Den 13 augusti fanns artikeln Cyklister är en fara för sig själva och för andra i G-P. Den handlade om Göteborgs cyklister sedda ur cykelpolisens ögon. Det är lätt att läsa ut saker ur denna artikel som faktiskt inte står där.
Vad som faktiskt står
Artikeln säger inte att cyklister är en större fara för andra trafikanter än vad bilister eller gående är. Läser man slarvigt eller har förutfattade meningar, kanske man ändå tolkar texten så. Man kanske påverkas av att artikeln valt att begränsa sig till just cyklister, och närmare bestämt bara till de ”cyklister som bryter mot trafikregler”.
Har man bara förstått vidden av denna inskränkning, så kan man nog också köpa slutsatsen att just denna utvalda grupp utgör en större fara än vad övriga cyklister eller andra lämpliga urval av trafikanter gör. Alla trafikanter har någon gång brutit mot trafikregler, så om påståendet ska ha någon mening, måste den handla bara om dem som gör det lite för ofta.
När cykelpolisen går till de platser i stan där flest cyklister gör fel, så ”bötfäller cykelpoliserna 10–15 personer i timmen”. Här handlar det alltså inte om hur cyklister är i allmänhet, utan hur några av dem gör på speciellt dåligt fungerande platser.
Ett gnistregn av röda och gröna ljus vid Ullevi. Cyklar har bara grönt när alla delsträckor för gående fått grönt samtidigt.
Den mest omtalade jaktmarken om det är just cyklister man vill åt är vid Ullevi, där gående får grönt till nästa refug medan strömmen av cyklister på Göteborgs enda stomcykelled från öster får vänta. Hur stort cykelflödet är på platsen vet jag inte. De 10–15 cyklister i timmen som gör fel måste sättas i relation till totalen för att vi ska kunna förstå om det är många eller få. Om det dessutom kan sägas vara en fara beror förstås på om det finns andra trafikanter i närheten som påverkas av dessa rödljuskörningar.
Vi kan utgå från att en viss andel av dem som cyklar mot rött verkligen skapar farliga situationer. Därför är rubriken inte fel. Det står inte ”Alla cyklister …” och inte heller ”Många cyklister …” utan bara ”Cyklister är en fara för sig själva och för andra”. Om man t.ex. skriver ”Svenskar ombord på olycksplanet”, så betyder det ju inte att hela Sveriges befolkning var med.
Cyklister bagatelliserar brott
Cykelpolisen Thomas Åsenlöf säger att han har sett en tendens till att bagatellisera brott mot trafikreglerna då man befinner sig på en cykel. Det stämmer bra med trafikpsykologen Sören Nordlunds beskrivning av hur vi människor fungerar (se t.ex. rapporten Styrdoktriner och styrmedel och för reduktion av cyklisters riskbeteenden sid 62).
Vi har en förmåga att ”bli ett med våra verktyg” om de inte är stora och klumpiga. När vi använt en penna tillräckligt länge, tänker vi inte längre att vi manövrerar en tingest, utan den blir som en del av vår kropp. När vi blivit vana cyklister händer samma sak. Cykeln upplevs som en del av kroppen, ungefär som ett par skor. Utan att tänka på det känner vi oss då som gående fast på hjul, inte som manövrerare av ett fordon. Sören Nordlund menar att det leder till att den vane cyklisten får samma upplevelse av regelbefrielse som gående har. Det är alltså inget överlagt försvarsresonemang från cyklistens sida, utan det är så forskare anser att människans hjärna fungerar.
Det betyder inte att cyklister är sämst på att följa lagen, utan bara att verktygseffekten kan göra dem till nästan lika stora fribrytare som gående.
Samhällets motstridiga signaler
Om gående har grönt men cyklister rött, är det förbjudet att cykla men ok att hoppa av och leda cykeln över korsningen. Skillnaden tycks vara hårfin, och cyklisten kanske inte begriper varför man inte få rulla. Man tar ju dubbel plats på bredden när man leder, man behöver längre tid för att komma över, och den smidiga cykeln förvandlas till en åbäkig börda när man måste leda den. Till vilken nytta?
Lagen säger att cykeln är ett fordon. Men det heter att barn gör som vuxna gör, inte som vuxna säger. Det är en fingervisning om hur vi människor reagerar på andra. Trots att lagen säger att cykeln är ungefär som en bil, visar trafikutformningen väldigt tydligt att de två trafikslagen ses som mycket olika och att de ska mötas så lite som möjligt. Och om de möts, ska cykeln normalt vika för bilen. Istället ska cyklar hålla sig intill gående, fast med färre privilegier än de.
Ibland ordnas cykelöverfarten bara som en diffus del av övergångsstället som det är svårt för gående att lägga märke till.
Läget för cyklister är alltså ganska motsägelsefullt. Ibland verkar det som om de behandlas som ett slags mellanbarn som ständigt kommer i kläm mellan ett beundrat storasyskon och ett anarkistiskt lillasyskon.
Är cykeln lika farlig som bilen?
