Struntar cyklister oftare i rött ljus än gående? Är det bättre att gå än att cykla mot rött? Gäller bara de lagar som har specifika bötesbelopp? Vad är själva syftet med rött ljus?
Mätningar
Jag har mätt rödljusbeteendet i korsningen Södra Vägen/Parkgatan 2008 och 2010, och jag gjorde det igen 2017. Korsningen valde jag därför att många gående och cyklister använder den, de har rött samtidigt och de utsätts för samma korsande trafik. Det gör deras respekt för rödljuset jämförbar.
Passagen går över en flerfilig väg med bilar som kommer i vågor och som kan hålla hög fart.
Gående och cyklister vid passagen över Parkgatan. Fyra gående och en cyklist trotsar rött.
Jag observerade passagen över Parkgatan torsdagen den 29 juni 2017 kl 8:17-8:39. De cyklister och gående som anländer vid grönt lämnar man därhän. Det intressanta är förstås att se hur de som anländer vid rött gör. Då anlände 102 cyklister och 108 gående. Skulle de vänta ända tills det blev grönt eller skulle de trotsa rödljuset vid första bästa lucka? Av dem körde 21 % av cyklisterna och gick 50 % av de gående mot rött. Här är resultatet från alla mina mätningar:
2008: 72 % av de gående och 10 % av cyklisterna trotsade rött
2010: 82 % av de gående och 30 % av cyklisterna trotsade rött
2017: 50 % av de gående och 21 % av cyklisterna trotsade rött
Mätningarna 2008 och 2010 beskrivs närmare i De cyklar ju mot rött!
Tydligt resultat trots variationer
Siffrorna varierar. Det kan bero på många saker, t.ex. biltrafikens intensitet, om de gående och cyklande har bråttom, om en bryter isen och får fler att följa med eller om polisen nyligen bötfällt rödljuskörande cyklister. Kanske hade siffrorna varit mer stabila om jag tagit mig tid att mäta fler trafikanter. Denna korsning har dessutom byggts om mellan 2010 och 2017, vilket kan förändra beteendet.
Även om siffrorna varierar, är det tydligt att andelen gående som trotsar rött alltid var betydligt större än andelen cyklister. Det måste finnas anledningar till det.
Varför är det så tydlig skillnad?
Jag tycker att man hör klagomål om rödljuskörande cyklister betydligt oftare än om gående. Ändå trotsar gående rödljuset mycket oftare än cyklister i alla mina mätningar. Varför riktas strålkastarljuset mot cyklister men inte mot gående?
– Avvikarna sticker ut: Är vi så vana vid att folk går mot rött så att vi inte lägger märke till dem? Lägger vi bara märke till rödljuskörande cyklister för att de avviker från mängden? Effekten att man bara lägger märke till dem man retar sig på var tydlig i min mätning av trottoarcyklare. När jag väl upptäckt trottoarcyklandet kändes det intuitivt som att de var pinsamt många, kanske uppemot 20 %. Men när jag disciplinerade mig att räkna, visade det sig att de gång på gång bara var 3 %. De som cyklade rätt gjorde liksom inget väsen av sig och märktes därför knappast, se min artikel Trottoarcyklare. Rödljuscyklare tar fokus trots – eller tack vare – att de flesta inte rödljuscyklar. Flertalet visar att det finns en norm och fåtalet bryter mot den och sticker därmed ut på ett provokativt sätt.
– Tillåter lagen gående mot rött? Finns det en utbredd uppfattning att det faktiskt är tillåtet att gå mot rött men förbjudet att cykla mot rött? Det är hur som helst fel. VMF 3 kap 8 § anger att röd gubbe betyder ”Förbjudet att beträda en körbana, cykelbana eller järnvägs- eller spårvägskorsning”. Det kan knappast misstolkas.
– Gående mot rött straffas inte: Tänker folk att det visserligen är förbjudet att gå mot röd gubbe, men att man kommer undan därför att det inte finns något specifikt bötesbelopp för den förseelsen, som det finns för cyklister? Och i praktiken åker man nog heller aldrig fast för att gå mot rött, vilket cyklister mycket väl kan göra. Budskapet från lagmakten blir att gående favoriseras och att cyklister slipper böter om de hoppar av och leder cykeln vid rött istället för att cykla, trots att man på så sätt vistas längre tid i korsningen. Det känns säkert så korkat för många cyklister att de snart övergår till att verkligen cykla istället, eller stå på pedalen och rulla i hopp om att det inte ska räknas. Ända tills de får en bot vill säga. Och när de får det tror jag inte de känner att de gjort något värre än en rödljusgående, utan snarare att de behandlas orättvist jämfört med dem.
