Tydliggör cykelbanorna

Cykelbanor i stadsrummet måste bli mer enhetligt utformade. Vi väljer ofta väg omedvetet, inte minst när vi går till fots. Då krävs att miljön har egenskaper som överallt kan påverka omedvetet beslutsfattande. Alternativet är dålig framkomlighet, irritation, arga insändare och sämre status för cyklister.

Denna artikel är ett samarbete mellan Linda Martinsson och Trafikistans Rolf Broberg.

Vad cykelprogrammet säger
Under ”Planeringsprinciper för cykelvägnätet” i Cykelprogram för en nära storstad 2015-2025 anges bland annat att:

Cyklister, liksom alla andra trafikanter, har behov av en sömlös kontinuitet i det system som tillägnats dem – det måste hela tiden finnas en logisk och tydlig fortsättning på cykelbanan. Cykelnätet ska därför byggas på ett enhetligt sätt vad gäller utformning, material och kontinuitet. (sid 43)

Ordet tydlighet och önskemål om enhetlighet i material är återkommande. Detta uppnås dock ofta inte i dagens cykelnät.

Röd gc-förvirring på Järntorget

Järntorgets NV hörn. Hur var det nu, var det gående eller cyklar som skulle ha röd beläggning?

Järntorgets dolda cykelbana bekänner färg

Järntorgets V sida. Precis efter hörnet blir plötsligt c- och g-ytan lika röda. Hur ska gående som kommer ut från affärerna eller från andra hållet förstå detta?

Särskilt separeringen av gående och cyklande uppnår idag inte cykelprogrammets krav:

På sträckor där fotgängare och cyklister är separerade består separeringen idag vanligtvis av en målad linje. Denna separering upplevs ofta som otydlig och bristfällig. Är gångbanans ytskikt dessutom ojämnt eller gångytan underdimensionerad väljer många att i stället gå på cykelbanan. Det är därför viktigt att tillgodose såväl fotgängares som cyklisters anspråk på en funktionell och väl definierad yta. (sid 44)

Målad linje saknas ofta
Även den målade linjen är något som ofta saknas i stadsmiljön där mer diffusa ledtrådar, t.ex. olika ytbeläggning, används som separering. Följden blir att separeringen blir otydlig och olika från plats till plats. Att införa en målad linje på sådana platser är en liten förändring som ökar tydligheten och enligt oss har en påtaglig effekt. Se gärna den jämförande mätningen i Ett vitt streck gör skillnad .

Burgården-Vallhallavägens cykelbana

Valhallagatan vid Burgårdens gymnasium. Många gående tror nog att cykelbanan går till vänster om den vita linjen. Det saknas en vit linje till höger där den behövs som bäst. Materialskarven är alldeles för otydlig, särskilt där asfalten är ljus. Och materialskarvar finns överallt i stan, även där de inte betyder något.

GC-bana bakom Bältesspännaren

Bältesspännarparken i Göteborg. Vad betyder spåret som går mitt i vägen? Förstår man att ena banan är en dubbelriktad cykelbana? Vilken är det i så fall? Facit: Cykelbanan har oväntat nog innerkurvan, den närmast parkbänkarna! Någon mittlinje har den inte fått. Cykelbanan finns alltså, fast ändå inte.

(Banan genom Bältesspännarparken behandlas närmare i Bältesspännarnas GC-kamp.)

Omedvetna vägval
Människor fattar oftast beslut omedvetet, inte minst enklare beslut såsom var de väljer att gå eller cykla. (Se t.ex. vad olika forskare säger i bloggartiklarna Kraften i det omedvetna och i Omedvetna val. Den senare visar på ett slående sätt att även beslut som vi tror är medvetna ändå kan vara omedvetna, och att medvetandet sedan står fast vid det man redan beslutat omedvetet.)

Vårt omedvetna använder ögonblicklig mönsterigenkänning, något som vi inte har egen insyn i, men som vi kan uppleva som magkänsla. Om det saknas pålitliga mönster i trafikmiljön så blir allt bara brus, och då fattar man sina beslut på andra grunder, t.ex. bekvämlighet. Finns det konsekventa mönster, så kan vi lära oss känna igen dem intuitivt. Men då kommer de platser som inte har dessa mönster att kännas som ”laglösa”, eller så tolkar vi dem olika, så som i Bältesspännarparken ovan.

Det bör gå att ställa vissa krav på beläggningar och en konsekvens i utformningen så att man förstår hur det är tänkt även om man inte varit på platsen tidigare. Om beläggningen inte kan definiera cykelbana på ett pålitligt sätt, måste det finnas annat som fyller den uppgiften längs hela vägen och inte bara i vissa punkter som t.ex. skyltar. Gående passerar inte alltid dessa punkter, eller märker inte att det finns en skylt i en viss punkt där de passerar.

För att ge stadsutformarna stort spelrum kan man tänka sig att gåytor kan utformas nästan hur som helst, fritt efter utformarens personliga lustar. Men cykelbanor ska vara så enhetliga så att alla förstår vad det är. Av det följer att gåytor måste akta sig för cykelbaneliknande former. Sen kan man kanske tänka sig mer än en sorts utförande av cykelbanor, bara de inte blir för många. De olika formerna måste då vara så vanligt förekommande så att alla lär sig känna igen dem. Cykelprogrammets förslag för att lösa dessa problem är:

Förutom god separering bör ytan för fotgängare och ytan för cyklister ha olika material för att ytterligare tydliggöra vem som ska disponera ytorna. Vägmarkeringar, såsom cykelsymboler och mittlinje, ska användas för att förstärka separeringen. (sid 45)

Det cykelprogrammet inte för fram, men som är viktigt om en igenkänning ska bli möjlig, är att samma typ av markering och separering används oavsett var i staden man befinner sig. Då finns det en chans för gående och cyklande att lära sig att känna igen mönstren.

Se även artikeln Vad är bra gc-separering? som behandlar detta ämne djupare. Där redovisas bl.a. åsikter från flera professionella aktörer.

Det här inlägget postades i Cykelplan 2025, Förslag, GC-separering. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *