Nivåskillnad är ett effektivt uttrycks- och styrmedel i trafikmiljön. Men om nivåskillnaden inte syns eller om den kommer på oväntade ställen, kan den orsaka olyckor. Jag ger tre exempel på det.
1: Vit linje övergår omärkligt i nivåskillnad
Cykelbanan längs Danska Vägen där Kärralundsgatan ansluter. Lägg märke till den vita linjen.
Detta är en fälla som jag beskrev redan 2012 i min text om Göteborgs gc-principer 5.5:
”Speciellt förrädiskt är det när en vit linje omärkligt övergår i nivåskillnad med kantstöd. Jag höll själv på att cykla omkull på Danska vägens cykelbana när jag styrde undan lite för en gående som kom in från ett övergångsställe. Jag cyklade till hälften på den vita linjen som plötsligt blev kantsten. Bytet verkar nästan vara dolt med flit. Det sker just vid den bortre gångmarkeringen.”
Gbgcyklaren berättade då att han varit mycket nära att ramla minst två gånger på precis det stället. Han hade påtalat det för kommunen för länge sen men tror inte att han fick någon respons.
Nu har stället dock gjorts betydligt mindre lurigt genom att linjen avslutats ett stycke innan kantstenen börjar. Mycket bättre så!
Samma plats idag. Nu går inte linje och kantsten i ett, utan skiljs åt av ett rejält gap. Den gamla linjen anas fortfarande, men väldigt svagt.
Frågan är om korrigeringen bara är en enskild trafikingenjörs tillfälliga initiativ, eller om hela organisationen utvecklats på denna punkt. Låt se om eventuella andra liknande ställen korrigeras på samma sätt och om korrigeringarna dessutom överlever nästa målning.
– Är det någon läsare som vet ett ställe som har eller har haft samma problem?
2: Osynlig kant längs körbanan
När man cyklar på Rosenlundsgatan växlar vägmaterialet ständigt mellan asfalt, smågatsten och storgatsten. Materialen är väl skarvade. Men när jag den 23 sep tog av norrut på Järntorgsgatan fick jag en bil bakom mig som jag ville släppa förbi. Jag svängde in på den stenlagda parkeringsfickan eftersom körbanan är så smal här. Så här uppfattade jag utformningen:
Järntorgsgatan mot NO med en stenlagd p-ficka vid Esperantoplatsen.
Jag såg inte någon nivåskillnad mellan asfalten och stenytan. Så hade det inte heller varit någon annanstans, varken på min cykeltur hit eller i mitt samlade förråd av erfarenheter. Därför fann jag ingen anledning att skärskåda denna skarv närmare, utan jag koncentrerade mig mer på själva omkörningssituationen.
Den skarv som jag försökte snedda in över var inte plan utan lika hög som min sko!
Men i själva verket var det en kant lika hög som min sko!
Jag kom visserligen upp – åtminstone med framhjulet – men för att inte ramla var jag tvungen att snabbt svänga ut i gatan igen, samtidigt som den bakomvarande bilen var på väg att köra om. Min parering var reflexmässig.
Först tänkte jag att gatan ännu inte är färdigasfalterad. Man har bara glömt att varna för faran. Men så såg jag att alla nya brunnslock i gatan är i nivå med nuvarande asfaltyta. Så då är det kanske färdigasfalterat ändå.
Jag beskrev denna oväntade och farliga nivåskillnad för Trafikkontoret. En sådan kant väntar sig ingen, så ingen kommer på idén att titta efter innan de korsar den. Jag är en van cyklist, men det här kunde ha slutat illa trots lugn körning och hänsyn till övrig trafik.
Byggledaren svarade: ”Det är inte den slutgiltiga utformningen vi har nu utan under nästa vecka ska vi asfaltera upp till samma nivå som storgatstenen. Tills att det blir färdigasfalterat lägger vi idag asfalt längs storgatstenen för att det inte ska vara en otäck kant.”
En röd markering angav nu att något inte är som vanligt här.