– Cykeln är ett fordon: Ibland hör man att cyklister måste följa regler för att cykeln är ett fordon, underförstått att gående kan ta lätt på regler. Men om trafik ska vara ett samspel måste alla delta. Och om människan kan göra misstag måste bägge parter vara beredda så att åtminstone en av dem kan se till att en fara undviks. Så är också många lagar formulerade. Även när lagen kräver att en part ska lämna företräde brukar det finnas ett motkrav på andra parten att bedöma situationen och avvärja fara om det behövs. Det är visserligen så att det bland gående även kan finnas blinda, döva och små barn. Det måste andra ta hänsyn till. Men alla behöver ta det ansvar de är i stånd till. Att strunta i det vill jag jämföra med smitning. Det är en dålig attityd om man tycker att andra måste visa hänsyn medan man själv bara kan gå på. Det förstör samspelet, glädjen och säkerheten i trafiken. Det är som Erik Sandblom skrev en gång:
Trafiken är lite som en fest.
Det blir roligare om man själv är lite trevlig!
– Är cykling mot rött trafikfarligare? Man kan också höra att det är trafikfarligare med cykling än med gående mot rött. Ett sådant påstående är lätt att häva ur sig, men riktigt så enkelt är det inte. Det är visserligen sant att man kan cykla fortare än man går, men det finns många fler faktorer. Titta på vad som händer när laglydiga cyklister och gående får grönt samtidigt. De gående kommer ögonblickligen upp i gångfart medan cyklisterna bygger upp sin fart betydligt långsammare. Den första bilfilsbredden leder de gående. Sen blir de omkörda av cyklisterna. Och får man för sig att bromsa eller väja, kan gående göra det på ett enda steg, medan cyklisten behöver mer tid för att ändra fart eller riktning. Det betyder att cyklistens rörelser blir mer förutsägbara och mindre överraskande än den gåendes. Och om en cyklist kommer med fart väcker hen uppmärksamhet därför att vi har en inbyggd förmåga att upptäcka rörelser. Vi ser att hen inte kommer att bromsa vid rött, medan det är betydligt mer svårbedömt vad en gående tänker företa sig i nästa steg. Det är främst när cyklister plötsligt dyker upp ur skymda lägen som oförutsebar fara kan uppstå. Så den som kategoriskt påstår att det är trafikfarligare med cykling än med gående mot rött måste underbygga sitt påstående.
– Olika parter ser olika på cyklister: På kombinerade gc-banor buntar utformaren ihop de två trafikantslagen som om de var ett. Det kan finnas fog för det, men det signalerar samtidigt att cyklister ses mera som gående än som fordonsförare. På separerade g|c-banor särskiljs de, men släktskapet är fortfarande tydligt. Separeringen kan vara väldigt diffust markerad, och vid passager över körbanor blandas de två ibland helt utan separation. Trafikpsykolog Sören Nordlund brukar säga att cyklisten upplever sig själv som en gående på hjul, att cyklandet sköts av våra urgamla omedvetna delar av hjärnan, precis som när vi går. Därför uppfattar cyklisten samma typ av regellöshet som fotgängaren. Och detta är inte något medvetet ställningstagande utan så som människan fungerar automatiskt. Jag tror att samlokalisering av cyklister och gående kan förstärka det, speciellt så länge vi accepterar gåendes känsla av regellöshet. Samlokalisering med regeltyngda bilister kan nog göra det motsatta. Tyvärr kan det nog även få en del att inte våga cykla alls. Lagmaktens olika krav på cyklister vs gående har berörts ovan. Om vi ska se spelet mellan cyklister och gående som en fotbollsmatch kan vi säga att domaren inte upplevs som rättvis och opartisk. Det skadar viljan till fair play.
Syftet med rött ljus
För att kunna ge någon trafikriktning grönt ljus måste trafik i korsande riktningar stoppas. Hur ska man annars kunna erbjuda fri väg? Det räcker inte med att bara stoppa bilister. Alla korsande trafikanter måste få rött för att man ska kunna ge grönt åt någon. Därför måste även gående lyda signalerna. Det är bara om man svänger som man kan möta annan trafik som också har grönt och som man måste lämna företräde. Principen är densamma som vid filbyte.
Problemet är att det kan bli väldigt ineffektivt med meningslösa väntetider om trafiken är gles men signalerna ändå kör på som vanligt. Vi kan uppleva trafiksignalerna som väldigt ointelligenta och därmed tappa förtroendet för dem om de envisas med att ge grönt till någon som inte finns.
