Övergångsställen är farliga

Trafikforskaren Lars Ekman visade i en uppseendeväckande rapport 1997 att fotgängare som korsar gatan på ett övergångsställe löper ungefär dubbelt så stor risk att skadas i en trafikolycka som de som korsar gatan på andra platser. Det inkluderade både signalreglerade och obevakade övergångsställen. Hans underrubriker är talande:

– De flesta fotgängare korsar gatan vid övergångsstället.
– De flesta olyckor sker på markerat övergångsställe.
– Risken för en enskild fotgängare är mindre där det inte finns övergångsställe.
– Risken är störst för barn och äldre.
– Risken är mindre där det finns refug.

Visst utmanar det vår intuitiva uppfattning. Ska man alltså ta bort alla övergångsställen? Till viss del har det faktiskt gjorts som konsekvens av Ekmans rapport, ofta tvärt emot en oförstående allmänhets vilja. Stockholms stad har låtit WSP borra djupare i frågan och publicerade rapporten Trafiksäkerhet vid övergångsställen 2008 (död länk 2020, men Stockholms Stad kan kanske skaka fram rapporten). Här följer ett kondensat av deras sammanfattning från sid 34-36:

Fotgängare som korsar gatan på övergångsställe löper större risk än fotgängare som korsar i andra punkter. Den troligaste förklaringen är att övergångsstället invaggar fotgängarna i falsk trygghet: fotgängarna känner sig säkra på att bilisterna ska lämna företräde i högre grad än vad de faktiskt gör.

Väjningsregeln [zebralagen, införd år 2000] tycks inte alls ha bidragit till ökad trafiksäkerhet för fotgängare som korsar körbanan. Men bilisternas beteende att släppa fram gående på övergångsställen har ökat från 20% till 50-60%.

Ett bra övergångsställe ska antingen vara hastighetsdämpat med  gupp/avsmalning/sidoförskjutning eller signalreglerat där gående inte blandas med svängande trafik. Det ska också vara rätt placerat med hänsyn till var fotgängare vanligtvis korsar gatan.

Även om gående har grön gubbe bör de vara lika försiktiga som när de går över där det inte finns något övergångsställe alls.

Funderingar

Övergångsställe eller inte – det är frågan.

Min tillfredsställelse har svårt att infinna sig. Jag vrider och vänder på det för att smälta att ett vägavsnitt blir dubbelt så riskabelt bara genom att utses till övergångsställe. Här är några delvis desperata försök att göra det mer tänkbart:

1. Längs en väg är den överväldigande delen inte ett övergångsställe. Man kan gå på ena sidan medan man inväntar en lämplig lucka i trafiken. Men ett övergångsställe ligger där det ligger, så man går snarare över när man kommit dit än när trafiken är som allra lämpligast.

2. På sträcka kör bilarna visserligen fortare, men trafikkomplexiteten är mycket lägre. Bilisten behöver i princip bara se rakt fram för att upptäcka mig, och jag har bara två självklara håll att bevaka.

3. Det är oftast de mest lättrörliga och observanta fotgängarna, ”experterna”, som vågar korsa gatan på andra ställen än övergångsställen. Med färre övergångsställen kanske övriga gående (barn, äldre, rörelsehindrade) inte vågar sig ut lika ofta. Då ökar andelen ”experter” vilket kanske kan minska olycksrisken.

4. Precis som man kan få folk att stirra upp mot ett hustak genom att själv ställa sig och glo, kan man nog få folk att gå över på ett övergångsställe utan att se sig för genom att själv gå. Det utlöser liksom en liten lavin. Men kanske har den första inte sett sig för heller. Ju fler som bara följer med någon annan, desto större risk att någon råkar illa ut. Speciellt farligt är det om de som följer inte insåg att marginalen var liten och att det krävdes snabbhet för att hinna över.

5. Många övergångsställen ligger vid korsningar. Där är gaturummet mer komplext, trafik kommer från flera håll, det blir fler filer, bilar skockas och skymmer både varandra och gående. Men även ljudbilden är mer komplex. Vi litar nog omedvetet på ljud mer än vi vill tro. Om ljuden rörs ihop till ett intetsägande allmänbuller ger det oss knappt någon vägledning, och vårt medvetande blir då inte tydligt varnat.

6. De som vill gå över på övergångsställen har också siktet inställt på dem. När de hittar ett, kan det tro att övergångsstället måste vara lika iögonfallande för bilisterna. Men en bilists uppmärksamhet kan vara fångad av helt andra saker i trafiken, eller av en gående på andra sidan som väljer att inte gå över.

Jag är medveten om att det finns ett antal faktorer som drar åt andra hållet också, men de skulle bara göra Ekmans resultat ännu mer häpnadsväckande. Hur som helst – vi vet alla att det är mänskligt att fela, så att våga gå över vägar utan att se sig för måste förr eller senare leda till en nitlott. Jag håller helt med Stockholms stad om att man som gående måste vara lika försiktig på övergångsställen som på alla andra ställen. Det måste vara en mental brist att vår självbevarelsedrift kan kollras bort av några futtiga vita ränder.