En svårbegriplig svängfest

Svängfester för cyklister kan vara motiverade ibland. Men den här krumeluren bakom Järntorget i Göteborg är svår att förstå nyttan med. Däremot har den tydliga negativa effekter.

Vad är en svängfest?
En svängfest är ett kurvigt parti på en cykelbana som kunde ha varit rak. Kurvor stör flytet för cyklister, speciellt om de är snäva. Och det är inte bara cyklister som vill färdas rakt. Det vill även gående. Så om en separerad G|C-bana krumbuktar, är risken stor att gående genar och hamnar i cykelbanan utan att se sig om.

Svängfesten bakom Järntorget
Svängfester påträffas ofta vid korsningar. En cykelbana kan löpa nära intill en körbana på sträcka, men vid korsningen vill man ge utrymme för en bil på den korsande vägen så att den kan stå och vänta på en lucka i trafiken utan att hindra cyklisterna. Om svängfesten inte är för snäv kan det vara en fördel för bägge parter.

Men mellan Järntorget och Göta Älv vid Stenaterminalen finns denna märkliga svängfest:

Svängfest där Masthamnsgatan närmast kameran ansluter till Järntorgsmotet. Det blir en obegripligt krokig förbindelse mellan två gators övergångsställen och cykelpassager. Varför har inte banan dragits enligt mina orange linjer istället?

Både cykel- och gångbanan gör här en rejäl krok som inte är lätt att förstå poängen med. När man som gående mot kameran leds ut i kroken blir det väldigt omotiverat att följa med där kroken gör en ännu brantare återgång. Rakt fram finns ju en slät cykelpassage närmast kameran och bakom kameran ett hörn på ett stort hus som de flesta nog har som siktpunkt. Allt detta samverkar till att omedvetet locka ut gående i cykelbanan.

Just därför bör man göra de gåendes väg mellan övergångsställena så rak och naturlig som bara går. Så varför denna svängfest? Är Göteborg förhindrad att utnyttja den lilla yta som skulle krävas, är det bara en miss i projekteringen eller finns det ett bra motiv till att göra denna extrema krok?

Vägvalets psykologi
Jag skriver inte detta bara för att just denna krok är så konstig. Jag vill belysa hur utformaren i allmänhet kan påverka hur man spontant föredrar att gå, och att en dålig linjeföring motarbetar g|c-samspelet genom att locka ut gående i cykelbanan. Framförallt gäller det när banans vinkel börjar avvika alltför brant från den riktning man siktar mot. Jag vill rekommendera alla utformare att själva pröva att gå på denna gångbana från Göta Älv till Järntorget och känna de psykologiska krafterna från svängfesten, från övergångsställets respektive cykelpassagens läge och från det hägrande hushörnet längre fram.

Om en bana trots allt måste böja åt ”fel” håll kan utformaren vinna mycket på att starta böjen tidigare så att den blir mjukare och därmed mera omärklig. Det gäller inte minst vid rondeller, som ju tar mycket bredd och tvingar cyklister och gående till stora avvikelser.

Kraftspelet för omedvetet vägval på g|c-banor är närbesläktat med fenomenet spontana stigar i parker som visar var gående inte har följt de av arkitekten planerade gångarna. Det beskrivs i Least Resistance: How Desire Paths Can Lead To Better Design.

I parkfallet kan man ofta studera dessa spontana stigar i gräset och i efterhand förstå varför de uppstod. Då kan man justera de planerade gångarna och även ta med sig lärdomarna till designen av andra parker. Men på asfalterade g|c-ytor syns det inte var gående brukar lockas över i cykelbanan. Då måste utformaren själv cykla där ofta och uppleva hur det fungerar, eller så får hen vara psykolog och förstå redan på ritbordet vilka effekter linjeföringen kan få.

Det finns idag produkter med videokamera och analysmjukvara som kan visa vilka vägar som cyklister och gående tagit och vilka konflikter som finns. De är avsedda för att studera flöden och beteenden och är till stor hjälp vid analys av hur en viss utformning fungerar i praktiken. Trafikkontoret har exempelvis använt det vid efteranalys av den så omdiskuterade Stenpiren.

Ett exempel på förbättring
Örgrytevägens g|c-bana gör en krok för att ge plats åt en infart till Svenska Mässan.

Örgrytevägens gc-bana svänger mjukare nu än förr. Det gör skillnad.

Den kroken var en plats där många gående genade över i cykelbanan utan att se sig om. En extra knyck åt fel håll när man var som längst bort från fågelvägen bidrog starkt till det. Men man har efter en ombyggnad låtit kroken börja tidigare och bli mjukare så att banans vinkel avviker mindre från den fortsatta riktningen. Jag tycker att separeringen fungerar bättre nu än innan.

Ett bra gc-samspel handlar mycket om utformning och psykologi. Och gc är precis de trafikslag som vi helst vill ska trivas i en hållbar stad.