Vådan av att ha rosa hörlurar

I torsdags, i gråvädret den 26 mars kl 12:50, cyklade jag på Vasagatans cykelbana förbi Handels i Göteborg in mot centrum. Jag funderade just på frågan om vilka egenskaper som en bra utformning för separering mellan cyklister och gående måste ha.

En student med rosa hörlurar och smartphone gick på gångdelen. Bakom henne kom en cyklist på cykelbanan. Utan att se sig om började studenten snedda för att korsa cykel­banan. Vi cyklister närmade oss från var sitt håll medan hennes blick var frånvarande och diffust riktad ner i marken.

Jag hann få ur mig orden ”Akta, cyklist!” och pekade så att hon inte skulle gå ut i cykel­banan. Men trots att jag ropade tydligt och var bara några få meter framför henne varken såg eller hörde hon mig. Hon bara fortsatte ut på banan. Den andra cyklisten fick väja in på gångbanan för att inte köra på henne. Efteråt vände jag mig om. Studenten med de rosa lurarna hade inte märkt ett dugg. Hon bara fortsatte obekymrat över cykelbanan i riktning mot Handels huvudentré.

Vasagatans cykelbana vid Handels

Cykelbanan så som min mötande cyklist såg den. Studenten med rosa hörlurar svängde ut i banan ungefär där kvinnorna går med barnvagnen. Handels ligger i bildens vänstra kant.

Varför berättar jag denna episod? Jo, den illustrerar problematiken kring separering av gående och cyklister.

Uppmärksamhet och samspel
I detta fall var vi två cyklister som bägge var uppmärksamma på trafiksituationen och som bägge reagerade när det höll på att dra ihop sig till konflikt. Men konfliktskaparen själv var helt frånvarande och gick inte på några villkors vis att få med i ett samspel på cykelbanan. Hon överlät alltså sin egen säkerhet helt och hållet åt alla okända trafikanter runt henne.

Var detta verkligen hennes medvetna val? Eller var det hennes autopilot som inte märkte att den styrde in henne på en cykelbana avsedd för cyklister i cykelfart? En sådan ska man korsa rakt, och bara om det kan ske utan fara eller olägenhet för trafiken (TrF 7 kap 3-4 §§)? Ja, det står faktiskt att man ska se till att inte ens orsaka trafiken olägenhet.

Jag tvivlar på att hon lika obekymrat hade klivit ut framför två mötande bilar på en körbana. Å andra sidan hade man nog aldrig utformat en körbana så som cykelbanan ovan är gjord. Utformningen liknar mer ett gångfartsområde trots att det är en separerad gc-bana. Har utformaren försökt göra en separering fast ändå inte?

När brister samspelet?
Det finns många orsaker till bristande samspel. Kanske är dessa de viktigaste:

  1. Personens uppmärksamhet är uppslukad av annat.
  2. Personen kommer från en miljö utan trafikansvar och ställer inte om sig.
  3. Personen tycker inte att det är en samspelssituation. Andra får bara akta sig.
  4. Personen saknar förmåga att uppfatta trafiksituationer och hantera dem (t.ex. barn).
  5. Utformningen ger bägge parterna intrycket av att just de är den prioriterade.
  6. Utformningen använder inte ett enhetligt språk som alla känner igen.
  7. Det kan finnas en tendens att inte ta alla trafikantslag på lika stort allvar.

Ofta krävs det nog mer än en av dessa orsaker samtidigt för att nödvändiga samspel ska fallera. Även om min ingång var en ouppmärksam fotgängare, kan dessa orsaker i olika utsträckning påträffas hos alla trafikanter.

Frågan är hur man ska utforma separering mellan gående och cyklister så att orsakerna ovan bemöts på bästa sätt. Kan man t.ex. utforma så att den som är och får vara uppslukad av något (vänner, telefon, tankar), säkert vaknar upp ur det vid inträde på en yta där det krävs samspel och ansvarstagande? Hur mycket av denna problematik är ren psykologi?

Tillägg 27 maj: Nu gick jag själv i fällan!
Idag hade jag ett ärende till Handels. Efter att jag äntligen hittat en ledig glugg i den väldigt långa men fulla raden av cykelstolpar, gick jag nästan exakt samma väg som flickan med rosa hörlurar. Men trots att jag tidigare analyserat och skrivit om problemet klev även jag rätt ut i cykelbanan utan att märka det. Eller rättare, efter ett steg kom jag på mig och hejdade mig. Men en cyklist hade redan börjat väja, och ännu en fick nog ta ett stadigare tag i sitt styre.

För mig är det nu än mer uppenbart att utformningen inte tagit cykelbanan på allvar. När jag går till fots vill jag verkligen inte hamna på cykelbanan. Snälla utformare, för det behöver jag er hjälp. Hade det funnits en nivåskillnad eller någon annan lika tydlig separationsform här hade det aldrig hänt. Separering medelst luddighet är ett elände för alla som vill samspela.

Det här inlägget postades i Beteende, GC-separering, Kognition. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Vådan av att ha rosa hörlurar

  1. Erik Johansson skriver:

    Det ser ut som ett torg, man ska nog bli plingad på många gånger innan man märker att det är en cykelbana där. Jag tycker den där ”smartfånen”/”hörlur marodören” är skuldfri.

    Göteborg är fylld av trottoarer med gömda cykelbanor, så jag antar sådant här händer ofta.

  2. Daniel K skriver:

    Tyvärr så är utmärkningen av cykelbanan på tok för dålig. Jag tror det behövs både nivå- material- och färgskillnader för att gående ska bli uppmärksamma på vilken mijö de befinner sig i. Att bara byta form på stenarna och ändra lite i nyansen funkar ej. Det är alldeles för otydligt. Det ska helt enkelt inte vara möjligt att göra fel, eller åtminstone ska det vara mycket svårare att göra fel än rätt så att aktivt beslut krävs.

    Autopiloten är stark vid gång och även jag som cyklar 7 dagar i veckan kommer på mig med att ej se mig för emellanåt när jag är till fots.

  3. Dmitri F skriver:

    En trottoarkant löser nog många av de problemen.

    Jag tänker ofta på hur folk går när det är t.ex nivåskillnad mellan cykelbana och trottoar eller när det bara är ingen separation.

    När det finns en trottoarkant så går folk en bit in på trottoaren, helst några decimeter ifrån själva trottoarlimpan, precis som när man går på en vanlig trottoar. Man vill inte snubbla och man har dessutom beteende inlärt under hela livets vandrande på trottoarer. Man går inte för nära trottoarkanten av ren instinkt.

    När det är bara materialskillnad eller vit linje går folk gärna precis på linjen eller till och med över den, det gäller också cyklister – de cyklar gärna närmare linjen – detta orsakar obehagliga situationer för både gående och cyklister som kommer för nära varandra.
    Gående som inte är uppmärksamma uppmärksammar alltid trottoarkanter, men sällan linjer eller materialskillnad.

    Det är rent idiotiskt att inte separera cykelbanor som man separerar bilvägar – med kantsten.

  4. admin skriver:

    Bra synpunkter alla tre! Mera sån’t! Det är precis vad jag behöver. Mitt mål är nämligen att ta tjuren vid hornen och ställa upp olika separeringssätt mot varandra. Måste bara sondera lite mer först.

  5. Andreas skriver:

    Jag skulle vilja förorda den här lösningen på fler ställen i stan se länk, platsen är Grevegårdsvägen. https://www.google.se/maps/@57.643254,11.894766,3a,39.5y,16.19h,77.19t/data=!3m4!1e1!3m2!1sBqK1-wgjLxOV0TmnOajNPw!2e0

    Hela ytan var bilväg till en bit in på 80-talet då man smalnade av vägen för att skapa en cykelbana genom att sätta dit en kantsten som separerar cykelbanan och bilister. Båda körbanorna ligger i samma höjd. Det är ett enkelt billigt sätt att bygga cykelbanor och man skulle kunna göra något liknande med en mer rundad kantsten för att separera gående och cyklister så att själva cykelbanan framgår tydligare.

    Här är en annan lite dyrare men än bättre lösning där de gående har fått trottoar bredvid cykelbanan med extremt liten men tydlig höjdskillnad.
    Platsen är Sankt Jörgens Park.
    https://www.google.se/maps/search/sankt+j%C3%B6rgen/@57.74926,11.954801,3a,49.4y,67.37h,72.44t/data=!3m4!1e1!3m2!1sNYTM3kd4q9uX6JxKId4-6w!2e0

    • admin skriver:

      Om upphöjd kantsten mellan banor i samma plan (typ Grevegårdsvägen):

      Mellan cykelbana och körbana kan man inte ta miste på vilken del som är avsedd för vem. Det beror på att körbanors gestaltning är så välkänd plus att cykeldelen brukar vara lite väl smal för bilar.

      Som separation mellan gång och cykel blev det nog mindre självklart vilken bana som är vems, speciellt i fallet Handels där det inte finns en körbana enbart på cykelsidan som kan vägleda vår intuitiva tolkning. Då är risken stor att gående lättare hamnar fel och får det besvärligare att korrigera när det kommer en cyklist. Tänk barnvagn eller rollator.

      Det känns som om barriäreffekten är stor (på gott och ont) och det passar särskilt bra där bilar kör fort. I stan har vi mera av motiverad tvärtrafik såsom gående till parkerade bilar, varutransporter mm som komplicerar bilden. Bästa lösningen vore en riktigt tydlig utformning fast utan fysiska barriärer, kombinerat med en väl utvecklad respekt hos alla inblandade trafikanter. Lånar man någon annans yta har man ett stort ansvar att inte vara till olägenhet. Eller?

      Men är det möjligt att nå dit? Har vi en tillräcklig ambition att ta andra på tillräckligt stort allvar i jämförelse med oss själva? Har vi kanske bara för mycket tunnelseende för att märka när vi är i vägen? Vad gör utformarna, polisen och lagstiftarna för att inte blurra till våra normer och beteenden?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *