På en del ställen i Göteborg laborerar utformarna med lösningar som nästan, men inte riktigt, är ett övergångsställe, en genomgående trottoar eller ett gångfartsområde. I sådana speciallösningar är det svårt att läsa ut vilka lagar som ska gälla. Det förvirrar trafikanterna och ger dem motstridiga förväntningar på varandra.
En konkret upplevelse
För ett par dar sedan cyklade jag i cykelfilen genom Kungsportsplatsens hållplats. Ingen buss stod inne. Två fotgängare var på väg att korsa min väg utan att se mig, så jag saktade in. De klev ner i gatan men sedan stannade både de och jag. Utan att sätta ner foten kunde jag då börja cykla igen. Men när jag passerade, höjde en av fotgängarna irriterat rösten.
Cykelfilen genom Kungsportsplatsens hållplats. Cykelsymbolen och den vita linjen är svårt nedsmutsade. Vid staketets slut ville två gående korsa min väg.
Den dialog som följde minns jag inte exakt, men ungefär så här lät det:
– Varför släpper du inte fram gående på övergångsstället?
– Jag stannar för gående vid övergångsställen, men detta är inget övergångsställe. Här har gående inget företräde.
– Inget övergångsställe?? Det är du nog ensam om att tro.
– Övergångsställen måste ha zebraränder. Det råder så speciella regler vid övergångsställen så det måste vara tydligt för alla var de är. Hade de gjort övergångsställe här, så skulle bussarna tvingas släppa förbi gående hela tiden och aldrig kunna köra iväg. Det har man nog velat undvika.
– Då tycker du väl inte heller att det där är ett övergångsställe, sa han misstroget och pekade på trottoaren som korsar den anslutande Östra Larmgatan.
Samma plats men annan vinkel. Den anslutande Östra Larmgatan kommer fram bakom den blå stolpen som pekar ut en cykelled längs den gatan. Fotgängarna i bilden går på den trottoar som mannen syftade på.
– Nej, det är inte heller något övergångsställe. Men det är nog en genomgående trottoar, och då måste man ge gående företräde där.
– Och hur ser man det, menar du?
– Trottoarens yta fortsätter obruten tvärs över vägen. Helst ska den vara upphöjd också så att det blir tydligt, men det är tyvärr inte denna.
– Hm. Du tolkar lagen till din egen fördel.
– Lagen ställer krav även på mig. Där vi möttes måste jag vara beredd att stanna om det behövs. Men det gjorde jag ju också innan jag fick möjlighet att fortsätta.
Det kändes som om han sakta ändrade uppfattning från att jag var helt ute i det blå till att det möjligen kunde ligga något i vad jag sa. Kanske. Det var i alla fall bra att vi fick prata igenom saken. Jag vill verkligen inte uppfattas som en hänsynslös egoist. Hur många cyklister får denna stämpel just här utan någon chans att försvara sig?
Varför kan det tolkas som övergångsställe?
Jag kan tänka mig tre skäl:
- Nedsänkta trottoarkanter just där
- Avvikande beläggningsmönster på körbanan just där
- Dessa arrangemang ligger i linje med den fortsatta trottoaren
När man tittar på utformningen från de gåendes håll tycks den viska inställsamt ”Det här är typ ett övergångsställe”. Men för trafikanter längs körbanan ger den inte alls något sådant budskap, se första bilden. Lösningen skapar alltså motsättningar istället för samspel. Det är tur att fordon inte kör med hög hastighet här, för då skulle det nog ha lett till olyckor.
Vid Valand har samma utformningstrick drivits ännu ett steg. Där har man lagt färgade plattor som ett slags röd matta tvärs över den nedsänkta cykelbanan. Förmodligen gör det att ännu fler gående förväxlar utformingen med ett övergångsställe. Det tränar dem att tro att ett övergångsställe kan se ut lite hur som helst. Men det är inte lagens uppfattning.
Jag föreslår att utformarna blir tydligare med vilket av lagens alternativ som ska gälla. De luddiga mellanvarianter som finns idag skapar bara förvirring. Antingen prioriterar man gående och målar dit zebralinjer, eller så erkänner man att det inte är ett övergångsställe och avstyr misstolkningar. Försök inte åstadkomma både och. Varför inte måla en cykelsymbol just där? Det är ett enkelt sätt om man vill visa gående att det inte är ett regelrätt övergångsställe och att man behöver samspela med cyklisterna. Att flytta en befintlig cykelsymbol ett par meter gör ingen skillnad för cyklisterna, men det gör i ett slag upplysningen tillgänglig även för gående. Då blir det äntligen ett spel med öppna kort.
Varför är trottoaren inte upphöjd?
Trottoaren med Göteborgs typiska stenremsor går som ett band över Östra Larmgatan. I motljus syns det bra, eftersom stenremsornas skuggade kant ger en bra kontrast som på bilden nedan. Men i annan belysning syns det mycket sämre, se bilderna ovan.
Vy inifrån Östra Larmgatan. Här ser man hur göteborgstrottoarens typiska stenremsor kastar skuggor i motljus.
Den anslutande gatan ser onekligen ut som ett gångfartsområde med sin gatsten och de låga kantstenarna. Då finns det ingen anledning att höja upp den del som föreställer genomgående trottoar. Det är samma hänsynskrav för fordonsförare oavsett om de korsar en trottoar eller kör på ett gångfartsområde. Antydan om trottoar är i så fall rent kosmetisk och skissar bara en sorts huvudriktning för gående mellan Götaplatsen och Gustaf Adolfs torg i stans absoluta centrum.
Det är bara det att gatan inte är något gångfartsområde utan en vanlig stadsgata! Varför har man gjort så? Det blir nästa fråga. Men om det faktiskt inte ska vara gångfartsområde, så borde trottoaren höjas upp. Hur ska det annars bli tydligt för fordonen vad som gäller här?
Varför är den anslutande gatan inte ett gångfartsområde?
Lite längre österut är Östra Larmgatan verkligen ett gångfartsområde. Där stämmer gatans utformning väl med de spontana förväntningarna på hur den ska fungera. Gående sätts i första rummet och kan vimla precis lika mycket där som på torget intill med det stora caféet och statyn Kopparmärra.
Gångfartsområdet tar plötsligt slut vid den blå skylten, men det låtsas utformningen inte om.
Men ett kvarter från Kungsportsplatsen står en blå skylt som markerar att gatans sista del är en vanlig stadsgata trots att utformningen är nästan identisk. Hur ska gående från torget kunna se skillnaden? I den vinkeln ser de inte ens skylten! Hela ansvaret att informera dem vilar då på utformningen. Enligt lagen har gående helt olika roller på de två delarna. På gångfartsområdet är de kung, men stadsgatan ska de undvika. De får inte gå på den eftersom det finns gångytor intill, och de får korsa den endast om det kan ske ”utan fara eller olägenhet för trafiken”. Det är en väldig skillnad som denna utformning förringar.
En utformning som smusslar bort en så stor skillnad i ansvar förmedlar egentligen att lagens olika krav på samspel inte är viktiga. Det är vad trafikanterna får med sig härifrån på sin fortsatta färd i staden.
Den vita taxin i bilden har just kört upp för en upphöjning av det slag som man kan förvänta sig när man ska köra in på ett gångfartsområde. Det stämmer bra för fordon som svänger höger, alltså mot kameran, förbi skylten. Men taxin svänger vänster till den del av gatan som fortsätter att vara stadsgata. Vad tror ungdomarna längre fram att de går på?
Jag föreslår att gatan klassas om till gångfartsområde hela vägen. Det är ju ändå vad utformningen påstår mellan raderna. Då behöver inte den korsande trottoaren höjas upp.
Slutsats
Undvik tvetydiga look-alike-lösningar. Blanda inte bort korten för trafikanterna så att deras klarsyn förvirras. Visa dem istället att trafikutformning utgår från ett litet antal grundläggande gestalter som man kan lita på och lära sig känna igen med ryggmärgen. Då kommer varje ny plats de passerar att stärka deras förmåga att känna igen dessa gestalter och att kunna göra rätt i dem rent intuitivt, utan mental ansträngning.
På Kungsportsplatsens hållplats föreslår jag att cykelsymboler i gatan placeras synliga för gående som påminnelse att ”övergångsställena” inte är några övergångsställen. Jag föreslår också att Larmgatorna på båda sidor om Kungsportsplatsen får bli riktiga gångfartsområden och inte bara se ut som det.
Vårda gestalterna så att de laddas med mening och går att lita på!
+1!
Bra genomgång!
Jag har sagt det förr och jag säger det igen – tjänstemän ansvariga för cykeltrafiken borde regelbundet tvingas cykla kors och tvärs igenom staden. Antagligen skulle de märka en massa konstigheter längs avenyn och tillhörande hamngata. Kanske skulle man rent av notera att sträckan från Storan vidare över nya allékorsningarna är en komplett katastrof?
Intressant!
I min senaste film från i helgen, så finns det flera sekvenser från Kungsportsplatsen och det område som du nämner ovan.
Du nämnde även den röda beläggningen på cykelbanan vid Valand. Många brukar gå över där utan att se sig för. Jag har alltid koll på det. Vid något tillfälle höll en kvinna på att kliva ut och jag var beredd att bromsa. Men hon vände blicken precis mot mig innan hon tog första klivet ut och stannade upp och lät mig passera. Två kvinnor som kom från andra sidan av cykelbanan sa något i stilen ”vansinnigt” eller ”iditoti” (har glömt exakt) och syftade med stor sannolikhet på att jag inte hade låtit dem passera över ”låtsasövergångsstället”. Om jag inte minns fel, så filmade jag det nog med min filmkamera på cykelstyret.
Det var en synnerligen bra timing du har, så sent som i lördags en insändare i GP där en fotgängare ondgjorde sig över en cyklist som inte hade stannat för fotgängare och dessutom betett sig illa. Det avslutas med att fotgängarna hade ”grön gubbe” och därmed företräde. Det skall ha skett mellan Järntorget och Olof Palmes plats. Där finns två på varandra följande bevakade övergångsställen med cykelbana mellan. Över cykelbanan däremot finns inget övergångsställe. Problemet är att om sådana insändare får stå oemotsagda så tror folk att cyklisten cyklade mot rött (i annat fall kan inte fotgängarna haft grön gubbe gentemot cyklisten) och var hänsynslös när egentligen insändaren var hänsynslös.
Tack för era uppmuntrande kommentarer!
@Krister: Att få godkänt från en som varit cykelansvarig på Trafikkontoret i Stockholm i många år har stor betydelse både för mig och för budskapet.
@Johan: Jag vill tro att det finns personer engagerade i cykelfrågor på TK som faktiskt cyklar själva en hel del. Lars-Erik Lundin, projektledare investeringar cykel, skrev t.ex. till mig angående Grisgård eller cykelbana:
”Undertecknad som sedan länge pendlingscyklar på liknande ’grusade’ gc-banor förstår era synpunkter …”.
Men det finns intressen inom kommunen med andra ideal än Trafikkontorets cykelansvariga – inom andra delar av Trafikkontoret, på Stadsbyggnad, kommunledning mm. Ibland kanske de bara håller upp cykelansvarig som en sköld framför sig själva. Krister Isaksson vet nog en hel del om hur spelet bakom kulisserna kan vara.
@Gbgcyklaren: Tänk så mycket ilska som beror på missförstånd och att vi så sällan får chans att reda ut det. Det handlar egentligen inte om vem som gjort rätt utan om det uppfattas att man beaktat den andre på ett rimligt sätt eller verkat nonchalant. Problemet kan bara lösas med samtal, men det är svårt när utgångsläget är adrenalin, anklagelse och försvarsposition. Därför är jag så glad att den man jag mötte tillät dialog.
@Håkan: Jag såg insändaren och skickade också in ett svar samma dag. Så om det inte blir bemött så kan man i alla fall inte skylla på mig.
Oj, nu blev jag smickrad o samtidigt nervös över att placeras högt upp på pedistalen, fallet blir tungt…
Ang. spelet bakom kulisserna så är det väl som i alla stora organisationer, det förekommer maktspel, motsättningar, olika viljor, svag/otydlig styrning, människor som mer eller mindre skiter i sina uppgifter, ekonomisk begränsningar osv osv.
Min erfarenhet från denna typ av platser/lösningar är att många gånger går form före funktion. Här lyckas inte arkitekter/landskapsarkitekter göra balanserade lösningar där både form och funktion kan förenas. Dessa yrkesgrupper har många gånger en starkare ställning/mandat än ex.vis trafikplanerare/cykelansvarig när det kommer till denna typ av platser.
Det du beskriver stämmer ju perfekt med fortsättningen i Lars-Erik Lundins brev:
”Det kan också nämnas att det tog mer än 10 år efter vårt önskemål om asfaltering av gc-banorna i Vasagatan och Nya Allén innan kommunens kulturvårdare tillät att vi asfalterade dem”.
Jag anmäler avvikande åsikt. Det är ganska charmigt med shared space/delat utrymme på Kungsportsplatsen. Fotgängarna skulle inte respektera cykelbanan här ändå, för de vill springa till bussen. Likadant vid Valand.
Se det positiva: med otydliga regler får alla göra lite som de vill. De flesta är trevliga och vill inte bråka, så om man bara läser av de andra lite, så brukar man kunna passera det här nålsögat ganska smidigt och effektivt. Att ta ögonkontakt kan ibland fungera bra. Att någon känner sig aggressiv eller har en dålig dag brukar jag låta rinna av.
Avvikande åsikt är en viktig förutsättning för att man ska kunna se något i annat ljus än sitt eget.
Gångfartsområde kan vara en form av shared space. Det har vi inte på Kungsportsplatsen vid ”övergångsstället”. En annan form kan vara en yta som riktar sig mot alla på lika villkor. Det har vi inte heller. Istället har vi en utformning som kanaliserar cyklar, bilar, bussar, spårvagnar och gående på skilda sätt. Biltrafik enkelriktas och får inte korsa spåren. Ytan är alltså alldeles full av styrningar. Den är väldigt delad, men i betydelsen uppdelad snarare än ”shared”. En utformning som vill så mycket själv hämmar budskapet att man i första hand ska vara medvetna om, ta ögonkontakt med och läsa av varandra.
I hjärtat av Norrköping intill den brusande strömmen finns Skvallertorget. Att komma dit är som att kliva upp på en stor persisk matta. Den har ett mönster som inte alls försöker dirigera trafikströmmar. Varifrån man än kommer och vilket trafikslag man än tillhör, inser man att här är en plats utan styrningar, så här får man söka varandras samförstånd och själv hitta bästa vägen dit man ska.
Går det att förverkliga på Kungsportsplatsen? Inte på själva hållplatsen förstås, men kanske på området från ”övergångsstället” till där husfasaderna tar vid på bägge sidorna av Östra hamngatan.
Jag tror att det finns ett annat fel. De som upphandlar talar inte om för de som utför varför en uppgift ska ske, bara att. Låt mig ta ett exempel som är aktuellt just nu, nämligen gatusopning. De som sopar är duktiga på att köra ”sopbil” och att ta upp grus men finns det ett fokus på slutkunden. Är man noggran med att ta upp grus närmast trottoaren dit cyklisterna hänvisas när vägbanan är lite bred eller glöms den remsa som man cyklar på bort? Likadant när man bygger. Dessutom borde all infrastruktur prövas efter avslutat arbete, lämpligtvis av cyklist, person i rullstol, barnvagnskörare och rullatoranvändare för att se om det blev som det var tänkt.
Antagligen är skyltningen av Östra Larmgatan en fråga om att styra biltrafiken. Östra Hamngatan är avstängd för bilar vid hållplatsen, så de får köra en omledning runt kvarteret. Dessutom anses det nog önskvärt att inte fler bilister än nödvändigt svänger höger på Östra Larmgatan. Att skylta den som gångfartsgata österut men inte västerut medför troligen att fler väljer att köra åt vänster. Gatans utformning är nog mer en estetisk fråga och har kanske ändrats i relativt sen tid. Utformarna vill nog att det skall funka som (typ) gångfartsområde, men trafikteknikerna vill (kan?) inte ändra skyltningen, eller nåt sånt.
Det tror jag också – Look-alike gångfartsområde fast ändå inte. Jag tycker inte det är bra med lösningar som ser ut som en sak men som är något annat. Det blir alltför lätt att olika personer tolkar det olika och att samspelet därmed blir dåligt. Förtroendet för utformaren sjunker. Djungelns lag sätts före Sveriges.
En skön konst är att utforma intuitivt men i samklang med juridiken. Då kan även ett barn lära sig. De är ju ofta väldigt logiska. Det borde vi inte bryta ner med motsägelser.