I remissutgåvan av Göteborgs trafikstrategi 2035 förordas viljestyrd planering framför prognosbaserad. Det tycker jag är bra, men bara om man har styrmedel som kan göra viljan till verklighet. Jag tänkte lämna in ett remissvar där denna åsikt ingår, men först vill jag gärna ha era kommentarer på det. (Mitt remissvar inskickat 24 juni)
Remissutgåvan sid 3:
Alla tre strategier tar fäste på att planeringen ska vara viljestyrd snarare än prognosbaserad. Staden behöver därför vara tydlig med hur vi vill se Göteborg utvecklas. Det ger invånare, näringsliv och andra intressenter möjlighet att i sin tur fatta långsiktiga beslut som bär i samma riktning – för en attraktiv och hållbar stad.
Viljestyrd planering kan bli väldigt bra för Göteborg. Men det fungerar bara om den faktiska utvecklingen blir ungefär så som planen förutsätter. Då krävs tillräckligt kraftfulla styrmedel. Annars blir planen sämre anpassad till verkligheten än en prognosbaserad plan.
Vilka instrument kommer Göteborg att använda för att få näringsliv och andra intressenter att följa planernas uttryckliga vilja? Göteborg vill utveckla socialt integrerade blandstadsområden för att vända segregation till integration (sid 14) och för att man ska kunna hantera vardagsärenden i närmiljön (sid 28). Jag tycker att det låter utmärkt, fast det är inte säkert att alla spelar med i det bara för att Göteborg uttalar viljan. Starka aktörer kan finna det lönande att verka i rakt motsatt riktning.
Integration kräver att människor med olika ekonomiska resurser kan verka på samma arena. Kostnader för såväl affärslokaler som bostäder hindrar idag en sådan integration och mångfald i Göteborgs centrum. För närvarande polariseras istället både det kommersiella utbudet och boendet. Om människor med annan kulturell bakgrund ska leva i centrum behövs förmodligen tillgång till sådant som gammelsvenskar ännu inte ens hört talas om.
De krafter som styr i centrum verkar även i alla andra s.k. strategiska knutpunkter. Påverkan har visserligen hunnit längst i centrum, men i takt med att andra knutpunkter blir mer attraktiva, blir krafterna allt starkare även där. Strategin säger t.ex. själv att ”En hög tillgänglighet tenderar att kapitaliseras till höjda markpriser, vilket kan vara en viss nackdel för etableringsvilligheten” (sid 63).
Om planeringen ska vara viljestyrd snarare än prognosbaserad, måste man alltså vara beredd att ta till styrmedel som är tillräckligt vassa för att matcha de motverkande krafter som styr idag. Strategin säger visserligen att man vill ”öka möjligheterna till etablering för många små verksamheter genom förvaltningsreformer, hyresavtal och arkitektur” (sid 33), men är det verkligen en tillräckligt kraftfull styrning eller bara ett lillfinger på någon annans ratt? Hur bra den viljestyrda planen kommer att lyckas hänger på det. Därför behöver strategin fördjupas när det gäller hur man ska åstadkomma tillräcklig styrförmåga.
Tillägg 27/7
I GP 27 juli 2013 fanns debattartikeln Framtidstro sätter stopp för rasismen, skriven av tre SSU:are. Där stod bl.a:
För att skapa ett jämlikt och modernt samhälle behöver människor med olika bakgrund träffa varandra. Var vi bor påverkar våra liv, vilken affär man handlar i, vilket idrottslag man tränar i och vilken skola man går i. Om man aldrig träffas är det enkelt att misstänkliggöra varandra. I Göteborg är segregationen inbyggd med kirurgisk precision. Unga och gamla delas upp. Fattiga och rika delas upp. Människor med olika bakgrund delas upp. Det skiljer omkring tio år i livslängd mellan Angered och Askim. Vi vet att segregationen är en av vår tids stora utmaningar.
Här tror jag att strategins socialt integrerade blandstadsområden skulle kunna göra riktigt stor skillnad, om de kunde föras från dröm till verklighet utan att tappa 90 % på vägen.
Tillägg 30/7
Den 29/7 skrev liberala Göteborgs-Posten ledaren Jämlikhet inte bara inkomst. De tar bl.a. upp en ny stor amerikansk studie från Harvard som jämför den sociala rörligheten mellan olika storstadsområden i USA. Ur G-P:s ledare:
[Studien] visar att för fattiga barn spelar det enormt stor roll var man växer upp. I vissa områden, som Salt Lake City och Seattle, ligger den sociala rörligheten i nivå med Danmark och Norge.
Utjämning av ekonomisk ojämlikhet via skatten kan förklara en del av skillnaderna, men forskarna pekar på fyra andra punkter av större betydelse. För det första spelar ekonomisk bostadssegregation stor roll. En stor medelklass och att fattiga familjer lever mer utspridda är kopplat till högre social rörlighet. Bra skolor, lägre andel ensamstående föräldrar och fler som engagerar sig i religiösa samfund och föreningar är också viktiga faktorer.
För dem som föds in i välbärgade hem spelar uppväxtorten dock liten roll. De klarar sig bra ändå.
Även i detta ljus verkar alltså strategins socialt integrerade blandstadsområden kunna lösa stora problem som dagens ekonomiskt bostadssegregerade Göteborg inte klarar. Kanske måste vi helt enkelt komma närmare varandra rent fysiskt innan vi kan göra det socialt och ekonomiskt. Strategins fundering ”En hög tillgänglighet tenderar att kapitaliseras till höjda markpriser, vilket kan vara en viss nackdel för etableringsvilligheten” (sid 63) måste i så fall tas på stort allvar och hanteras så att den inte tillåts omintetgöra möjligheten till integration.
Det är förresten intressant att fattiga har så mycket att vinna utan att välbärgade verkar förlora på det.