Mental blindhet

Hur kan man bara missa att det går en gorilla tvärs genom gruppen av basketbollspelare? Tja, är man upptagen av att räkna antalet passningar så missar man faktiskt lätt gorillan trots att blicken måste passera den flera gånger. Kognitionspsykologen Daniel Simons som länge forskat i ämnet och som gjorde gorillavideon, ser tydliga kopplingar mellan sådan ”inattentional blindness” och faror i trafiken.

VTI:s rapport 729A berättar att bilförare sällan flyttar blicken när de är engagerade i mobilsamtal. De får alltså ett visst tunnelseende. Men trots att de nu tittar rakt fram missar de ofta oväntade saker som dyker upp i siktlinjen, såsom vägarbetare och korsande cyklister. Denna ouppmärksamhetsblindhet kallas ibland för ”the looked-but-failed-to-see phenomenon”.

Vi förstår inte alltid att uppmärksamhet på en sak måste tas från något annat.

I fallet med mobilprataren tycker man kanske inte att sinnena blir upptagna av samtalet. Vi behöver bara lägga till en föreställning om den värld som den andre befinner sig i eller talar om. Men det är samma områden i hjärnbarken som används när vi behandlar verkliga sinnesintryck och när vi föreställer oss något. Peter Gärdenfors förklarar detta bra i boken Hur homo blev sapiens, i kapitel 2.9 Föreställningar: att koppla bort sinnena. När vi föreställer oss saker sätts verkligheten i karantän. Våra resurser räcker inte till för att ha fullgod koll på bägge världarna samtidigt.

Resursknappheten gäller naturligtvis inte bara bilförare med mobil, utan även t.ex. cyklister som kör i bredd och samtalar, och gående som pratar med varandra eller är uppslukade av funderingar. Det är ganska lätt att se tecken på andras mentala blindhet när de är upptagna av något, även om man själv inte tycker sig ha några sådana begränsningar.

Som fotgängare i stan måste vi ha frihet att tänka på annat än trafik. Vi måste kunna ägna oss åt samtal med vänner, tala i telefon eller lyssna på musik. Men så länge staden också rymmer banor för bilar och cyklar, måste något till för att vi ska märka när vi är på väg in på deras ytor. Vi har sällan näsan så högt upp i vädret så att vi ser alla trafikskyltar och sedan också kommer ihåg vad de sa. Utformaren måste använda ett formspråk som kan aktivera frånvarande mottagare när de passerar sina gränser. Det gäller verkligen att inte slarva med de uttrycksmedel som finns, för då tappar de sin kraft och blir bara ett intetsägande brus.

Det här inlägget postades i Kognition. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *