Ja, när är man trafikant? Är det en roll som kommer och går så ofta så att man inte kan hålla reda på när man har den under en tur i stan?
Vår förordning om vägtrafikdefinitioner ger besked. Alla som färdas eller annars uppehåller sig på en väg är trafikanter, oavsett om de är bilister, cyklister eller gående. Cykelleder räkans som väg. Även gångbanor räknas, om de ligger invid en väg.
När man är trafikant har man ett ansvar att delta i trafikens samspel, och trafikförordningen anger hur det ska gå till. Lustigt nog säger definitionerna att gående är trafikanter även när de håller sig på trottoarer och en del rena gångbanor. Varför? Det finns ju inga trafikregler för rena gångområden, och det behövs inte heller. Där får man myllra omkring lika fritt som i gallerior, skolkorridorer eller hemma i lägenheten.
Men så fort fotgängare ska ta sig över en gata, eller låna en bit av cykelbanan, blir de trafikanter med ansvar. Det är ett problem att man som gående oupphörligen tvingas gå in i och ut ur rollen som ansvarig trafikant medan man rör sig i staden. Det är lätt att medvetandet inte hänger med i detta ständiga rollbyte, och att man därför brister på de platser där man plötsligt har ett ansvar.
Problemet förstärks av att bilister och cyklister har en mera varaktig ansvarsroll och därför kanske inte alltid är beredda på att gående kan missa sin del. Fordon har bromssträcka och vändradie. Därför känner förare automatiskt att de behöver framförhållning. Men gående kan stoppa eller svänga i rät vinkel på ett enda steg, så de kan komma väldigt nära varandra innan de känner behov att bry sig. När man går får man alltså inte sin framförhållning gratis.
Kort sagt uppstår problem på grund av att lagmakt och fordonsförare förväntar sig samspel där trafikslagen blandas, men gående är inte alltid där mentalt. Jag säger inte att de är de enda som kan vara frånvarande i trafiken, men det är en annan historia.
Det som utformaren kan göra är att skapa så tydliga miljöer som möjligt. Är detta en yta med eller utan trafikansvar? Ingen ska någonsin behöva tveka. Om den gående spontant känner på sig när hon eller han är på väg in i områden som kräver trafikansvar, blir det mer samverkan och säkrare trafik.
Sedan tror jag också att det är bra om gränserna inte är för många, speciellt inte där fordonstrafiken är så gles så att trafikansvar känns omotiverat för de gående. Gångfartsområden kan skapa större sammanhängande frizoner trots att de inte utesluter fordonstrafik helt.
Tillägg 30/8 2012
Den 28 augusti 2012 kunde man läsa ett flammande inlägg Blanda inte cyklism och gångtrafik på Tomas Rudins blogg, skrivet av journalisten, f.d. vd:n på Sverige Radio mm Kerstin Brunnberg. Hon har gett mig tillstånd att här citera ett stycke som jag tycker passar mycket bra in på mitt artikelämne. Kerstin skriver:
På andra ställen har man fått den ”goda” idén att blanda gående och cyklister. Som gående har man rätten menar jag att gå och flanera precis som man vill – att slippa stirra ner i marken efter ett vitt streck eller en cykel som märker ut var cykelbanan är (som dessutom inte syns när det är snö), att gå om nån utan att visa tecken med armen, plötsligt stanna eller låta sina barn röra sig fritt och t o m låta hundens koppel sträckas ut, utan att en cyklist ska fastna i det. Det är s a s gåendets karaktäristika. Att blanda gång och cykeltrafik är som gjort för att skapa riktigt hopplösa konflikter. Vem skulle komma på idén att fotgängarna skulle gå på gatan där bilarna kör, med ett litet vitt streck emellan. Ingen!
Hur svårt det kan bli när man inte ens har ett vitt streck emellan behandlas i min Ett vitt streck gör skillnad. Att vi ofta agerar mer omedvetet än vi tror i trafiken tar jag upp i Omedvetna val, och att vi har luriga kognitiva brister som utformningen måste förhålla sig till beskrivs i Har vi koll?. I texten Struntar cyklister i zebralagen? framgår att cyklister inte alltid respekterar gåendes frizoner.