Dagen därpå såg jag att det tillkommit en röd markering. Då svarade jag byggledaren:
”Idag cyklade jag förbi p-fickan och såg att det målats en röd streckad linje längs kanten. Jättebra tycker jag! Nu vet jag visserligen om att det finns en kant, så jag kan inte vara aningslös längre, men jag tror att den har god effekt. Det är samtidigt billigare än att skvätta asfalt, och den försvinner automatiskt vid slutasfalteringen. Detta får gärna vara rutinåtgärd vid liknande situationer i byggskeden.”
När man cyklar på gatan befinner man sig något längre ut än den punkt där jag tog bilden. Därute är det möjligt att upptäcka nivåskillnaden, bara något talar om att här är det inte som vanligt, så det är bäst att du tittar närmare.
Det viktiga är förstås att röd färg bara används till markeringar riktade till trafikanterna, inte för mätlinjer och annat som bara angår anläggarna. Egentligen skulle vi behöva en svensk eller rentav europeisk standard för sådana tillfälliga varningar så att vi alla kan lära oss reagera på dem.
3: Hela kantstenen duckar plötsligt
Fortsätter man gatan fram övergår den i Stora Badhusgatan med en smal cykelbana längs kanten. Ska man köra om en långsam cyklist på denna sträcka, måste man använda cykelbanans sidoområde som här består av tre rader smågatsten och en bred kantsten mot gatan. Omkörningen måste ske på en sträcka där ingen bil är parkerad och kan dörra en, och där ingen cykel sticker ut i banan från den alltför smala cykelparkeringen intill.
Jag har cyklat denna väg vid flera tillfällen och någon gång också legat ute i sidoområdet ett stycke. Men så en dag fick jag se något som jag missat alla tidigare gånger, nämligen detta:
Kantstenen gör plötsligt en skickligt maskerad djupdykning till gatunivå. Fotot är taget i ett perspektiv där det går att se. Cyklar man uppe på kantstenen är det betydligt svårare att upptäcka.
Nivåändringen är fullständigt oväntad och dold genom att alla linjer är bibehållna. Och än värre blir det i mörker. De två tidigare nivå-överraskningarna var oavsiktliga, men denna måste vara gjord med flit. Varför? För vem? Och varför har den gjorts så omärklig så att inte ens bilister verkar se den? De parkerade bilar jag sett har stått utanför den nedsänkta kantstenen.
Den duckande kantstenen har diskuterats på Facebookgruppen ”Cykla i Göteborg”. En som dagligen cyklar där hade inte märkt den förrän jag tog upp ämnet i gruppen. En annan cyklist hade kört på kantstenen utan att se nedsänkningen och hamnade därför okontrollerat i gatan där bilar började tuta oförstående. Allt detta visar hur svårupptäckt denna fälla är. En arkitekt påpekade att man inte får bygga så enligt lagen (BFS 2011:5 – ALM 2). Det är farligt både för cyklister och för gående, särskilt äldre, som kommer att ramla och bryta lårbenshalsen.
Om man nu verkligen behöver några extra decimetrars bredd för bilparkeringsfickan just på denna plats så är väl det minst konstlade och mest lättlästa sättet att göra likadant som när man skapar en parkeringsficka överhuvudtaget – man låter kantstenslinjen bukta in så mycket som behövs. Då uppstår linjer som böjer sig synligt istället för att fortsätta rakt och låtsas som ingenting. Lagom böjda linjer märker man även på lite håll. Det är en stor poäng, för då kan man planera och anpassa sin omkörning efter dem. Då spelar utformningen med öppna kort.
Funderingar
Alla tre fallen är brott mot den normala användningen av nivåskillnader, den som nötts in hos trafikanterna ända till självklarhet. Vårt medvetande är en begränsad resurs som inte har möjlighet att engagera sig i alla detaljer runtomkring oss. Det självklara tar vi därför för givet. Läs vad forskarna säger i mitt referat av UR:s program om hjärnan, Kraften i det omedvetna. Där finns även en länk till själva filmen (nu bara på engelska). Här kommer ett par klipp av vad forskarna säger:
Stephen Macknik, Barrow neurological institute, Phoenix säger:
– Det vi uppfattar av omgivningen är fullt av luckor, och hjärnan hittar på resten så att vi ska fungera.
Och Allan Snyder, Centre for the Mind, Universitetet i Sydney säger:
– Vår hjärna kan förfalska informationen från vår näthinna. Vi kan alltså bortse från det som faktiskt finns därute och istället ta in vad vi tycker att det borde vara.
Det är därför vi så obehindrat kan läsa en text där bokstäver är omkastade.
De två första nivåfällorna har eliminerats, vilket jag är tacksam för. Men det tredje fallet – den duckande kantstenen – är en okuvad nykomling på överrumplingarnas arena. Utformarna måste vårda det potenta uttrycksmedlet nivåskillnad bättre än så här för att inte orsaka olyckor. Kantstenen är inte bara en angelägenhet för motorfordon, utan kanske i ännu högre grad för cyklister och gående. Antalet singelolyckor bland cyklister är inte så lågt så att vi har råd med oväntade nycker med nivåer på detta sätt.
Fråga till kommunen
Samtidigt som jag publicerade denna artikel skickade jag en fråga till kommunen om den duckande kantstenen – varför det behövs ett extra parkeringsdjup just där och vad de vill göra för att ta bort den olycksrisk som nuvarande utformning medför. Deras svar hoppas jag snart kunna redovisa här nedan.
Tillägg 14/12: Svar från Trafikkontoret
Idag fick jag följande svar från TK:
Hej, Rolf
Tack för din inskickade synpunkt. Vi stödjer dig in din uppfattning om att detta inte är en optimal lösning för alla trafikantgrupper. För att lösa uppgiften lyftes flera alternativa lösningar där ingen var utan nackdel och där den sammanvägda lösningen blev den på din inskickade bild.Stora Badhusgatan är ett reservat för E45 när Götatunneln är stängd pga exempelvis underhållsarbeten. Detta gör att vissa tider av dygnet kan E45ans trafik ledas genom gatan. Platsen med det doppade kantstödet tar höjd för att inrymma en lastbil. När behovet kring en utpekad plats för transporter till och från verksamheter behöver säkerställas i framtiden kommer utrymmet skyltas, markeras och regleras som en sådan. För tillfället låter vi den längsgående angöringen regleras som korttidsparkering. Detta ger större flexibilitet/tillgänglighet för olika typer av angöring.
Trafikkontoret kommer följa upp projektet i sin helhet och bevaka denna utformning för att se om lösningen kräver åtgärder längre fram.
Tillägg 14/12: Min följdfråga till Trafikkontoret
Tack för svaret! Jag tycker dock att denna riskfyllda överraskning måste tydliggöras redan nu, speciellt för omkörande cyklister. Trafikkontoret räknar ju med att cyklister använder sidoområden vid omkörning. Det visar bl.a. cykelansvariga Malin Månssons svar 12 nov i min artikel Testa omkörningsbredden.
Man måste kunna se faran i tid, både i ljus och mörker. Om ni vill är jag mer än gärna med i ett idéresonemang om hur man kan göra.
Låt mig veta om ni håller med om att något tydliggörande behövs redan nu.
(Ännu 21/3 2017 är den duckande kantstenen helt omarkerad.)
Tillägg 17/1 2016: Svar från Trafikkontoret
Den 12/1 fick jag följande svar: ”Tack för din synpunkt. Vi tar med oss den när vi gör uppföljningar av Stora Badhusgatans utformning och framtida utveckling”.
Vi vet alltså inte om och när riskerna med denna oväntat duckande kantsten kommer att hanteras. Jag lägger ändå till artikeln i kategori ”Väntar på åtgärd” eftersom det är vad jag hoppas på. Den läsare som märker någon förändring på platsen får väldigt gärna ge mig en kommentar om det.