Två trafikanters vägar korsas. Bägge har rött ljus. Den ene tänker:
– Eftersom du har rött så kan jag gå.
Samtidigt tänker den andre:
– Eftersom du har rött så kan jag köra.
Sagt och gjort. Mötet blir olyckligt. Bägge anklagar den andre för att ha trotsat rödljuset.
Så vem gjorde rätt?
Man kan dagligen se trafikanter i stan som verkar resonera så där. Lyckligtvis brukar inte båda parterna göra det samtidigt. Det är oftast gående och cyklister som tar sig friheter mot bilister. De som gör det litar nog på att den andre har högre moral än de själva.
Lagmakten värderar tilltaget till 3000 kr plus eventuellt indraget körkort för bilister, 1500 kr för cyklister men rycker bara på axlarna åt gående. Betyder det att man ska se rött ljus för gående enbart som en försynt rekommendation?
Själv betraktar jag rött-rött som ett låst läge oavsett färdsätt. Ingen har mer rätt än den andre att passera. Det blir en förtroendefråga. Trafik handlar ju om samarbete och tillit. Utmanar man den andres respekt genom att ge sig själv VIP-kort, punkterar man förtroendet. Att bjuda den andre företräde är inte heller bra, eftersom det uppmanar till lagbrott. Det är bara att vänta. Men om det kommer en spårvagn eller annat som effektivt hindrar den andre, kommer saken i ett annat läge – inte juridiskt men praktiskt:
– Eftersom det är omöjligt för dig att köra nu så kan jag lika gärna passa på under tiden.