motsvarande problem vid lån av intilliggande gångbana. Det finns dock en del skillnader.
Cyklister och bilförare behöver mer framförhållning eftersom de inte kan stoppa och byta riktning på ett enda steg. De måste klara möten med andra snabba trafikanter och undvika vägar som leder till trappor och andra hinder. Därför är de i allmänhet mer uppmärksamma på vägen och trafiken ett gott stycke framåt.
Cyklister samtalar sällan medan de färdas, vilket gör deras uppmärksamhet mera ostörd. De få som trots allt cyklar i bredd och samtalar, eller som pratar i mobil, uppvisar en betydligt sämre trafikmedvetenhet.
En vanlig orsak till problem är att man inte lägger märke till upphinnande trafik och därför inte samarbetar med den. En gående som kommer in på cykelbanan hamnar typiskt i vägen för upphinnande cyklar. Cyklister är också dåliga på att se sig om, men eftersom de har högre fart finns inga upphinnande gående som kan drabbas av det.
Pingback: Kollisionsstaden | Simon Hasselblom