Vi måste ställa krav på trafikljusen
Antag att du står ensam vid ett rödljus i öknen och ingen annan trafikant syns inom en kilometer. Hur länge står du och väntar innan du går trots att det fortfarande lyser rött? Detta är visserligen ett extremt tankeexperiment, men det problematiserar ändå trafiksignalernas funktion och vår tillit till dem. Finns det ingen trafik i vägen för vår väg anser nog många att signalen är ”dum” och att de själva skulle kunna lösa trafiksituationen mycket bättre utan signal. Vissa väntar ändå lydigt på grönt, andra kör/går mot rött om det är fritt.
Det är viktigt att noggrant överväga var och när det verkligen är motiverat med trafiksignaler. Jag tror att många trafikhållare är alltför ovilliga att stänga av signaler när trafiken är så gles att trafikanterna löser det bättre själva. Se på den komplexa och trafikerade Korsvägen! Den fungerar imponerande bra utan trafiksignaler, inte minst för gående och cyklister.
Intelligentare signaler med bättre koll på trafiken skulle kunna göra ett mycket smidigare jobb och vinna folks förtroende. Om det syns på trafiken varför man har rött är det mycket lättare att stå kvar och vänta på sin tur.
En sak som jag har reflekterat över vid korsningar är att jag som cyklist eller gående vill inte trycka på knappen och stoppa flödet för bilarna om jag kan se att jag kan ta mig över gatan efter trafiken har gått förbi eller säkert i mellan. Då blir flödet bättre för alla. Och man måste kolla noga innan man tar sig över. Just a thought.
Jag såg ett underbart uttalande, i Cyklistbloggen tror jag att det var:
”Hänsyn övertrumfar regelefterlevnad”
Hänsyn är ju A och O i trafiken! Men går man emot reglerna, tycker jag att man måste vara spiksäker på att det inte orsakar olägenhet för någon annan, jämför mitt rödljus i öknen ovan. Men det är svårt att ha full koll på allt i mera komplexa korsningar. Trafik från ett oväntat håll kan ha grönt och komma överraskande.
Ett paradexempel på enkelt fall i praktiken är ett ljusreglerat övergångsställe över en rak gata. Visst är det omständligt att trycka på knappen, vänta, bilar kommer och måste stanna länge medan du går över på kort tid.
Dels tror jag att irritationen är högre mot cykla mot rött än att gå för cyklisten har ett fordon han blir då lättare att identifiera för omgivningen som en trafikant och där med tycker man att vederbörande skall följa de regler som finns för trafikanter.
En gående är för visso en trafikant men ses inte som en sådan av trafikanter i/på fordon, där med är det mer accepterat om de inte följer reglerna så länge det inte utgör en risk för en olycka.
Skulle varit kul att jämför hur många bilar/lastbilar/motorcyklar etc som körde mor rött under samma tid på platsen och då tänker jag inte på en gulljus körning.
Ja, det finns någon sorts informell norm att gående får göra som de vill.
Jag har mätt rödljustrots för både bilister, cyklister och gående i en annan korsning. Det redovisas med kanske alltför många ord (förlåt) i tre artiklar. Det visar sig att cyklister körde oftare mot rött än bilister, men hade cyklisterna haft lika lång gulljustid som bilisterna så hade deras rödljuskörande varit förbluffande lika! Åtminstone i den korsningen. Cyklister utsätts för mer varierande gulljustider än bilister i stan och har därför svårare att bedöma när det kommer att slå om till rött.
Det finns ett diagram som jämför bilisters och cyklisters rödljusbenägenhet i min artikel Cyklister vid Örgryte-rödljus.
Jag bränner konsekvent alla rödljus både till fots och på cykel när jag bedömmer det som säkert för mig och omgivningen. Dels av effektivitetsskäl och dels för att inte störa biltrafiken i onödan. I bil däremot är jag konsekvent petnoga med att hålla mig på rätt sida. Fråga mig inte varför jag beter såhär olika för det har inget bra svar på.
Mitt svar till Brandon passar bra även till dig, se ovan.
Du skriver ”Fråga mig inte varför jag beter såhär”. Men det är typiskt så vårt omedvetna fungerar. Vårt medvetna kan inte säga varför vårt omedvetna får oss att bete oss på ett visst sätt, och vårt omedvetna är en mycket större del av vårt liv än många vill tro, se min artikel Kraften i det omedvetna. Vi får helt enkelt ge trafikpsykolog Sören Nordlund rätt i att vi som cyklister lätt kan uppleva oss ungefär som gående med den regelfrihet de känner.
Syftet med trafikljus är att motortrafiken ska ha så snabbt flöde som möjligt. Dvs helst den tillåtna högsta hastigheten. Korsande motortrafik stoppas därmed ömsesidigt.Den korsande får i andra tillfällen grönt.
Gående måste hållas undan eftersom zebralagen annars gäller. Och dessutom att utan trafikljusreglering bör två körfält bara vara ett.
Cyklister ska alltid hålla sig undan och inte hindra ”trafiken”. Som fordon i blandad trafik: hålla sig åt höger så de inte hindrar ”trafiken i onödan”. Ur vägen, dvs hoptussade med gående, fortfarande ett fordon ”som ska anpassa sin fart efter situationen” dvs ta det lugnt tillsammans med gående, men utan gåendes framkomlighet.
Vid en passage (Hör, det är inte en korsning) gäller inte högerregeln, så även om cyklisten färdas på ett huvudstråk, kanske t.o.m. längs en huvudled, så betraktas cykelvägen som en utfart, utom för högersvängande bilar. Följdaktligen är cykelbanans fortsättning på andra sidan vägen en ”infart”.
Jag håller med om att trafikljus i första hand är till för att underlätta bilars framkomlighet. Jag vet ingen enda korsning för bara cyklar och gående som är ljusreglerad.
Men i Köpenhamn finns grön våg avpassad för cyklister och t.o.m. ledande ljus som hjälper dem hålla en fart så att de hinner med vågen. Och i Göteborg finns oftast s.k. ”föranmälan”, dvs att du inte behöver trycka på knappen för att få grönt. På några ställen detekteras cyklister av rörelsedetektorer som trycker på knappen i förväg åt dig. Så även om det finns mycket kvar att göra, har utvecklingen ändå gått framåt här.
Du skriver ”utan trafikljusreglering bör två körfält bara vara ett”. Intressant! Jag vet ju att obevakade övergångsställen över flera filer är särskilt olycksdrabbade och därför oftast borttagna. Alternativet är väl att ha refug mellan filerna, men det finns det inte alltid plats för i stan.
På Delsjövägen har Göteborg nu fått sin första riktiga cykelöverfart (utan ljusreglering). Där måste bilister lämna cyklisterna företräde. Låt oss hoppas att det blir mer sån’t när vi bygger pendlingscykelstråk.
Finns det någonstans ett känt övergångsställe där det är grön gubbe som default och bara slår om till rött när detektorerna känner av motorfordon? Rentav korsning cykelväg och allmän väg? Jag vet minst ett ställe där det BORDE fungera så, korsningen på Trädgårdstorget i Linköping. Där är det en strid ström av gående över St Larsgatan hela tiden, och de enda fordon som egentligen ska röra sig på vägen är bussarna och taxi eller cykel, och kvällstid när bussarna går glest är det ännu mer uttalat.
Likafullt sitter det knappar på stolparna och de gående antas trycka till knappen för att gå över en helt tom gata.
Det rimliga vore att det slog om till röd gubbe när det kommer bussar, eller annat men annars vore grön gubbe hela tiden , iaf kvällstid när bussarna går en gång i halvtimmen eller inte alls. Finns den lösningen någonstans? Det finns ju gult blink eller avstängd signal som ju egentligen betyder att zebralagen gäller, men de flesta verkar tolka tvärtom.
I Göteborg finns ett ställe där gående och cyklister korsar ett buss- och spårvagnsstråk. Det ligger i norra ändan av Östra Hamngatan och min artikel En ding ding ding passage handlar om den. Där är ljuset normalt släckt så man kan gå och cykla. Men när det kommer ett kollektivfordon blir det rött och det börjar plinga. Kollektivfordonen har utrustning för att påverka nästan alla ljussignaler i stan.
Vi har också övergångsställen utan ljus men med plingsignal. Då är det inga zebralinjer över kollektivfilen, vilket innebär att gåendes zebrarättigheter inte gäller där. Plinget varnar när kollektivfordon är i antågande.
Andra fordon har svårare att säga till signalerna i god tid. Det finns visserligen sensorer i gatorna, men de måste sitta ganska nära signalen, för annars vet man inte hur fordonet tänker köra. Det kan ju byta fil eller rentav parkera.
Gående tar ganska lång tid på sig att komma över en gata. När det blir röd gubbe måste signalen i princip föreställa sig en långsam åldring som just börjat gå över och ge den tid att komma i mål innan någon annan får grönt. Av det skälet vill man nog inte ha grönt för gående som default. Det blir för mycket dödtid. Hade vanliga bilar kunnat bedyra sina avsikter på långt håll skulle signalerna nog ”våga” ge gående grönt som default, precis som i kollektivfallet ovan.
I många fall är det bästa nog att hastighetssäkra och skippa trafiksignaler. Då kan man fläta i varandra med minimala dödtider emellan. Och trafikanterna får bättre (och kanske positivare) kontakt med varandra.
Var i Rom i december.
Där hade man oftast en gul räknare under gröna gåsignalen som sade hur lång tid det är kvar till gul/rött.
De äldre kunde då bedömma att de inte hinner över och väntade till nästa gång.
Tycker att en sådan sak är ganska bra, saknar räknare i Sverige. Här kan man riskera att gå ut över en lång gata för att det var grönt, men bara komma någon meter innan ljudet ändras, och då får man vänta på en smal refug med bilar som kör snabbt förbi några dm bort.
I USA har de också räknare. Den börjar räkna ner när det närmar sig röd gubbe. Samtidigt släcks grön gubbe och den röda börjar blinka. Den blir fast när räknaren nått 0. Då har man god koll på hur fort man måste gå eller springa för att hinna över innan startskottet går för bilarna.
Känns som man utnyttjar tiden väl på det sättet. De viga rusar, de trötta stannar. Smart!
Hej!
Hur kommer det sig att du är intresserad av Trafik?
Hej Sonja! Du ställer en stor fråga.
Det är inte lätt att veta varför man får vissa intressen. Men jag är uppväxt i Öreboro med mycket cykelkultur, inte minst när jag var liten och bodde där. Alla mina klasskamrater cyklade till skolan, man gjorde cykelturer med kompisar till skogs där man byggde kojor och man besökte varandras sommarställen med cykel. Det kändes som att man nådde hela världen med sin egen cykel. Gratis.
Jag får väl tacka den prägling jag fick då för att jag senare i livet alltid lyckats fixa cykelavstånd till alla mina skolor och jobb. Bra för miljö, hälsa och stadens trafiksituation, men huvudorsaken för mig var säkert just präglingen, enkelheten och hur snabbt man tar sig dit man vill. Yes – kan själv!
När man cyklar får man tid att tänka. Jag började observera hur andra trafikanter betedde sig, hur trafiken fungerade och varför. Jag såg framförallt psykologiska förklaringar och olika trafikutformningar som skapade bra eller dåligt beteende. När jag försökte hitta forskarstöd för mina psykologiska funderingar var det först jättesvårt. All forskning handlade om bilisters ögonrörelser och reaktionstider. Men på senare tid har det kommit massor som jag välkomnar. Och jag känner att jag varit på rätt spår i mina egna amatörtankar. Se t.ex. min Kraften i det omedvetna.
Med de monumentala miljöutmaningar som världen har idag tycker jag att det blir allt viktigare att så många som möjligt gör sitt dagliga resande med cykel. Cykelinfran ska locka till det. Vi som redan cyklar ska locka till det. Samhällets utveckling behöver ha ambitionen att medge korta avstånd så att fler kan cykla. Jag tycker att satsningar på att folk ska resa längre, bosätta sig glesare och skapa mer motortrafik i städerna är ganska puckat. Det kan finnas kortsiktigt ekonomiska eller bekvämlighetsmässiga lockelser med det, men det är definitivt att driva mänskligheten ännu längre ut på en gren som kommer att brista. Vi som kan måste visa att det finns alternativ.
Jag hör ofta argument för att teknisk utveckling kommer att ta bort problemen med längre, motoriserat och mer stillasittande resande. Fine. Men vad jag inte köper är att man vill strunta i att ta hänsyn nu därför att man hoppas att tekniken kommer att fixa det senare. Vi har ett tungt miljömässigt sparbeting. Om vi kan öka motoriserat resande utan att tulla på sparbetinget så är det väl ok. Men jag hör folk som är beredda att ta ”snabba lån” från ekosystemet och hälsan utan att bekymra sig så mycket om hur det ska betalas tillbaka någon gång i framtiden. En del hoppas t.o.m. att det ska lösa sig själv.
Ja, nu kom jag in på ett allvarligt miljöresonemang. Men ska jag vara ärlig så är nog huvudorsaken till mitt cykelintresse att det är så fantastiskt kul att cykla.
Detta finns t.o.m. i Havanna.
Hej Thomas! Vad är det som finns i Havanna?
Så roligt att bli citerad! Jag skrev en artikel på urbanistbloggen Yimby för länge sen:
Cykling – ett socialt transportmedel
Trafiken är en social tillställning, som en fest. Det blir vad man gör det till. Det blir bättre om man går in i det med en positiv attityd, men det blir ännu bättre om man kan knepen och förstår sammanhangen.