Sören Nordlund om beteende

Jag frågade trafikpsykolog Sören Nordlund om hans syn på fenomenet att några cyklisters dåliga beteende så lätt blir ”alla cyklister”. Han svarade, och gav mig även tillstånd att lägga ut svaret här.

Det började med att Krister Isaksson bloggade om vad trimmade elcyklar kan komma att göra åt cyklisters rykte. I kommentarsfältet var vi flera som diskuterade kring rykten och beteenden. När jag skrivit min kommentar skickade jag den även till Sören Nordlund och bad om hans syn. Och fick den.

Min kommentar till både Krister och Sören
Tyvärr drar de störande allas blickar till sig. De som sköter sig smälter in som om de inte fanns. De störande väcker också affekt, vilket gör att man aldrig glömmer dem. Därför blir de ”alla cyklister”.

En dam klagade på att ”alla” cyklar på trottoaren på Avenyn i Göteborg, så jag räknade dem. De var bara 3 %. Men när jag väl fått upp ögonen för dem, tyckte även jag att de kändes som många fler. Jag räknade flera gånger. Fortfarande bara 3 %. Se min bloggartikel Trottoarcyklare.

Jag tror att enda lösningen är att vi börjar väcka positiv uppmärksamhet. Plinga på trottoarcyklare och föreslå vänligt att de kan cykla på gatan istället (där du är). Det kommer de gående att lägga märke till. Stanna vid övergångsställen och säg varsågod, och hojta på eller kommentera andra cyklister som kör om dig då. Sakta in och ta tydlig ögonkontakt med bilförare vid cykelpassager så hen känner att det är en förhandling och inte ett företrädeskrav. Tacka både bilister och gående när du blir framsläppt. Be om ursäkt när du gjort något som inte blev bra. Visa tacksamhet när någon annan ber om ursäkt.

Kanske utopiskt, men jag tror det är enda sättet att få folk att märka att det finns många cyklister som inte är ”marodörer”.

Sören Nordlunds svar
Som yrkesperson inom psykologi har jag lärt mig (grundligt!) att det inte finns ”dåligt” eller ”bra” beteende. Det finns beteenden, resten är våra tolkningar av beteendena. Enligt min mening finns det alltså inte några cyklister alls som beter sig dåligt. Det finns dock ett antal cyklister (eller trafikanter) som beter sig mer egocentriskt än andra – som i andras ögon ”tar för sig”. Det är lätt att reagera negativt på sådana personer, särskilt i den svenska kulturen där många implicit förväntar sig att andra ”ska uppföra sig” eller ”förstå vad som gäller”. Andra kulturer har lättare att se förlåtande på sådant beteende.

Du har helt rätt i att man i allmänhet överskattar antalet personer som uppträder på ett negativt sätt – negativt enligt betraktaren alltså! Forskning visar att vi mycket lättare uppmärksammar ”negativa” beteenden än ”positiva” och att många ”negativa” beteenden får oss att reagera känslomässigt. Vi blir upprörda, skrämda, sura, arga. När vi blir det har vi mycket lätt för att generalisera och uppfatta andra i allmänhet som negativa. Precis som du säger alltså. Det är intressant med din egen statistik av hur många det faktiskt handlar om. Det är så det brukar se ut. Vi tror att ingen blinkar i korsningar och när vi observerar neutralt så ser vi att de allra flesta faktiskt blinkar.

Det här leder tyvärr till att många trafikanter har en ganska negativ bild av ”andra” och som en följd av det anser sig vara bättre än andra. Detta är väl dokumenterat i forskning, också i Sverige.

Jag delar helt din uppfattning om att bete sig på ett positivt sätt mot andra, jag har förespråkat detta i föredrag jag hållit. Genom att vara vänlig mot andra motverkar man negativa tendenser, negativa tolkningar och negativa känslomässiga reaktioner. Detta är väl dokumenterat i forskning som dock inte handlar om trafik utan ex om att hålla upp dörrar eller låta någon gå före i en situation.

Däremot är det tveksamt om man bör försöka visa eller lära andra vad som är ”rätt” beteende. ”Rätt” är rätt ur en persons synpunkt, men inte nödvändigtvis ur någon annans. Forskning visar att det allra mest positiva förslag lätt kan uppfattas som att ”någon annan vet bättre än jag vet” och sådant är vi mycket känsliga för. Enligt min mening bör man alltså inte försöka vara en god förebild utan hellre inrikta sig på att uppmärksamma ”positiva” beteenden och ge uppskattning för dem.

Det här inlägget postades i Besked, Beteende, Förslag. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Sören Nordlund om beteende

  1. Tvåhjulig filosof ute och cyklar skriver:

    Förutom att det nog går att hitta ett antal praktiska filosofer som har invändningar mot att det inte finns bra och dåliga beteenden (”det alltså inte några cyklister alls som beter sig dåligt” måste betyda att det inte finns några trafikanter som beter sig dåligt – inte ens de som drogpåverkade kör 100 knyck utanför en skola – och ej heller några människor som beter sig dåligt – inte ens de som sitter inlåsta på livstid …), kan man anföra vissa invändningar och problematisering. Är Frankrike mer accepterande vad gäller egocentriskt beteende? Bilister där verkar visa större hänsyn till fotgängare & cyklister, cyklister till fotgängare än här.

    Att man lättare kommer ihåg de avvikande och speciellt de irrigerande/skrämmande och således generaliserar är en komplikation, men även om man är medveten om att endast en minoritet beter sig på ett sätt som man själv (och månne en majoritet) klassificerar som oacceptabelt/störande, så kan denna minoritet ha en påtaglig effekt även om den är liten. Om tillräckligt många pissar i hissen eller ”glömmer” att ta hand om hundskiten i parken, slutar man an använda hissen och undviker parkens gräsytor.

    Intressant att se det i termer av egocentricitet. Trottoarcyklande, biltrafik på gc-vägar, parkering på trottoarer, laxande, cyklande i bredd där det tvingar andra av vägen, mm, är lätt att tolka i termer av egocentricitet, men man kan fråga sig hur mycket som egentligen grundar sig på okunskap, missförstånd (ena trottoaren är cykelbana, nästa inte), och att man inte tänkt efter hur ens beteende påverkar andra (man genar bokstavligen tanklöst i skymda kurvor tills det en dag smäller och man – förhoppningsvis – inser problemet med beteendet, eker cyklar för nära parkerade bilar tills man blir dörrad eller det springer ut ett barn som doldes av SUV:en).

    Vänligt beteende bör uppmuntras, men att vinka och le som en bloggkommentator rekommenderade bör nog kombineras med ett vänligt beteende: det finns en del bilister som när de bränner förbi ett övergångsställe utan en tanke på att stanna för en fotgängare som vill över, leende vinkar till den förgäves väntande fotgängaren. Känns mer som ett hån än en vänlighet.

    • admin skriver:

      Intressant!

      Jag köper Sören Nordlunds tes att det rent objektivt sett inte finns bra och dåligt beteende. Något är bara bra eller dåligt för ett visst syfte eller en viss förväntan som någon har. Olika personer kan ha olika syften, och även om vi har samma syfte, kan det leda till kollisionskurser. Exempel: syftet att komma först.

      Men varje samhälle bygger på någon form av samverkan, och jag tvivlar på att man kan samverka utan normer. Vissa normer är formella och omfattar alla i ett land – vårt lagsystem. Andra är informella och kan ha mycket varierande räckvidd, allt från små slutna grupper till hela samhällen. Inom ramen för en viss norm är omdömena bra och dåligt högst meningsfulla.

      I diskussionen på Krister Isakssons blogg skrev signatur Fredrik att ”hänsyn trumfar regelefterlevnad”. Vi var flera som tyckte det var mycket ”bra”. Själv tänkte jag att lagar egentligen är formaliserad hänsyn. De behövs eftersom vi varken har tid eller kapacitet att dra igång en medveten hänsynsprocess för varje trafikant vi möter. Men vissa möten vill vi ändå engagera oss i.

      En fundamentalist ser nog bara till normen utan hänsyn till situationen och tycker att devisen ovan är ”dålig”. Att vi tar olika ställning kan bero på att vi värderar oss själva gentemot andra på olika sätt. Är man egoist vill man slippa ta hänsyn till andra. Misstror man andra vill man inte ge dem fördelar för att man inte tror sig få något tillbaka. Misstror man både sig själv och andra behöver man ett oberoende och överordnat rättesnöre.

      Att vi är sociala varelser måste ändå innebära att vi i allmänhet har någon sorts förmåga att anpassa oss till varandra inom gruppen och att utveckla relativt gemensamma normer. Samarbete kan vara roligt, och den glädjen tror jag driver på vår sociala förmåga. Att vi kan läsa av andras avsikter är säkert en viktig del av detta.

      Exempel: Du är ute och går, och så möter du en annan person. Båda försöker väja åt samma håll. Ni måste sakta in för att komma överens om vem som ska väja vart. Men trots att det blev ett hinder, så är den starkaste upplevelsen kanske att ni bägge ville visa varandra hänsyn. Ni löser situationen med ett gemensamt skratt. Mötet blir positivt och förstärker samhörighet och hänsynsvilja. Det hänger säkert mycket på att ni visat varandra att ni delar samma normer. Gör ni inte det kan utfallet bli helt annorlunda.

      Jag är övertygad om att man kan bidra lite till att stärka eller försvaga en informell norm genom sitt beteende. Frågan är bara hur. Jag gav ett antal exempel och Sören Nordlund stödde de positiva men inte det som kan uppfattas som tillrättavisande. Negativ kritik kan nog bara nå fram till någon som väldigt gärna vill tillhöra gruppen. Men vad är gruppen? Om många försiktigt antyder samma sak kan angreppet kanske upplevas som litet men gruppen stor. Och tvingas man inte att krypa till korset inför ”domarens” åsyn, kanske den sociala kraften kan få betydelse i längden. Eller?

      • Tvåhjulig filosof ute och cyklar skriver:

        Någon som anser att det finns objektiva, moraliska fakta antar jag skulle hävda att en handling objektivt sett kan vara bra eller dålig (komplicerande är förstås att ”dålig” kan förstås på ett flertal olika sätt: en dålig cyklist kan vara en som mest bara kommer sist i tävlingar, en som knappt kan hålla balansen eller ramlar om det svänger för mycket, en som bryter mot trafikreglerna, eller …), och även i andra fall kan man ju på goda grunder hävda att ”en dålig handling” betyder en handling som enligt ett givet normsystem i sig är moraliskt dålig eller har negativa konsekvenser. (Och analogt kan man hävda at det inte finns några gula föremål eller några a:n (bara grafiska krumelurer vi tolkar som bokstaven a); blir lätt väldigt jobbigt om man ska prata på det viset.)

        Exemplet med den ibland rätt komiska dans som uppstår när två mötande fotgängare väjer åt samma håll är intressant. En skillnad mot två cyklister (eller två bilar eller en cykel och en bil) är att risken för en kollision är i det närmaste försumbar (och konsekvenserna av en kollision obetydliga) och tiden att komma fram till en lösning är inte snävt begränsad. Kommer du på cykel lär du antagligen utgå från an den mötande cyklisten håller till höger, så ett annat beteende kan ta längre tid att notera; tiden att komma överens innan det smäller är rätt kort; och konsekvenserna av en smäll kan vara ett besök på akuten. (Möter man nån på fel sida i en skymd kurva har man antagligen inte tid att reagera över huvud taget; jag klarade mig, men den vägen cyklar jag inte igen. Andra jag känner till klarade sig sämre: käkbrott.)

        När jag cyklar till jobbet tidigt på morgonen möter jag på 13 km kanske fem sex cyklister: inte fler än att man kan ägna tankekraft åt varje möte. De som cyklar i rusningstid möter en eller två magnituder fler: det går inte att förhandla fram en lösning för varje möte (utan att det blir enklare och snabbare att gå till jobbet).

        ”Lagar formaliserad hänsyn” kan jag hålla med om. Och i en hel del situationer med trafik från alla möjliga håll, oklar infrastruktur, allmän stress, och trött efter jobbet, vill jag helst inte behöva ägna kognitiv förmåga åt att reda ut situation som uppstått pga av trafikanter inte följer regler (typ håller till höger, osv). Det är komplicerat nog i alla fall.

        Alla kan begå misstag, så ju tydligare regler och infrastruktur är desto färre tillfällen man riskerar att begå misstag, och dessutom borde inte mindre misstag leda till svåra konsekvenser. (Eller för all del, att man har fokus på trafiken ska inte leda till att man vurpar pga hål i gatan, eller att det fokus man måste ha på gatan för att inte vurpa pga av sand, hål, grindar och betongblock ska inte leda till att man krockar med någon/något.)

        Dat finns ytterligare en vinkel på trottoarcykelexemplet. Visar man mer hänsyn om man bryter mot reglerna och cyklar bland fotgängare på gångbanan (en del av dessa kommer att bli skrämda eller irriterade oavsett hur mycket du ler) eller om man bryter mot reglerna och cyklar på vägen i stället för bland barn, rullatorer och andra fotgängare på en trottoar avsett för både cyklister och fotgängare?

        Om man vill visa hänsyn är det nog en fördel om man kan leva sig in i hur andra uppfattar situation. Något som slog mig för en del år sedan var det att när jag för att ha bättre kontroll över cykel och för att kunna bromsa snabbare och hårdare sätter händerna i bocken (på bockstyret) och fingrarna på bromshandtagen uppfattas av vissa som aggressivt. Hoppsan! Vilket är då bättre, att se vänlig ut med händerna uppe på styret men svårare att bromsa, eller att ha full koll på cykeln men av vissa tolkas som aggressiv? Jag har också blivit kallad fartdåre och värre när jag passerat fotgängare på en gc-väg i joggingfart, möjligen pga av ”snabb” cykel, lycra och att jag accelererade efter att ha passerat. Inte alltid lätt att förutsäga hur man uppfattas.

        Att vara ett gott exempel kan väl aldrig vara av ondo, men tillrättavisningar … fungerar nog inte så bra som man skulle vilja. Frågan är hur bra ens goda exempel fungerar: jag har mött de som cyklar i vänstertrafik på gc-vägen trots att de måste mött och passerats av ett stort antal cyklister på väg hem från jobbet. Hur de kunnat undgå att inse att de cyklar på fel sida övergår mitt förstånd.

        • Tvåhjulig filosof ute och cyklar skriver:

          Att förutsäga vad andra ska gör är inte heller alltid helt enkelt. För en tio tjugo år sedan kom jag ifatt en annan cyklist på en cykelbana längs en väg: han tittade bakåt, såg ut att se mig, höll ut till höger, och svängde vänster precis mitt framför mig (mitt emellan två korsningar – kanske skulle över vägen till villan mittemot). Krasch. Ömt knä och lite blodförlust, men annars ingen skada tur nog.

          • Tvåhjulig filosof ute och cyklar skriver:

            Trött idag: blodvite, inte blodförlust.

            Hur som helst, sammanfattning: (till synes) skolboksexempel på samarbete för att släppa fram snabbare cyklist – som abrupt övergår i vänstersväng (utan tecken) och kollision. Så det kan gå. (Jag är långt ifrån den snabbaste cyklisten i stan så jag försöker hålla i huvudet att det alltid kan komma någon bakifrån som är betydligt snabbare.)

            ”Misstror man andra vill man inte ge dem fördelar för att man inte tror sig få något tillbaka.” Nja, som någon som den hårda vägen lärt sig att misstro andra (mobbing och allsköns annan djävulskap), om man misstror andra vill man undvika olyckor, olyckstillbud och att bli utnyttjad. Jag ger 17 i om andra får eller tar sig fördelar bara jag kommer fram helskinnad. Jag vill kunna gå hem från ICA utan att få äggen krossade och jag vill kunna cykla på en gc-väg utan att behöva ta till gräset för att undvika mötande cyklister (i bredd). Kanske för mycket begärt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *