Byt cykel mot bil!

Nej, jag menar inte att vi ska ställa cykeln och börja köra mera bil i stan. Uppmaningen är ett tankeexperiment och ett led i mina försök att tackla den stora frågan om hur man bör utforma separering mellan gående och cyklister.

Att se sin uppfattning från ett annat håll
För ett tag sedan skrev Cyklistbloggen om hashtaggen #ReplaceBikeWithCar. Med den kan man tagga tweets där man bytt ut ordet cykel mot bil i ofördelaktiga uttalanden om cyklister. På så sätt kan man tydliggöra fördomar och få uttalanden att falla på eget grepp.

ReplaceBikeWithCar tweet

Ett exempel på tweet med denna hashtag.

Det är förstås inte alltid som ett sådant byte kan göras invändningsfritt. Men om man tvingar sig själv att förklara varför ett påstående kanske inte går att vända på, ser man tydligare på vilka grunder det vilar. Det kan vara ett bra sätt att på Popperskt vis testa sin uppfattning genom att försöka falsifiera den.

Fallet G|C-separering
Mitt förra inlägg Vådan av att ha rosa hörlurar illustrerades med följande bild på en separerad G|C-bana i Göteborg:

Vasagatans cykelbana vid Handels

Separerad G|C-bana i Vasagatans västra ända.

Denna utformning låter bara dem som passerar nära cykelsymbolen närmast i bild se att det går en cykelbana över ytan. Banan avgränsas med band av smågatsten, men det materialet används också i ett likadant band längre till höger där det inte har någon avgränsande funktion, och dessutom i återkommande tvärband över hela området. Vart man än ska, måste man överskrida diverse band av smågatsten. Det blir alltså naturligt att överskrida dem utan eftertanke.

Olskrokens röda gångbanor

I Olskroken går man på rött och cyklar på grått.

Hur ska gående som inte passerar nära cykelsymbolen kunna förstå att det finns en cykelbana här, och att två av alla banden faktiskt föreställer avgränsare? Röd beläggning? Nja, den som varit på Järntorget eller Linnégatan eller i Olskroken eller liknande, vet att röd beläggning lika gärna kan tolkas som gångbana eller utfart.

 

 

Avgränsar man körbanor för bilar på samma diffusa sätt?
Försök byta cykel mot bil i bilden från Vasagatan ovan!

Vi har nästan alltid kantsten och rejäl nivåskillnad till körbanor i stan. Undantaget är gångfartsområden, men då måste all trafik ske på de gåendes villkor och ytan får inte framställa någon del som mindre lämpad för gående. Det är inte jämförbart med en markerad cykelbana.

Men bilar är ju farligare än cyklar!
I det påståendet kan vi inte byta cykel mot bil. Men är bilens farlighet ett tillräckligt motiv för att separera cyklister och gående så diffust som ovan? I så fall ser vi bara till säkerheten men negligerar framkomligheten för cyklister och tryggheten för gående.

Att cyklar inte är lika farliga som bilar blir ett problem för cyklister om deras behov av framkomlighet därmed inte erkänns. Tydlig separering av körbanor ger ju bilisterna automatiskt ökad framkomlighet. Diffus G|C-separering skapar dessutom dålig stämning eftersom gående kan uppfatta cyklister på cykelbanan som om de cyklade på trottoaren och dök upp från ingenstans, medan cyklister kan tycka att gående verkar betrakta cykelbanan som sin egen. Att gående måste korsa cykelbanan rakt och bara om det kan ske utan fara eller olägenhet är förstås fjärran för dem i en miljö där det inte ens märks att det går en cykelbana.

Bilar är viktigare än cyklar
Byt cykel mot bil. Det sätter fokus på frågan om vad som är viktigt i stan.

Om vi vill att folk ska ställa bilen och börja cykla istället, krävs en utformning som visar att cykeln behandlas som ett fullgott alternativ till bilen. En utveckling mot mindre bil och mera cykel förespråkas av såväl Göteborgs trafikstrategi som av det nya cykelprogrammet.

På särskilt kritiska platser som vid lågstadieskolor sänker vi idag bilars hastighet till 30 km/tim. Ska vi då inte försöka utforma cykelbanor så att cyklister kan komma upp i den hastigheten på platser där bilar får köra i 50 km/tim? De flesta cyklar ändå bara i runt 22 km/tim även när de kan välja själva. Svaret på frågan beror mycket på om vi faktiskt vill överföra en del biltrafik till cykel i stan eller om vi föredrar att hämma cyklisterna genom att behandla dem ungefär som gående.

Bilar hörs mer än cyklar och får därför köra fortare
Försöker vi byta cykel mot bil här, väcks frågan om vi välkomnar en ljudlig trafikmiljö.

Bilmotorer låter, och det gör gående uppmärksamma på att det kommer en bil. Så länge den gående inte är helt isolerad av exempelvis rosa hörlurar, kommer motorljudet att dra till sig hens uppmärksamhet och ett samspel kan förhoppningsvis ta vid. Vi människor är funtade så att vi bara ser framåt, och av någon anledning är vi inte särskilt benägna att vrida på huvudet. Men ljud kan varsko oss om sådant som händer utanför synfältet.

Elbilar är väldigt tysta i lägre hastigheter. Då krävs det grus på körbanan för att ett svagt men ändå märkbart ljud ska uppstå. Elbilstillverkare har börjat bygga in motorljud i sina elbilar för att gående ska märka dem. Det kan t.o.m. komma att bli lagkrav. (Lästips: DN, Ny teknik, VTI)

Jag drar mig till minnes att en del cykelrickshaws i Kathmandu hade en ringklocka kopplad direkt till hjulet så att det ringde hela tiden medan cykeln var i rörelse. Dessutom behövde de en handmanövrerad klocka när det blev stopp bland alla gående på de smala gatorna. Det var ett fasligt ringande hela tiden för att skapa åtminstone lite separation i myllret.

Den viktiga fråga blir: Ska vi kräva att cyklar låter så mycket så att de drar till sig uppmärksamhet på samma sätt som bilar, eller ska stadsrummet utformas så att det blir tillräckligt tydligt för andra var cykelbanorna går redan innan cyklisten måste bromsa in och plinga?

Vad är bästa sättet att få med gående i samspelet så att de kan ta det ansvar som lagen kräver av dem? Gående behöver kunna koppla av från trafikhänsyn när de rör sig på egna ytor. Men då måste utformningen också väcka dem när det är dags att börja samspela. Även ett barn ska kunna förstå var gränsen går, och vilken sida som är vems.

Min slutsats
Jag hävdar inte att cyklister ska ges företräde framför andra trafikantslag överallt i stan. Kanske borde det ha varit gågata på ytan nära Handels, dvs cykling bara på de gåendes villkor. Men på de platser där det faktiskt är cykelbana gäller lagen om cykelbanor. Då måste utformningen vara så tydlig så att gående märker cykelbanan även om de befinner sig i ett rosa hörlursskimmer.

Att försäkra cyklisterna om att de befinner sig på en cykelbana men samtidigt smussla med cykelbanan för de gående är rent konfliktskapande, men tyvärr inte helt ovanligt. De ansvariga för sådana lösningar kanske är amatörer på trafik men experter på estetik? Sista avsnittet i min Håller hela samarbetskedjan pekar ut några fler exempel i Göteborg där cykelbanor gjorts osynlig för gående.

Bland alla olika trafikanter finns det förstås några få som är aktivt ointresserade av samspel och hänsyn. Men vi som vill samspela behöver en utformning som är lika lätt för alla parter att förstå sig på. Det är upp till planerarna att bestämma var det ska gå cykelbanor, men där de finns ska de också vara på riktigt, göras tydliga för alla och vara pålitligt grundade i trafik- och vägmärkes­förordningarna.

I denna text har jag varit dålig på att falsifiera cykelns behov av bättre behandling. Det har även Göteborgs trafikstrategi och nya cykelprogram varit. Det är nog bäst att vi lämnar sådana falsifieringsförsök till andra.

Det här inlägget postades i GC-separering. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *