Inga tvetydiga korsningar

Göteborg föreslår en banbrytande cykelplan för 2015-2025. Cyklandet ska tredubblas! Så här har jag skrivit i mitt remissvar om vikten av enkelhet och renodlade gestalter där trafikslag korsar varandra. Det skickade jag in den 26 sep, men fortsätt gärna kommentera ändå.

I punkter där två trafikslag korsar varandras väg är det viktigt att bägge parterna har en förförståelse för hur samspelet ska fungera. Utformningen får aldrig förleda dem att tro att bägge har företräde framför den andra.

Cykelplanen lyfter som viktiga principer att cykelvägnätet ska separeras från fordonstrafik (sid 37), men också separeras tydligt från gångvägnätet, detta för att ge framkomlighet, flyt, hastighet och trafiksäkerhet (sid 39). Planen vill också ge cyklister förtur i korsningar (sid 44). Den principen verkar bara vara skriven med tanke på korsningar med körbanor, men den borde också förhålla sig till cyklisters korsningar med gående.

Både vid korsningar cykel–bil och vid cykel–gående bör det finnas fall där cyklisternas flyt prioriteras, men andra fall där cyklister istället ska lämna företräde. Det måste vara lätt för alla inblandade parter att se skillnad på dessa två typer av korsningar.

Där cykel- och gångväg korsas
– Är det här ett riktigt övergångsställe över cykelbanan där cyklisterna ska lämna gående företräde (TrF 3 kap 60 §)?

– Eller är det en obruten cykelbana som gående bara får korsa om det kan ske utan fara eller olägenhet för trafiken (TrF 7 kap 4 §)?

– Eller har utformaren försökt skapa en egen variant lite mitt emellan? Tolkar cyklisten det som en obruten cykelbana samtidigt som den gående uppfattar det som ett riktigt övergångsställe? Luddiga mellanformer öppnar för godtyckliga tolkningar som leder till överraskningar över hur motparten agerar. Det egna perspektivet tenderar att framhäva den egna vägen som överordnad genom att rent optiskt påverka intrycket av bredd och kontinuitet. Utan tydlighet kan inte ens ordningsmakten avgöra vem som gör rätt och fel. Hur ska de då kunna ingripa?

Man bör vara öppen för speciella korsningar av typen ”shared space” där det görs tydligt för alla parter att man kommer in på ett speciellt område där man måste samspela på lika villkor. Men andra mellanformer leder lätt till missförstånd, speciellt om de inte bildar etablerade gestalter som alla känner igen och lärt sig förstå meningen med.

På Avenyn vid Valand finns dessa två märkliga korsningar mellan gående och cyklister:

Valands röda markering för gående

Det är nästan som om utformaren VILL att gående ska missta den röda ytan för ett övergångsställe och dyka upp bakom toan utan att se sig för. Utformningen låter båda parter tro att den andre ska lämna företräde. Lägg märke till alla bromsspåren i cykelbanan!

Avenyns åsidosatta övergångsställe

Här finns ett rejält tilltaget övergångsställe, även över cykelbanan mitt i bild. Men utformningen gör allt för att leda de gående BREDVID övergångsstället. Det lurar både gående och cyklister.
.

Där cykel- och bilväg korsas
Det finns ett otal utformningsvarianter där en cykelväg korsar en körbana. Nyanserna har blivit alldeles för många.

Under många år fanns på www.trafikprojekt.se en intressant genomgång av 16 korsningar i stadsmiljö med analys av vilka företrädesregler som kunde gälla på var och en av dessa platser. De flesta analyserna låg långt över huvudet på vad man kan förvänta sig av gemene man under färd ute i trafiken. Ändå var det bara i 2 av de 16 fallen möjligt att avgöra vilken regeluppsättning som gäller. Olika intuitiva, formella och sekundära indikatorer sa emot varandra. (Se gärna Johannes Westlunds artikel om detta.)

Utformningsivern har löpt amok.

Trafikanterna behöver enkelhet och tydlighet så att de kan förstå hur de ska agera. Det får inte finnas hundra nyanser av företrädespreferenser och utformningskompositioner för interaktion i korsningar. Behövs det egentligen mer än två grundgestalter? Du eller jag först? Ja, det skulle vara en tredje för ”shared space” i så fall. Trafikanterna måste direkt kunna känna igen rätt grundgestalt i varje ny korsning som dyker upp framför ögonen. Det bestämmer deras förståelse och agerande på platsen. Igenkännandet måste gå fort. Det handlar inte om medveten analys, utan snarare om det som psykologerna kallar priming. Djupa analytiska överläggningar inför varenda korsning finns varken tid eller kapacitet för där ute i trafiken.

Få och distinkta gestalter är förutsättningen för att folk ska lära sig skillnaden mellan dem och bygga upp en erfarenhet som ger dem en intuitiv känsla för hur de fungerar. Annars blir allt en enda soppa utan gränser som man inte får ut något annat av än att det nog är här man ska gå eller cykla över körbanan.

Led inte ut gående på cykelöverfarter
(Obs att artikeln skrevs innan cykelöverfart döptes om till cykelpassage.)

Göteborg har på senare tid börjat leda ut gående på cykelöverfarter. Förordningen om vägtrafikdefinitioner säger att en cykelöverfart är ”en del av en väg som är avsedd att användas av cyklande eller förare av moped klass II”. Ett formelement som ska vidmakthålla separation använder Göteborg istället för att blanda ihop cykel- och gångflöden på samma yta.

Överfart för både gående och cyklister på Guldmyntsgatan-Högsbogatan

Gångtrafiken över Guldmyntsgatan leds ut på cykelöverfarten. Här tränas alltså gående att se cykelöverfarter som övergångsställen. Ett uttrycksmedel förloras sin betydelse.

Det röda partiet i bilden kantas inte av cykelöverfartslinjer M16 och utgör alltså inte själva cykelöverfarten. Det är bara ett av tre olika material i en designidé för cyklister plus gående. Om röd beläggning alltid hade kantats av cykelfartslinjer skulle det ha varit ett väldigt pregnant och samtidigt juridiskt hållbart uttrycksmedel för cykelöverfarter. Det hade blivit som en landgång, en smal förbindelse mellan båt och land som man får använda med viss försiktighet. Men genom att bryta upp kombinationen av färg och kantlinjer tappas värdefull uttryckskraft.

Juridiskt sett omhändertas inte gående i denna korsning. De får ta sig över på eget ansvar och med stor aktsamhet via gräset(!) utanför cykelöverfartsmarkeringen. Men utformningen maskerar det. Flera gående tror säkert att överfarten egentligen är ett sorts övergångsställe och att de har företräde här.

I denna korsning saknas dessutom vänster cykelöverfartslinje. Kanske anses den schackrutiga markeringen M17 för farthinder samtidigt fungera som avgränsare för cykelöverfarten, trots att en del av överfarten då leder rätt på ett kantstöd och en stolpe. Kan bägge betydelserna alltid läsas in i M17 trots att de handlar om så olika saker? Zebralinjer har den förmågan, men jag tvivlar på att det gäller M17 eller att det vore lämpligt att införa det.

Cykelbana och/eller cykelöverfart?
Här kommer tre väldigt förvirrande korsningar mellan bil och cykel. De ligger på Örgrytevägen vid Gothia Towers och Svenska Mässan.

Cykelbana/överfart vid Gothia Towers

Kantlinjer och mittlinje för cykelbana, men kombinerat med sockerbitar som markerar cykelöverfart. Hur kan det vara bäggedera samtidigt?
.
.

Cykelbana/överfart vid Korsvägen

Här ses ungefär samma lösning, fast med sockerbitar endast på höger sida. Alltså nästan bara cykelbana då? Speciellt vänster fil. Lite längre bort finns enbart en rad sockerbitar till vänster. Är det menat som hajtänder för bilar? Eller är det nästan en cykelöverfart där?

Det skulle förvåna mig mycket om alla trafikanter som korsar varandra på dessa platser är överens om ifall det är cykelbana eller cykelöverfart. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Ändå förväntas jag avgöra det med ryggmärgen medan jag passerar.

Var noga med uttrycksmedlen
Vissa uttrycksmedel i utformningen har stor intuitiv uttryckskraft. En upphöjd cykelväg genom en korsning ger exempelvis en stark intuitiv känsla av obruten cykelbana med prioritet, medan en nivåsänkning till gatans plan förmedlar motsatsen. Att kombinera upphöjd bana med cykelöverfartsmarkeringar (M16, sockerbitar) är inte bara att skapa en känslomässig motsägelse och därmed en fara på platsen. Det förstör också nivåskillnad som uttrycksmedel på andra platser och gör trafikanternas förförståelse luddig.

Nivåskillnad används även som hastighetsdämpande gupp för bilar. Då bör man vara noga med att inte blanda ihop dessa två användningssätt så att det ena ser ut som det andra, såvida inte bägge avsikterna ska uppnås samtidigt och på exakt samma yta. Cyklister kan lätt uppfatta överfartsmarkeringar på en nivåskillnad som markeringar för farthinder (M17) riktade till biltrafiken, speciellt som även utformaren ibland behandlar dem som utbytbara. Vid en sådan feltolkning kan cyklisten tro sig se en obruten cykelbana och inte en cykelöverfart. För att motverka det måste alla uttrycksmedlen samverka. De måste bilda en konsekvent och återkommande gestalt så att man uppfattar rätt helhet och därmed också får rätt förväntningar på detaljerna.

Göteborg har tidigare använt uttrycksmedlet röd beläggning till lite av varje, men nu verkar man gå mot att reservera färgen till cykelöverfarter. Om det renodlas, kan det bli en utmärkt förstärkare av – men aldrig en ersättare för – cykelöverfartslinjerna. Det är väldigt bra att den färgen numera alltid ansätts precis där cykelbanan övergår i själva överfarten. I äldre överfarter har även en bit av den anslutande cykelbanan gjorts röd. Det ger lätt den vilseledande tolkningen att rött är cykelbana och att den förblir så även när den går ut över körbanan.

Sammanfattning
Renodla gestalterna. Gör dem få, tydliga och omöjliga att förväxla med varandra. Först då kan trafikanterna lära sig deras mening och vilka faror som kan lura i varje gestalt.

Vårda språket, dvs ge de enskilda formelementen för utformning mening genom konsekvent användning, och så att flera element samarbetar pålitligt med varandra. Trafikanten kan lätt missa ett men inte alla formelementen i en gestalt. Redundans ger säkerhet i snabba lägen.

Så länge formelement används inkonsekvent och tillåts agera överlöpare förlorar de sin uttryckskraft och sin möjlighet att påverka oss intuitivt. Det är lite som att ha högertrafik på vissa gator och vänstertrafik på andra. Det suddar ut våra reflexer. Utformarna av motorvägar och trafiksignaler har länge känt till vikten av att vara tydlig, samstämmig och konsekvent.

Det här inlägget postades i Cykelprogram 2025, Dokument, Förslag, Motstridigt. Bokmärk permalänken.

5 svar på Inga tvetydiga korsningar

  1. Tvåhjulig filosof ute och cyklar skriver:

    Håller helt med, men finns det inte de som hävdar att osäkerhet ger säkerhet: om man inte vet vem som har företräde tar man det lugnare? (Anekdoter om att man snarare utgår från att man själv har företräde torde å andra sidan vara lätta att hitta …) Finns det någon som har undersökt hur det verkligen ligger till?