Thomas Åsenlöf säger även att en cykel är rent säkerhetsmässigt likvärdig med en bil. Men här tror jag att det blivit ett missförstånd någonstans. Om vi studerar krockar mellan bilar, cyklar och fotgängare, tror nog ingen att personskadorna i krockar bil-cykel fördelar sig fifty-fifty mellan förarna. Och jämför vi istället krockar bil-gående med cykel-gående, väntar vi oss knappast att cyklar tillfogar gående lika många och allvarliga personskador som bilar. Förmodligen ska uttalandet tolkas som att lagen ger cyklar ungefär samma restriktioner som bilar, trots att de säkerhetsmässigt inte alls är lika.
Mitt syfte
Jag är inte ute efter att försvara lagbrott, speciellt inte brott som leder till fara eller olägenhet för andra. Trafiken ska ju fungera smidigt för alla. Men jag tycker att man ska behandla varje enskild trafikant rättvist. Strunta inte i de bilister som kör för fort eller rattonyktert och de gående som inte bryr sig om trafikljus eller cykelbanor bara för att kunna blåsa upp slarviga cyklister som om de vore representanter för alla som cyklar, ja kanske för all ondska i trafiken. En sådan vinkling ter sig mest som ett försök att orsaka mobbingdrev. Ser ni inte de många cyklister som visar hänsyn i trafiken? Även snabba cyklister kan visa sig vara hänsynsfulla om man tittar efter. Läs gärna om trottoarcyklare och rödljus för cyklister och gående.
För att nå förbättringar krävs istället andra saker.
Polisen måste behandla alla trafikantslag lika utan favoriseringar och slagpåsar. Rättvisa domare vinner största respekten och skapar bästa stämningen på plan. Läs i tillägg 13/6 vad Stockholms länspolismästare säger.
Trafikrummet måste utformas utifrån kunskaper om hur människor fungerar och hur de olika färdsätten påverkar oss. Utformningen måste också visa vilka trafikslag vi helst vill ha i stan och vilka som är mindre välkomna. Det måste dessutom stämma med vad våra politiker säger.
Vi trafikanter måste vara öppna för samarbete och samspel på de villkor som trafikrummet erbjuder. I interaktionspunkter bör bägge parter söka ögonkontakt. Den ena får inte bara stänga av och strunta i omgivningen. Vi bör visa tacksamhet när vi blir framsläppta och själva vara beredda att bjuda företräde, oavsett om vi är gående, cyklister eller bilister. Och gör det inte av plikt utan därför att ett samarbete i samförstånd ger glädje. Plus smidigare och säkrare trafik.
Väl skrivet!
Mycket bra!
Det där med att man inte får cykla mot rött fastän det är grönt för gående en delsträcka över vägbanorna har jag aldrig förstått mig på. Jag ser det som dålig utformning eller en bugg i programmeringen för signalerna och trampar över den biten där det inte kommer någon korsande trafik.
Trafikljus är ju till för att det inte ska ske några olyckor samt att trafiken ska flöda smidigare.
När det är rött för cyklister över samma vägbana där det är grönt för gående så förhindrar ju inte rödljuset några olyckor eller gör att trafiken flyter smidigare, tvärtom så stoppar den ju upp trafiken.
Jag väljer att tänka själv och inte låta mig styras av maskiner 🙂
Tack ska ni ha för uppskattningen!
@Kent: Jag ville svara dig och trodde först att mitt svar skulle bli en liten tummetott. Men det växte och växte tills det blev en lång artikel. Tack så mycket för inspirationen!
Välskrivet inlägg men jag vill invända mot en sak i GP’s artikel som jag tycker var undermålig, felciterad och direkt missvisande.
Ditt exempel om att tala om ’cyklister’ håller inte i min mening. Du tar exemplet ’svenskar ombord på flygplan’ och att man då inte menar alla svenskar. Nej, det gör man inte, eftersom ett flygplan har begränsat antal platser så kan man omöjligt syfta på alla svenskar.
Om man istället gör en enklare liknelse och säger ’Svenskar är en fara för sig själv och andra’ så menar man plötsligt inte en begränsad grupp. Därför tycker jag det är fel av GP att skriva som det gör. Framför allt när det kommer från ett citat som de valt att redigera lite. Det är inte bra journalistik och eldar på den redan hätska stämningen för att de ska få sälja lösnummer och få mer klick på webben.
Angående trafikljusen så anser jag att lagar som inte kan motiveras bör avskaffas och således bör inte polisen vara nitiska på att efterfölja dessa lagar. Lagen står inte alltid i proportion till moralen eller ens det ’rätta’. Lagen i sig får inte ensamt vara ett riktmärke för om en person gjort fel eller inte. Om inte lagen kan motiveras så är den inte rätt.
Därmed inte sagt att alla cyklister bör skita i alla trafikregler. De flesta av våra trafikregler fungerar utmärkt och bör efterföljas. Jag menar bara att polisen inte nitiskt bör jaga rödljuskörningar där gående har grönt, eller där det är enkelriktat utan trafik.
Angående GP:s betydelse av ”Cyklister”: Det kanske är som du säger. Jag försökte bara vara positiv. Ingen kan ge besked bättre än upphovsmännen. De är mer än välkomna att kommentera.
Angående lagarna: En verkligt svår fråga. Visst ska vi avskaffa lagar som inte är bra, men innan vi gjort det måste de ju gälla. Och lagar kan inte bytas lika ofta som man byter t-shirt. Vem hänger med då? Samtidigt tycker jag det är bra att polisen inte är nitisk med ”dåliga” lagar. Fast då blir det å andra sidan godtycke, och det är inte heller bra. Vi behöver en gemensam, noggrann och långsam process som förbättrar lagen. Då borde synpunkter som dina och mina komma med på ett hörn. Vi ska ju ändå skriva under kontraktet i slutändan.
Vad intressant att du tog upp detta! Jag har funderat mycket på artiklarna och reaktionerna de väckte, och det här exemplet är ett av de bättre. Jag tror att rubriksättaren ska skyllas för en stor del av problemet. Många cyklister tog illa vid sig av generaliseringen, men när cykelpolisen fick frågan i GPs chatt om varför han klagat på alla cyklister (liksom påståendet att bil och cykel är säkerhetsmässigt jämförbara, men det står i själva texten och har inte med rubriken att göra) menade han att han inte alls sagt så. Jag tolkar inte heller det som sägs i artikeln som nån generalisering, men däremot rubriken ”Cyklister en fara för…”.
Jag upptäckte dessutom det intressanta i den här artikelserien på GP att rubriceringen i papperstidningen och på nätet många gånger skilde sig åt. När många cyklister på nätet delade länken till Sarah Britz’ krönika ”Jag är livrädd för männen på cykel” höll jag på att missa att det var samma text som i tidningen fått rubriken ”Inget linjelopp att ta sig till jobbet”. Jag tycker det finns en viss nyansskillnad i titlarna, åtminstone jag förväntar mig något olika texter till de olika rubrikerna. På nätet har texten för säkerhets skull fått underrubriken ”GP:s Sarah Britz om terrorväldet på cykelbanorna i Göteborg.” Internetjournalistik kanske allmänt är lite mer sensationslysten och opinionsbildande till sin natur?
Sedan kan ju nätet vara bättre i andra fall. Det stora uppslag i pappers-GP med en massa markeringar av olika bra (!) och dåliga cykeltrafiklösningar i Gbg med rubriken ”Cykla försiktigt” sa mig ingenting, jag förstod inte ens vart de ville komma, om det var bra eller dåligt. På nätet finns förutom ”Karta: 39 luriga sträckor för cyklister” texterna där var och en av testcyklarna beskriver just vad de upplevde som bra och dåligt på sin väg, det som sedan blev de 39 punkterna – men detta fick nog inte plats i tidningen som redan offrat två helsidor på grafiken. gp.se har därmed större möjligheter att låta människorna komma till tals, vilket även gäller trafikanter som intervjuas eller chatterna med polisen eller TK.
Förlåt, ett exempel till på skillnader mellan internet och pappret: Artikeln ”Svårt cykla säkert i centrum”, om trafikkontorets arbete med cykelbanorna i Gbg, hittar jag inte alls på nätet – så det är väl inte bara rubrikerna och intervjumaterialet som skiljer. När jag går in på gp.se och läser rubrikerna på cykelartiklarna så ryggar jag faktiskt lite grann. Jag förstår att de som bara läst dem där och inte sett dem i tidningen kan få en något annan bild av GPs ”cykelgranskning” än de som läst papperstidningen. Även om mycket av materialet är detsamma och vissa artiklar faktiskt känts kategoriska eller dåligt insatta i båda medier, så håller ändå papperstidningen ofta en i min mening mer lågmäld ton .
Intressant spaning! Tidningar anser kanske att papper och nät har olika målgrupper och olika tempo.
De som har betalt en papperstidning tänker nog också läsa den. Planerande människor med inordnade liv? Tid att tänka efter, smälta och bli kritisk om det inte hänger ihop? Kanske. Ses då nätet mer som ett oöverskådligt vimmel där det gäller att blänka till i det enda ögonblick man får chansen? Nån måste hugga och twittra om mig. Nu eller aldrig.
Kanske använder man därför nätrubriken mer som löpet än som klokt orienterande rubriker. I både löp och nät är avståndet rubrik – innehåll lite större. Man har klickat eller skrollat så rubriken försvann när man hittat kärnan i texten. Har man då glömt hur det började?
Det är tråkigt om tredje stadsmakten vill tilltala oss på ett mindre seriöst sätt bara för att mediet är ett annat. Beror det på att vi ständigt går på den lätta? Glömmer vi analysen i hastigheten? Då är kanske halva felet vårt. Halva, men inte hela. Den som skriver har givetvis ett ansvar. Det är viktigt att vi ifrågasätter när inte rubrik, innehåll och källa verkar hänga samman. Då är det faktiskt upp till skribenten att förklara sig.