    Rondellvarianter på samma tema är om möjligt än mer förvirrande, speciellt som cykelöverfartssockerbitarna allmänt verkar betraktas som hajtänder av bilister (även när en tydlig hajtandsrad finnes).

    Jag brukar utgå från att (a) ingen ser mig och (b) att om de gör de utgår de från att jag skall lämna företräde.

    • admin skriver:

      Jo, det är nog en vanlig förhoppning bland utformare att osäkerhet ger säkerhet. I vissa lösningar tror jag att de har rätt. Principen att man i första hand ska ha koll på sina medtrafikanter och inte bara förlita sig på skyltar och regler är mycket bra. Det är också vad du själv beskriver i dina utgångspunkter (a) och (b).

      Men det är en sak att betrakta en utformning på en planritning där man ser den från ett ”objektivt” perspektiv rakt ovanifrån. En helt annan sak är de starkt vinklade perspektiv de olika trafikanterna har. Se t.ex. de två bilderna från Brunnsparken i Håller hela samarbetskedjan? eller läs Ränder på längden och tvären som handlar om just detta med hur starkt olika perspektiv kan förändra vad man uppfattar. Det är det jag menar när jag ovan skriver att ”Det egna perspektivet tenderar att framhäva den egna vägen som överordnad”.

      Jag tror dessutom att det finns andra psykologiska tendenser som uppvärderar de egna behoven gentemot andras, och som rättfärdigar att man ger sig själv fördelar.

      Så ja, osäkerhet ger säkerhet, men bara om man verkligen uppfattar osäkerheten tillräckligt starkt. Därför understryker jag också att ”shared space” kräver att det görs tydligt för alla parter att man kommer in på ett speciellt område där man måste samspela på lika villkor.

      • Tvåhjulig filosof ute och cyklar skriver:

        Mina (a) och (b) resulterar inte sällan i att jag stannar; understundom även i att jag övergår till att vara fotgängare. Inte överdrivet effektiva sätt att vara cyklist på. Dessutom är det frågan om asymmetrisk osäkerhet: jag vet inte eller utgår från att övriga inte vet hur det är meningen att man ska agera: bilisterna å andra sidan brukar oftast (men inte alltid) utgå från att de är de som har företräde. Även när de trevligt nog anser att det är jag som borde få cykla före, uppstår då situation att alla inblandade stannar (och med en lågräser kommer man/jag inte alltid iväg så fort). Ergo, brist på flyt.

        Även där det är övertydligt för alla och envar vem som skall lämna företräda, hur man skall ta sig fram, osv, råder asymmetri: vem vill riskera att hamna under en SUV – eller en buss? Störst går först … Och tillräckligt många verkar utgå fr att bilar alltid har företräde framför cyklar för att risken inte skall vara försumbar.

        (Osäkerhet kan även ge säkerhet på det viset att tillräcklig osäkerhet gör att man väljer en annan väg, eller ställer cykeln hemma: säkert men trist.)

        Viktig poäng om vad som är tydligt som ritning eller fr helikopterperspektiv, en annan vad som är tydligt en meter från marken, i rörelse, samtidigt som man försöker hålla reda på alla andra trafikanter. Vilka skyltar gäller mig? Hoppsan, linjens krökning skymdes av ett gupp. Cykelbanans fortsättning, ej rakt fram, skyms av korsande/annan trafik. Osv., osv.

  2. Anders Carlsson skriver:

    Vad trevligt att någon, jag menar skribenten, fattar hur människor funkar och hur man signalerar stringent i trafiken. Sen gäller det bara att få trafikplanerarna att fatta…
    //Anders Carlsson, Örebro

    • admin skriver:

      Tack Anders för ditt stöd till en f.d. örebroare och hans kritik av egensinnigt påhittad utformning. Det blir en perfekt inledning på julhelgen.

Lämna ett svar till admin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *